Krigsförbandsövningen "Neptun" hösten 1972
Kan man i det moderna samhället ta folk direkt från det civila livet och förflytta dem ut i skogen till ett mobiliseringsförråd - för att där utrusta dem, och på nolltid ställa upp en fungerande infanteribrigad? Det var en av de intressanta frågorna för krigsförbandsövningen Neptun - där jag ingick som en liten kugge.
Den militära doktrinen var att hela landet skall försvaras, och jag tror att vi börjar komma dithän nu igen. Därför tänker jag mig att bildmaterialet från Neptun 1972 har ett värde. Det visar lite hur vi gjorde förr - och det är något i den stilen vi nog behöver göra även i dag.
28 år gammal ansåg jag mig lite överårig för tjänst som fallskärmsjägare och jag hade krigsplacerat mig på Svea Livgarde utanför Stockholm som plutonbefäl. Att få den militära placeringen dit man själv önskar var en favör vid avgång från Arméns fallskärmsjägarskola. Jag hade nyligen startat min fotoateljé i Stockholm, och det kändes bra att vara placerad i närheten.
Självklart skulle jag fotografera under strapatserna! Efter moget övervägande valde jag en Leica IIIf med ett Elmar 3,5/50mm. En kamera/objektivkombination som för övrigt tidigare har använts av Arméns fotografer. Med objektivet infällt blev det en liten platt sak, som jag lindade in i filtfodralet till en militär vattenflaska - för att sedan stuva det hela i stridsselens högra ficka. Till det lades en separat exponeringsmätare i en ficka. Sålunda ansåg jag mig färdig för fältmässiga förhållanden.
Som befäl kallades vi in en vecka i förväg för att trimma ihop oss så att vi klarade av att ta emot bassarna ute i skogen.
Fast tältplats på Svea Livgarde i Kungsängen
Överfurir Hennig redo för knådning av tilldelat arbetsmaterial...
Direkt från det civila livet, och ut i fält. Mobiliseringsförrådet var två till utseendet oskyldiga lador, vid en helt vanlig svensk bondgård
För infanteristen är det förflyttning till fots eller per cykel som gäller för det mesta. Har man rimliga vägar, är det förvånande hur stora truppstyrkor man kan förflytta snabbt med cykel. Det stackars plutonbefälet (jag alltså) får ofta ligga som en rem på cykeln mellan täten och kön, för att hålla ordning och samband. Det är så man utövar sin befälsroll effektivt - man jobbar mest av alla. När grabbarna insåg den saken, var det sällan jag behövde använda röststyrka fem
Man lär sig att ta vara på varje stund när man kan få sig en minitupplur
Lite galghumor sitter inte fel...
Befälsgenomgång inför brigadens uppmarsch
Ordergivning på kompaninivå inför anfall
Inga Smartphone här - tjuvkoppling på gamla kopparnätet
Många tyckte att svenska soldater såg lite töntiga ut i sina hjälmdok - men nätdelens avsikt är att skydda mot avslöjande reflexer i hjälmen, och det nedfällbara doket skyddar ansiktet när man springer i risig skogsterräng. Den egna terrängen skall vara soldatens skydd och fördel
Vid solens uppgång efter en dimmig natt, satt jag efter fullgjort värv helt utmattad i full stridsutrustning med vapnet bredvid mig på ett berg i Södertörn. Jag betraktade landet som skall försvars, jag blickade åt öster - och ja, jag förstod varför jag var där...
________________________________________________________
Hur gick det för Leica IIIf då? Den var alltså inpackad i ett filtomslag och nedstoppad i stridsselen på bröstet:
När man tittar på bilderna så här i efterhand, så ser det smått idylliskt ut - men jag kan försäkra att det många gånger var hårda tag. Den lilla Leican fick tåla både stock och sten, slag och stötar. När man exempelvis snabbt slänger sig i skydd - då dråsar man ner på magen, och det med högsta fart! Med objektivet i infällt läge och med sitt helgjutna kamerahuset i hård aluminiumlegering verkade Leica IIIf tåla vad som helst. Jag tror inte att det är många kameror som hade klarat krigsförbandsövningen Neptun i en stridssele på plutonnivå, men den lilla Leican gjorde det med den äran - och den levererade ett fullt acceptabelt bildmaterial.
