När svartvitt gäller
Jag brukar lite roat erinra mig när jag första gången såg min nyfödde son - färgen på ätteläggen visade sig närmast vara falukorvens. Jag fick snabbt gå ut i korridoren och byta färgfilmen till svartvitt.
Det är ju ett drastiskt exempel på när svartvitt vinner lätt - ändå är det inte alltför ovanligt att svartvitt är att föredra rent allmänt. Jag menar då inte bara för speciell fotografi där det svartvita utgör ett särskilt valt uttrycksmedel, utan helt vanlig fotografi där svartvitt helt enkelt blir bättre.
Min sommarvilla Hasselvik ligger i kanten av Skärgårdshavet, det är nordens största skärgårdsområde som sträcker sig mellan Åland och Finland. Här har jag naturligtvis kajkat runt mycket under åren. Vad jag snabbt lärde mig var att färg alltför ofta gav ett mindre bra resultat, medan svartvitt för det mesta blev njutbart.
Det här beror på den åländska rödgraniten. Utan att ögat märker saken, ändrar den ton timme för timme en solig dag. Skillnaden i rödton mellan säg klockan 12:00 och klockan 15:00 kan visa sig vara så stor att bilderna inte går att visa på samma uppslag. Dessutom blir det rätt fult ibland. Väldigt röda klippor accepterar ögat i verkligheten, men inte så lätt i bild.
Här blev det alltså så att det ofta kom att sitta svartvit film i kameran när det skulle fotograferas i Skärgårdshavet, och som bonus fick jag under åren en god övning i att gestalta landskap i svartvitt - en nästan bortglömd konstart. Det visar jag gärna lite resultat av:
Det är 1970-tal i Skärgårdshavet
Nästan okända sandstränder finns det gott om i Skärgårdshavet
Två tjejer är med i den här bildserien. Sippa förstås - hon var nästan alltid med. Sedan har vi mitt gamla X Vera, som var på besök.
Vera var lärare i svenska för invandrare, och ganska tyngd av sitt stressiga jobb. Här ligger hon på Österholm i Skärgårdshavet och tankar in den svenska sommarens frid bland klippor och solglitter
Bilderna är från 1970-talet, men skulle lika gärna kunna vara från 1930-talet. Det anknyter väl till det intryck man får när man rör sig bland Skärgårdshavets flera tusen öar - tidlöshet
Zeissobjektiv stod för bilderna, filmen var Ilford FP 4 efter ISO 64
Du inspirerar mig för att försöka fotografera i svartvitt. Jag tror att min kamera har svv inställning.
Hälsningar Halina
Så fantastiskt kul att det inspirerar dig att ge dig på svartvitt! Då har jag nått ända fram.
På lördag kommer en uppföljning i ämnet.
/Bengan
Ja - vi gamla uvar har ju haft en del med svartvitt att göra.
En liten baktanke med det svartvita jag visar, är att ungdomen skall bli intresserad. Det verkar vara läge nu med den pågående haipen på film och analoga kameror.
Man är ju alltid beroende av ljuset, men i vattenbilder blir det väldigt bärande.
Själv är jag på en skidvecka (längdåkning) i Äkäslompolo som bäst och har två Olympusar, en OM-2 och en XA3 (perfekt skidkamera) med mig och båda laddade med sv film.
Tommy S.
Med den solande Vera var det efter principen "man tager vad man haver" - jag menar, hon låg nu där och då fick jag komponera bäst jag kunde.
Jag får önska Good Hunting med dom svartvitt-laddade kamerorna.
en riktig skärgård som man fick uppleva när jag bodde på östkusten.
Väldigt fina bilder hela gänget.
HaD/Gunte..
En vidsträckt skärgård är ju en mycket speciell landskapsform. Har man väl upplevt den, så sitter intrycket.
När jag ser de fina bilderna och beskrivningen av hur klipporna ändrar färg under dagen så tänker jag att flera av bilderna kunde ha tagits där jag tillbringar somrarna på en ö i Höga Kusten. Allt är inte högt där och det finns röda klippor där också.
Intressant om Höga kusten - jag har aldrig varit där. Rödgranit finns både här och där, till och med lite i Stockholms skärgård.
Här om utombordaren:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/puttrik.htm
Fanns ingen bild jag inte gillade, alla bidrog med vackert ljus, härliga miljöer och vackra tänkvärda detaljer. Redskap som håven, människor med passande klädsel eller minspel, och detta vackra glittrande hav och klipporna med sina former och skuggspel.
Poetiskt :)
Angående det svartvita fotograferandet och vikten eller viljan att välja det. jag finner väldigt ofta samma sak. Vert inte men det är "enklare" att berätta och känns mer avskalat och i många fall vackrare. Jag är också kanske något melankoliskt lagd när jag väljer vad jag tycker om och dras nog oftare till svartvitt av den anledningen också.
Ha en fin helg och vecka, Mvh Martin.
Jag ser svartvitt som en egen konst/uttrycksform som står i sin egen rätt. Det går sällan särskilt bra att konvertera redan färdig färgbilder till svartvitt. Jag kommer med en text i den saken i morgon, som uppföljning.
För mig är svartvitt lite av minnets bilder. När jag tänker tillbaka så blir det mer och mer svartvitt, ju längre tillbaka minnena ligger.
Hälsningar, Bjarne
Som jag ser det fångar svartvitt lite en annan del av verkligheten, en annan vinkling. Det kan vara befriande ibland.