Vintersolståndet

Det är årets mörkaste tid - och jag dyker ner i arkivet. Upp kommer en minnesvärd promenad på Kärsön i närheten av Drottningholms Slott vid solens uppgång under vintersolståndet 1992.

Som del av en storstad har Bromma här i Stockholm fina möjligheter för naturvännen. Man åker över Nockebybron mot Drottningholm. Man har då storstaden strax i ryggen, och hamnar rakt ut i fria naturen på Kärsön. Det har under åren blivit mina tassemarker

                                                    ***************************

Så fort man kommer in i skogen,  försvinner känslan av stadens närhet. Vi kallade det här för "Barndomens väg" 

Den uppgående solen tangerar horisonten i sydost.  Längst bort i fonden ser man stadens siluett

Den sortens ögonblick, när man gratulerar sig själv till att man kom up ur sängen

Solen poppar upp över horisonten, och ljuset ändrar sig tvärt

De första solstrålarna släpar över resterna av ett gammalt odlingslandskap. 

                                      *********************************

Det tekniska:  Contax RTS II med tillhörande Zeissobjektiv.  Kodachrome 25

Gamla Kristina

Vissa gamla fartyg tycks ha evigt liv!

På Värnanäs varv strax söder om Kalmar året 1874 byggdes två tremastade barkskepp. Det ena var Kristina. Ansvarig för byggena var en celebritet inom skeppsbyggnationen, nämligen skeppsbyggmästaren Carl August Hahn. De två barkarna var hans sista byggen före pension, och han byggde nog in hela sin enorma yrkeskunskap i dessa fartyg.

Mot slutet av 1800-talet byggdes Kristina om till skonertskepp, vilket var ganska vanligt då tiderna blev sämre. Man kunde nu segla henne med några man mindre besättning. Det är som skonertskepp vi ser henne i målningen ovan. Tavlan hängde i min barndom i en kaptensgård i Listersby - den till min sommarvilla Hasselvik närbelägna byn.

I kaptensgårdarnas finrum seglade skeppen längs väggarna. Naturligtvis var det fantasieggande för en liten gosse.

1925 såldes Kristina till Vårdö på Åland, men 1930 blev det sista seglationsåret. Hon hade då gjort tjänst i 56 år - en väldigt lång tid för ett seglande träfartyg. Åren 1931 0ch 1932 låg hon och svängde för sitt ankare i Båthusviken på Vårdö - men hittade ingen köpare. Därför lades hon som brokista i Österviken. Hon gjorde alltså tjänst som ångbåtsbrygga, och kom att användas som sådan fram till slutet av 1950-talet. På ångbåtsbryggan Kristina kom jag för första gången till Åland. Jag var då ett halvt år gammal i juni 1944.

Här nedan en bildserie från ett besök på Kristina som Sippa och jag gjorde sommaren 1974:

Har man en normal självbevarelsedrift så tar man inte ett steg ut på däcket - man håller sig tight till brädgången, och det med stor försiktighet. Om man föreställer sig att däcket håller i kanten för några enstaka steg, men att man sedan trillar ner i det vattenfyllda lastrummet - då kommer nästa fråga i gissningsleken: Hur tar man sig upp?

Sippa var en tuff tjej som utan vidare hängde med på den här sortens äventyr - roliga äventyr som skulle till om man ville dokumentera den udda miljön

_________________________________________________________

Jag besökte Kristina i juni i år - 2023 alltså. Bogsprötet har ramlat av, men förskeppet reser sig fortfarande stolt ur vattnet. Akterskeppet har sjunkit under ytan och däcket är borta, men fartyget verkar fortfarande vara skrovhelt!

Saken är faktisk helt otrolig - hon är 149 år gammal. I yrkessjöfart gick hon hon i 56 år - det är över ett halvt sekel. Därefter, sedan 1932, har hon legat vattenfylld och stångats och bräckts av vinterisarna.

Carl August Hahn var en hyvens skeppsbyggmästare. Han kunde bygga starka fartyg.