Leica IIIf är en 1950-talskamera. Till sin uppbyggnad och basfunktion ligger den nära den ursprungliga Leican från 1920-talet
Eftersom allt inte kan förutses och ingenting är perfekt har ledarskapet stor betydelse för hur resultatet blir.
I din fina bildberättelse är resursen mobförrådet, kunskapen din utbildnng och metoden ett under många år utvecklat mobiliseringssystem. Ingendera var perfekt. Ledarskapet får det här att fungera. Jag tycker det är en fin berättelse med bra bilder. Har du Leican kvar?
Nej, Leican finns inte kvar. Jag kom att inustrihistoriskt spåra in på Zeiss (jag fann att Leica redan var beskrivet ner på skruvnivå).
Numera har jag ett vitrinskåp fullt med Zeiss. Man kan ju inte ha allt själv - brukade hustrun säga... :-)
"Idylliskt" var det väl inte alls. Kalla kriget hade kanske tinat en aning, det hade gått några år sen DC3/Catalinanedskjutningen, inga ubåtslarm just då vad jag minns, men Vietnamkriget pågick och det hände grejer hela tiden. Flygkapningar, plan sprängdes och inbördeskrig ("the troubles") i Irland.
Regeringen Palmes policy var väl att hålla Sverige alliansfritt (men med bra relationer till Finland och gott samarbete västerut) som en stabiliserande faktor. Bra tänkt tyckte och tycker jag, men kräver att man kan försvara sig.
Just de där ladorna minns jag från jobbet som byggbyråkrat på Gotland. Vi hade svårt att hantera försvarets hemlighetsmakeri, och under hand var militären förstående, försökte förklara. Jag fick titta på hemliga militära kartor över förråden. De fanns överallt, i 45 av 90 socknar!
Krigsförbandsövningen Neptun var vad jag vet samtidens största. Berörde även Gotland med ett par tusen man, vad jag minns.
Nej tiden var verkligen inte idyllisk. Jag menar att mina bilder ibland kan uppfattas idylliskt för den som inte var med.
Mycket bra reportage från verkligheten. IIIf var ju säkert en stryktålig kamera. Arméns fotografer hade ju den kameran och jag minns att min skolkamrat Rodney Weidland utbildades till krigsfotograf med den. Han sa den tålde mycket i fält. Han blev väl utbildad av armen till life style fotograf på Vouge i Australien.
Jag förmodar att skovård verkställdes efter första bilden av dig ;-)
Ha dagen
Bob
Ja du - på Fallskärmsjägarskolan var det djupglans som gällde på kängorna (petig inspektion en halvtimme före permissionstågets avgång). På Neptun var det ingen som ville spegla sig... :-)
Kungsängen, undrar om det var dit vi fick åka vid en stor övning 1960 (eller möjligtvis -61) Bodde då i Jakobsberg och hela byn tömdes mer eller mindre alla fick åka tåg iväg. Har för mig att det var till Kungsängen, där fick vi ärtsoppa och hård ostmacka innan tåget gick åter och de glömde stanna i J-berg och lämpade av oss i Sundbyberg norra. Minns inte hur vi kom hem.
På tal om killarna i permissionsuniform, så kommer jag i nästa blogg iförd sådan och vinröd basker året 1964. Får nu se om det faller dig på läppen... :-)
På den tiden det begav sig hade Du säkert inte fått publicera bilderna.
Mvh Wolfgang
Du har alldeles rätt. Bilderna är naturligtvis plåtade under paus, eller halvpaus - som ordergivning och dylikt.
Ha det gott/Stig
Det där med "flygspaning" hade jag inte hört - kul... :-)
HaD/Gunte..
Imponerande reportage - med super s/v bilder och en mycket läsvärd text - gillas mycket.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Du har alldeles rätt. Verkligheten har nu påmint om vad som måste göras.
Jag kommer också ihåg hur många utomstående lite föraktfullt kunde tala om att "leka krig", men med fyra år mellan övningarna funkade det från början, och alla visste vad som skulle göras och hur det skulle göras.