Väster & Öster
Hustrun poserande bland blommor och blad en sommar för länge sedan, lite om stormaktstiden och den österbottniska slätten - och slutligen en jättestor ödegård som väcker funderingar...
*
Sverige under stormaktstiden
*
En gång i tiden var Östersjön och Bottniska viken ett svenskt innanhav. Finland var svenskt, och det var inte frågan om provinser som dom baltiska staterna, utan det handlade om svenska landskap med samma representation på Sveriges riksdag som alla andra svenska landskap. Stockholm låg nästan mitt i riket.
På den tiden var det så att väster om Bottenviken låg Västerbotten, och öster om Bottenviken låg Österbotten. Det gör dom fortfarande, men man tänker inte på att namnen faktiskt är en följd av att de båda landskapen låg i samma land - i Sverige.
*
Min hustru Vuokko (Sippa) var från Österbotten, och här är vi på besök i hennes barndoms landskap - den österbottniska slätten, i juli 1981:
Här hittade man ännu den vackra blåklinten rikligt vid ängsrenarna. Numera är den trots allt snack om biologisk mångfald bortbesprutad i det moderna jordbruket.
Slättlandskapet var bestrött av små karaktäristiska ängslador. En indikator på att slätten tills helt nyligen har brukats på ett mycket ålderdomligt sätt. Vid denna tid var dom redan fallfärdiga hela gänget...
Vi förstod att vi vandrade i en försvinnande tidsålder
Sippa och jag promenerade hela dagen. Slätten verkade oändlig, vägarna vindlande och långa. Under den vackra högsommardagens välvda rymd gav den österbottniska slätten lite samma slags upplevelse som man får ute på havet
Framemot eftermiddagen när solen började dala, kom vi in mot en björkomgärdad stor förfallen byggnad som en gång hade varit gulmålad:
__________________________________________________________
Ödehus brukar man förknippa med avlägset liggande ganska små byggnader, men här har vi något helt annat - en österbottnisk storgård på den bördiga slätten som har lämnats vind för våg så länge att den är bortom all räddning.
När jag besökte den första gången under det sena 1970-talet pryddes den ännu av de antikvariska myndigheternas skyddsplakett på farstun. Vid det här besöket året 1981 är den skylten borta.
Jag fascinerades storligen av saken. Gården är knuttimrad med utstickande knutar i många sektioner och bör vara byggd under den första halvan av 1800-talet - de första sektionerna kan till och med vara äldre än så. Senare när man har brädfordrat fasaden, har man klätt in de utstickande knutarna.
Här har det varit liv och rörelse - denna gård har engagerat många människor. Dryga storbönder har styrt och domderat. Generation efter generation har levt sina liv här. Stora pengar och vidsträckta marker har funnits till hands. Säkert har det flera gånger hänt att en ung och lycklig brud efter kyrkvigseln har körts in mellan björkarna här på gårdsplan - glad och tillfreds för att hon har gift sig så fördelaktigt till en stor och rik gård.
Jag kunde naturligtvis inte avhålla mig från att ta mig in. Många och vackra rum - men det hade läckt kraftigt från taket så länge att det verkade uppenbart att de ruttnande takstolarna snart skulle ge efter. Stora och irreversibla vattenskador på övervåningen.
Trots den soliga dagen kändes det lite dämpat. Jag gick från rum till rum och studerade mönstren på flagnande tapeter och försökte bilda mig en uppfattning om gårdens planlösning, men kände mig okomfortabelt iakttagen. Det är naturligtvis inbillning att väggar skulle kunna ruva på minnen - men fasen vet?
Så kan man gå och fundera...
___________________________________________________________
*
Solnedgången släpar sig över slätten och bättrar på solbrännan
*
Tekniska data? Zeissobjektiv och Kodachrome 25
Jag misstänker att vi har en intressegemenskap i detta område.
Österbotten är verkligen stort. Bra att du i fin text berättar att det finns stora slätter. Vi tror ju lätt att det bara är sjö och skog.
Bilder i fin sol visar att landskapet påminner om liknande landskap i vårt land.
