Sjömansliv
Vilken ung mans hjärta klappar väl inte när han ser på leveransbilden av S/S Ring? Mitt gjorde det i alla fall. Det vi ser är ett klassiskt mindre ångfartyg. Havet ligger lugnt i en lätt bris och molnen vandrar på himlen. S/S Ring stävar fram med sin rökplym från eldningen med stenkol lagd tvärs styrbord. Säkert står Charlie Barr nere i maskin och släjsar och skyfflar fram.
Tänk, det fanns tider när en ung man bara hade att gå till Kolingsborg på Slussen här i Stockholm, för att mönstra sig som jungman på något fartyg i utsjöfart. Jag gjorde det två gånger, nämligen åren 1958 och 1962. Det är den andra gången, med start på tidiga våren 1962, som jag skall avhandla lite om här.
Jag var 18 år - och när jag väl hade fyllt upp alla formalia på Kolingsborg, gick jag ner i Stadsgården där S/S Ring låg förtöjd. Jag äntrade upp för fallrepet, och där stod jag öga mot öga med en person som närmast fick mig att tänka på visans formulering: "... och i det samma kommer in en man, en sådan som man ej beskriva kan". Det var en vresig stubbe till karl - kraftfull och bred som en ladugårdsdörr. Det blev min hyttkamrat och bäste vän ombord. Han hade tidigare jobbat i gruvorna i norr, och kallades för "Bergsprängaren".
Så här såg det ut i Stadsgården i Stockholm när jag äntrade fallrepet på S/S Ring, och träffade Bergsprängaren. Det var fortfarande en renodlad lasthamn. (bild 1968)
S/S Ring byggdes på Finnboda varv i Stockholm 1927. Hon var en typisk "Sveakasse" - en av Sveabolagets många kustångare som man såg längs Sveriges och Europas kuster. På färden framdrevs hon av en trippelångmaskin - havens riktiga slitvarg. Många menar att den utgör själva fulländningen av ångmaskinen. Jag kunde stå länge och bara se på när den arbetade.
Vi var en ung besättning ombord. Frånsett Kapten, förste styrman, och maskinchefen, var ingen över 23 år - men det som vi fick uppleva, var en reminiscens av riktig gamla tider. Vi fick vara med om det allra sista återskenet av det liv ombord som Evert Taube bygger sina sjömansballader på.
Där hade jag tur!
Honfleur i Frankrike. En vacker gammal kulturstad vid Seines mynning. Där bedrev Bergsprängaren och jag studier avseende krogkulturen. Lagom påverkade av detta, skulle vi sedan avkonterfeja oss i en fotoautomat.
_____________________________________________
Det finns mycket att berätta i den här saken, men utrymmet är ju rätt begränsat. Några ord bara om sjömansromantiken. Den var ett fenomen som blev till dagens verklighet när jag steg ombord på S/S Ring våren 1962. Hon var ju ett gammalt fartyg. Byggd 1927, men efter ett redan då ålderdomligt koncept - ett eko från flydda tider.
Jag hade ofta bryggvakt på natten, 12:00 till 04:00 - jag stod alltså till rors. Då kunde man ibland pausa med en liten kaffestund nere i kabyssen. Där stod det en jättelik svart järnspis som eldades med stenkol. Fartygets ångmaskin gick sedan länge på olja - men man fick för spisens skull hålla lite stenkol ombord. Att stå där i mörkret i värmen från spisen som aldrig fick slockna med den lätta doften av stenkol i luften och kaffemuggen i hand, det var som att förflyttas till en annan tid, en värld som inte borde finnas mer - Evert Taubes sjömansvärld.
Jag kände deras närvaro; Ernst Georg Johanson, Gustaf Blom, Charlie Barr, John Löfgren, Fritjof Andersson...
Evert Taube var till sjöss som ung man åren runt 1910-talet. Då fick han lyssna till fantastiska historier i skans och kabyss, just den sortens skans och den sortens kabyss som jag nu levde i. Det var gamla sjömän som berättade om sina händelserika liv, folk som hade haft sin ungdom under det sena 1800-talet. Med det materialet skapade han sedan sina sjömansvisor. Alla som dyker upp i Evert Taubes persongalleri har verklighetsbakgrund.
Var man än befann sig på fartyget kändes ångmaskinens puls som en svag, nätt och jämt märkbar vibration i skrovet. Man invaggades i en känslan av ett levande väsen. Det var alltså lätt att försjunka i egna tankar på natten, att låta fantasin ta utrymme. Utanför låg det svarta havet och ibland såg man något upplyst fartyg.
Ett ljud som var familjärt i kabyssen var det lätta väsandet i ångröret från maskin. Vad var nu det för något? Jo, här kunde kocken ta hetvatten direkt från maskin - först kom det ånga som höll en bit över 100 grader. Misslyckades han med allt annat i matväg - då kunde han alltid steema lite korv. Han fyllde då en hink med skivad korv, stack ner ångröret - och: "Skrraboooramm" - stänk och skvätt... korven var kokt och klar!
