Min gamla juvel
Jag har fotograferat i 58 år och det betyder ju att en väldig mängd fotografisk utrustning har passera revy under åren. Mängden blir ju inte mindre av att jag alltid har fascinerats av fototeknik.
Det objektiv som jag har använt mest under alla år är ett Zeiss Sonnar 1,5/5 cm T. Tillverkningsåret är 1940, och objektivet är i bajonettfattning för Contax mätsökarkameror. Det finns alltså ett rött T på namnringen - och det betyder att objektivet är AR-behandlat.
Faktum är att mitt objektiv tillhör den allra första serien antireflexbehandlade objektiv på den civila marknaden överhuvudtaget, och det var en nyhet som fick en oerhört stor inverkan på den vidare optiska utvecklingen. Zeiss släppte några serier T-objektiv exklusivt för Contax på våren 1941 i Sverige och Schweiz - mitt under kriget alltså. Då kostade den här Sonnaren en summa som närmade sig månadsinkomsten för en höginkomsttagare. Oåtkomligt för folk med vanliga inkomster alltså - även då med tanke på den dåtida inkomstfördelningen.
Gissa om jag har tagit enorma mängder bilder med denna lilla pärla. Ljusstyrkan f:1,5 var en sensation när objektivet var nytt, och det är fortfarande en hög ljusstyrka. Det var en helt användbar ljusstyrka året 1932 när objektivet först introducerades, och Sonnar 1,5/5 cm T från 1940 är till sina totala prestanda ett helt användbart objektiv än i dag. Valuta för pengarna så att säga - objektivet har levererat bra bilder sedan 1941, då någon välsituerad person köpte det i krigstidens Sverige.
Sonnar-ett-femman var den tidens stora celebritet i optikens värld.
Varför poserar det nu bredvid en tändsticksask? Jo, här har vi en världsrekordhållare. Än i dag håller Sonnar 1,5/5 cm gällande världsrekord i förhållandet; ljusstyrka / brännvidd / storlek / vikt / uttecknat format. Konstruktören hette Ludwig Bertele. Han var sin tids optiska underbarn.
I nästa blogg skall jag visa hur resultatet blir i praktiken - alltså ett bredare bildmaterial som är rätt upplysande när man relaterar det till dagens objektiv.
____________________________________
Antireflexbehandlingen anses vara ett av de mest betydande framstegen inom optiken. För att uttrycka saken kort gjorde den våra moderna objektiv möjliga, men saken presenteras för den svenska publiken i en bisats - i en annons! "...Levereras även med T-optik." Man var nog mera tillbakalutad förr. Senare under sommaren 1941 vaknade redaktionen på FOTO, och kom loss med en ordentlig artikel i saken.
Annonsen får mig även att undra om inte somrarna var maffigare förr?
Att en beläggning som syns tydligt på glaset ökar ljusgenomsläppligheten är inte helt intuitivt. Känslan säger ju att ju klarare glas desto bättre! Att det kan vara bra att ta bort störande reflexer är lättare att begripa.
Stora tidningar och små objektiv, en härlig kombination som inte längre finns! Idag behövs en hushållsask för att jämföra med ett objektiv och papperstidningen har ju krympt betänkligt.
Att beläggningen starkt reducerar reflexen beror på ett interferensfenomen. Om man tar ett AR-objektiv och ett utan AR (som man kan göra med just Sonnar-ett-femman) och reflekterar frontlinsen med samma vinkel mot ljuset, så ser man lätt att den färgreflekterande AR-ytan reducerar ljuset avsevärt. Den färg som ögat uppfattar på AR-skiktet är den våglängd av ljuset som skiktet är minst effektivt mot.
Reflexminskningen är avgörande inom objektivkonstruktionen. Om man har fler än tre fristående ej antireflexbehandlade linselement, så blir slöjnivån så hög att objektivet blir mindre användbart. Ännu fler än fyra fristående element - och objektivet blir oanvändbart.
Lätt att begripa objektivkonstruktörernas dilemma på 1930-talet. Professor Alexander Smakula hos Zeiss löste saken.
Dessutom snyggt i metall som blänker
/N
Kanske mina fördomar, med det bjuder jag på.
En avslöjande artikel.
Hur utförde Zeiss AR tekniken. Då var det väl en fabrikshemlighet, men idag vet du nog. Vilken metall användes och vilken fysisk metod användes, förångning, sputtering ,,,,,?
Annonsen i FOTO är säkert träffsäker. En sådan segelbåt hade väl bara Wallenberg råd med.
Ha en solig dag
Bob
Man förångade magnesiumfluorid i en vakuumkammare. Saken var hemligt militärpatent 1935-1940. Därefter läckte det ut, och man hävde hemligstämpeln (du vet ju hur det är i vetenskapliga kretsar).
I sammanhanget kan man nämna att Leitz experimenterade vid tiden ifråga med att centrifugera ut en lite trögflytande vätska på linsen. Man hade svårt att få ett uniformt resultat. Serieproduktion gick inte - men man lyckade leverera några fungerande objektiv till den tyska militären.
En Contax II var ju som bekant dyrare än en Leica II. Om man kunde tänkas ha råd med något sådant, kunde man nog även köpa sig en Mälar 30.
/B
Tyvärr finns det oerhört få av dessa T-objektiv från 1940 kvar. Det beror på att bara de yttre linsytornas skikt var hårdbehandlade. Det betyder att uppskattningsvis 95% så här dags har blivit förstörda av av ovetande reparatörer som har tagit upp dem för rengöring.
Ett bildstudium av det slaget som kommer i nästa blogg är det följaktligen inte många som kan fixa till - rekommenderas
Du jobbar ju rätt mycket med foto, och dom flesta som sysslar med någon företeelse brukar sända ursprunget en tanke då och då.