Den gårdsbyggnaden hade varit värd att skydda och bevara. Ett levande hus är bättre än ett läckande.
Ha det gott
Bob
Århundradena har gått - och vi har lite glömt bort vår östra rikshalva. Det finns mycket att beskåda där.
Och fascinerande med den ståtliga ödegården!
/F
När jag gifte mig med en finsk flicka, och fick se denna slätt för första gången - var det med stor förvåning. Ändå är jag född i Finland, men på annat håll.
Min far hade anknytning till Finland (och Estland och Ryssland), han var flykting och talade fyra språk helt flytande och tre språk till utan svårighet (tyvärr har inte jag ärvt hans språkkunskaper - det har däremot min systrar gjort).
Jag tillbringade en hel sommar som tonåring i närheten av Jyväskylä tror jag att det var - mitt i den finska sjövärlden. Jag lärde mig tyvärr ingen finska trots att jag hörde finsk radio rätt mycket. Min värdinna pratade svenska. Jag fick gå till bonden och köpa: "kolme litra maitoa". Jag kan hälsa på finska och räkna till tio, men sedan tar det stopp.
Hon var gammal musiklärarinna och vi hade intresset för (klassisk) musik ihop. Ett minne jag har är när vi har med oss en vevgrammofon (det här var 1966) ut på sjön och lyssnar på Beethoven och Verdi, det blir en speciell akustik ute på en sjö. Vill minnas att det sägs att Jussi brukade sjunga när han satt ute och fiskade - och folk lyssnade.
/Tomas
Kul att läsa om din finska anknytning. Själv är jag född i Finland. I den lilla staden Lovisa - på den tiden 98% svenskspråkig. Jag lärde mig därför inte heller någon finska. Det var synd. Med bara några finskspråkiga kompisar, hade jag fått ett helt språk gratis. Man är ju så språkligt receptiv i dom åren.
Jussi sjöng lite överallt - speciellt när han hade trattat i sig en massa cognac. Folk lyssnade - inte att undra på!
(Mycket bra karta också, att landskapen har namn och nummer vare sig dom låg i nuvarande Sverige eller nån annan del av riket visar nog hur överheten då såg på riket.)
Vad det gäller den stora gården, så hade jag aldrig riktigt tillfälle att undersöka varför det gick som det gick. Min gissning är närheten till den expanderande staden (Sejnäjoki). Det blev plötsligt mycket lönsamt att stycka av tomtmark.
Korvskivningsmetoden helt enkelt: Man tar en tunn skiva i taget, det märks inte så mycket. Rätt som det är så finns bara snutten kvar - och då är ju inte den så mycket att snacka om heller.
Rita pratade alltid svenska med sina föräldrar och dom svarade alltid på finska. Många påpekar att Rita använder ord som man inte säger längre. Svärmor kom från Kirvu och kanske var det en särskild dialekt där. Finskan är svår. Försökte ett tag men det var ingen idé att fortsätta. Man måste bo där och bli tvingad att prata finska, visst kan jag många ord, fåglarna har jag lärt mig efter att i 45 år bläddrat i finska naturfotoböcker. Men att föra ett samtal med en finne där är det stopp. Åter igen Helt underbara bilder.
Sten
Åldrandet kommer vi ju inte ifrån, men jag är tacksam för att jag har ett bra material kvar från de tider som hade störst betydelse i livet.
Sippa var ju helt finska men hon hade tagit sin akademiska examen här i Stockholm och talade en perfekt svenska - gjorde aldrig några språkfel. Det var bara brytningen som kvarstod.
Även Sippa fick den saken påpekad när hon var i Finland, att hon använde ord som inte längre var i bruk. Tänk att språket förändras så snabbt.
De öppna vidderna är naturligtvis kvar och om man svänger av från "riksåttan" så hittar man mindre vägar som ringlar igen mindre byar (många tyvärr så gott som avfolkade, så som överallt).
Men för den som vill besöka Österbotten så klarar man sig utmärkt på svenska så länge man håller sig till kustkommunerna väst om riks-åttan, från Kristinestad i söder till Karleby i norr. Där ligger bland annat Korsnäs som påstår sig vara världens "svenskaste" kommun vad kommer till invånarnas modersmål. Hur det stämmer vet jag inte. Korsnäs har inte ens ett annat namn på finska.