Det var ett litet smakprov på stämningar och verklighet ombord på S/S Ring - men det är väl här jag får sansa mig lite och gå över på att alla storys har ett slut, och av utrymmesskäl bör jag nu gå direkt på den saken.
Det blev ett avslut av lite skrämmande slag.
Efter nästen ett år ombord, under gång upp mot Sverige och Stockholm, tyckte jag att det var dags att mönstra av - Bergsprängaren instämde. Vi kände oss okomfortabla ombord. När saken spred sig, visade det sig att andra tyckte samma sak. Det slutade sedan med att hela den unga besättningen mönstrade av - kvar blev i stort sett bara skepparn, förste styret, och chiefen. En ny besättning fick mönstras. Den besättningen fick uppleva att S/S Ring blev påseglad i Elbes mynning och förliste. Den rådige kapten styrde upp henne på grunt vatten och hon blev stående med överbyggnaderna över ytan. Alla klarade sig.
Olycksplatsen var utanför Kielkanalens mynning mot havet. Den här trånga kanalens utlopp slingrade sig fram mellan förrädiska sandbankar som flyttade på sig okontrollerbart tid efter annan. Jag har själv stått till rors och krånglat ut fartyget bland sandbankarna. Det brukade råda en nervös stämning, och kapten var alltid på bryggan sådana gångar. Med stort intresse betraktade jag strandade och övergivna fartyg när vi tuffade förbi - men jag fattade nog inte riktigt hur nära mig själv det faktiskt var. Unga män av mitt slag gjorde sig sällan några onödiga bekymmer.
Nu på slutet av den här lilla glimten av mitt sjömansliv kommer jag även fram till min stora saknad av i dag: Från mina två perioder till sjöss, då jag var med om rätt häftiga saker och många spännande äventyr, finns det inte en enda egen bild. Jag hade inte börjat att fotografera...
Här i alla fall ett par bilder på Bergsprängaren strax efteråt - då jag hade börjat fotografera:
Som man kan se, så föreligger det en viss utseendemässig likhet med den unge Cassius Clay/Mohammad Ali. Bergsprängaren var även han lika stor i käften, och lika enormt stark och stryktålig - vilket jag vet från åtskilliga hamnäventyr tillsammans
________________________________
Förr gjorde man album där man satte in - inte bara foto, utan även annat som illustrerar tiden
_____________________________
Mera om gamla tiders sjömanskap här:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fritjof-andersson.htm
Så levande.
Kastas tillbaka i minnet till min sejour som jungman sommaren -69 på Ingrid Gorthon, en styckegodsare som gick mellan Holmsund, Rouen och New Foundland med timmer. Har fortfarande kvar sjömansboken där jag är betitlad ”befaren jungman”.
Trevlig Helg/per-erik
Vi var tydligen äventyrliga gossar båda två i ungdomen.
Hälsningar Halina
När man kommer till min eminenta ålder, börjar man gå i ungdomen... :-)
S/S Ring gick bara på europeiska hamnar, och när jag var ute 1958 på M/S Falstaff (Walleniusrederierna), så var det i fart: Tyskland - New York/Baltimore - Venezuela.
Vilken saga – den är både intressant och välskriven. Jag vill höra mer. Du borde göra den till en liten bok för eftervärlden. Som du vet kommer jag från en varvsstad Nakskov, där även grundaren av ØK - H.N. Andersen kom från.
Min far var snickare på Nakskov Sibsværft. Här gjordes "Selandia" om till ett sjukhusfartyg. Fartyget sjösattes ursprungligen 1934 i Nakskov och seglade med passagerare och last mellan Köpenhamn och Bangkok fram till 1940 och igen från 1954 till 1964. Det låg i hamn när andra världskriget bröt ut det togs inte av tyskarna eftersom det var dieseldrivet och det saknades diesel.
Efter omvandlingen seglade den i januari 1951 mot Korea, där krigsoffer från Koreakriget behandlades – 20 mil från fronten. Fartyget seglade till Rotterdam med 202 patienter. Den seglade ut igen och var igen hemma i Nakskov för att få ett helikopterdäck installerat.
Selandia seglade under 3 flaggor - Dannebrog - Röda Korset och NATO.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Ursäkta att jag drogs med :-)
https://da.wikipedia.org/wiki/Jutlandia
Du behöver inte alls ursäkta dig för att du rycks med - är det inte vad man skall göra...? ... :-)
Intressant länk.
Nästa fredag kommer en liten uppföljning.
/B
Vilket år var det du var ute? Vill minnas att vi har snackat om det - att vi lite nuddade varandra då. Samma rederi nästan samma tid?
/B
Verkar vara lite snudd i det hela.
/Affe
Så här vid fyllda 80 börjar väldigt gamla tider kännas aktuella igen... :-)