Seinäjoki är idag centrum för finska Österbotten medan Vasa gäller för svenskan. Senäjoki är idag en till ytan stor stad. Några grannkommuner gick upp i Seinäjoki för ett tiotal år sedan.
Tommy S.
Ja - Sippa var ju från Sejnäjoki, och där var det ingen mening att öppna munnen på något annat än finska... :-) Vilket jag dessvärre inte kunde.
Redan då hade staden expanderat kraftigt, och var den troliga orsaken till att den stora gården blev uppäten (se svaret till Måns här ovanför).
Var på föreläsning igår som fotografen Tore Hagman höll i. Mycket handlade om jordbruket från förr och ängar som försvunnit idag. Otroligt vackra foton från den analoga tiden på bönder med hästar som drog plogen. Barn som lekte i höstackar. Ängar med vidsträckta vyer. Kan säga att när man såg de bilderna så satt man med en liten klump i magen, hur de fina landskapen totalt försvunnit idag, ängar omvandlat till industriskog (gran plantage). De gamla fina ladugårdarna rivna där nya gråa betongbyggnader (fula som skam) tagit över. Åkrar försvunnit för att bli till bilparkering osv.....
Men vissa bilder här påminner om just sådana vackra som han visade och berättade om :)
Mvh Joakim Öhrn
Jag håller med dig om det där med klump i magen. Något av stort värde försvinner, och man inser att det är oåterkalleligen.
Det finns tidigare generationer som har drabbats hårt. När man i Stockholm bebyggde malmarna under 1880-talet med nya fina hus, välte man all tidigare bebyggelse över stora områden. Det handlade om rätt snuskiga sjukdomsalstrande trakter - men fantastiskt pittoreska och charmiga stadsområden. En hel generation fick sin ungdom bortlyft i ett enda slag. Man kan läsa deras klagan på gamla dagar i Nordiska Museets arkivalier.
/Bengan
Otillbörlig konkurrens med DN så här på morgonkvisten... :-)
Mvh Wolfgang
Kodachrome 25 gav fina färger, när man lyckades hantera den rätt - färger som höll på sikt. Det här visste jag från början, och kan nu glädja mig åt saken.
Du har helt rätt. Många har glömt vår historia efter decenniers undermålig historieundervisning. Därför tycker jag det är fantastiskt kul med SVT:s nya satsning på Sveriges historia.
Själv är jag ämnesbehörig som gymnasielektor i historia - och i den egenskapen tycker jag att SVT har gjort riktigt bra ifrån sig hittills.
Här måste jag väl stämma i bäcken lite grand: Det är omöjligt att berätta Sveriges hela historia på tio entimmesprogram - det blir alltid några som gnölar över att deras specialgrejer inte berörs.
Otroligt blogginlägg, som också kan vara intressant att läsa för en dansk här i Roskilde. Nostalgi, Kodachrome, vackra landskapsfoton, tjejmodellbilder, gamla byggnader osv. Älskar allt.
Jag minns att jag för länge sedan såg en svensk tv-serie - "Det sitter i väggerna". Där man både såg hur de gamla husen kunde renoveras och bevaras och där man även fick berättelser om tidigare ägare och områdets historia m.m.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Områdena 4-5 och 6 är faktiskt våra :-) :-)
Programmet "Det sitter i väggarna" kördes fortfarande nu under höstsäsongen på SVT. Jag brukar också titta på det.
Förresten - vi har så dålig ekonomi här i Sverige. Ni kan inte tänka er att köpa tillbaka områdena 4, 5, och 6?? Lägg ett bud... :-D
Vänliga hälsningar. Erik.
Bilderna andas dessutom Kodachrom..
HaD/gunte..
Jo - Kodachrome är ju med för det mesta i mina gamla färgbilder - som bloggens rubrik antyder.
Hälsningar Halina
Hälsningar Torbjörn
Vad det gäller bild två så är vi helt överens. Den hänger på väggen i min sommarvilla på Åland.