********************
********

Tremastade barken Sigyn, en annan Vårdöskuta av samma sort som Kristina, ligger i Åbo som museifartyg. Även Sigyn blev nedriggad till skonertskepp, men har senare i sin egenskap av museifartyg återställts till sin ursprungliga riggning som tremastad bark. Därför kan man se hur Kristina såg ut när hon 1874 lämnade skeppsbyggmästare Hahns kompetenta händer: 

Den tremastade barken var 1800-talets riktiga slitvarg inom sjöfarten. Hundratals och åter hundratals sådana fartyg tjänstgjorde längs Europas kuster, liksom i atlantfart. Mot slutet av århundradet blev nästan alla nedriggade till skonertskepp på grund av nya ekonomiska realiteter. Numera finns väldigt få kvar. Det har hävdats att Sigyn i Åbo faktiskt är den enda av sitt slag som finns kvar i dag.

Ur det perspektivet blir ett besök på Kristina på Vårdö en både nostalgisk och vemodig historia.

Afrikanska strövtåg - en uppdatering

Gambia i Afrika på 1960-talet - före turistströmmen, det har ju alltid sitt intresse. Jag har därför uppdaterat en gammal bloggpost med flertalet nya bilder och en del ny text.

Färger från Anno Dazumal är ju även det lite kul. Här är det gamla Kodachrome II. Det är en film från "landet längesedan", en film som inte så många av i dag har fotograferat med.

_________________________________________

Att komma till Gambias huvudstad Bathurst under 1960-talet var som att stiga in i en annan värld. Väl installerad på det anrika Atlantic Hotel vid den milsvida sandstranden, och med utsikt över havet, befann jag mig i en miljö som var mera Brittisk än i England. Strikt klädkod till middagen, och lätt arroganta men artiga kypare. Här hade tiden stått stilla.

Det sägs ju om det Brittiska Imperiet, att där gick solen aldrig ner. I Bathurst och på Atlantic Hotel levde imperiet kvar.

Hotellets sällskapsrum - i väntan på Somerset Maugham och Agatha Christie

Här vandrar jag på 1960-talets afrikanska strand. Hårt packad sand och fraset av Atlantens vågor - ensamhet och frid

På Black Star (den beryktade bar jag presenterar här nedanför) träffade jag förste styrman på detta fartyg - eller "First Officer" som man säger i England.

Då jag har lite sjömansbakgrund, fann vi varandra direkt. Han låg i ständig utsjöfart, och såg aldrig England. Det var följaktligen lite samma sak där som på Atlantic Hotell - han var mera engelsk än man var i England. Att sitta i hans vackert träboaserade hytt vid whiskyglaset och höra honom berätta, var som att uppleva Evert Taubes sjömansvärld

Den ökända klubben Black Star i Bathurst. Ett etablissemang som utländska besökare varnades från att frekventera.

Då jag inte hörsammade detta, fick jag som belöning lära känna ställets ägare och områdets maffiaboss Mr Mocamo. Vi kom så bra överens att jag fick följa med på hans feodala rundor till byarna närmast kring staden.

    "Welcome to Mocamo ballet" - bejublad grabbig underhållning på Black Star:

                                 Mocamo med fyra av hans (kända) söner

Det här var ju före den stora turistströmmen i Gambia. Vi - gänget i baren på Atlantic Hotel, hyrde egna vägvisare och tog oss fram till intressanta ställen. Här närmar vi oss James Island, ett slavfort på en liten ö mitt i Gambiafloden. Förtätad stämning och ruskiga vibbar

Gambiafloden är i sin mynningsdel ut mot Atlanten stor som ett innanhav. Här är jag mitt på floden - men från respektive strand, ser man knappt andra sidan

Ett upplag jordnötter. Det var 50 grader varmt, och i kombination med den tunga doften så kändes det -  just tungt

                   Inne i djungeln.  Ser fridfullt ut, men här kan det dölja sig lite av varje...

Kallas Elefantträd - av uppenbar anledning. Trädets enorma storlek förminskar gamarna

Möjlig vistelselokal för den svarta mamban

Stränderna sträckte sig milsvida och folktomma. Längs vattenbrynet var den fina sanden så tätpackad att det gick att cykla

I en avlägsen lite mer burgen by där vi hade aviserat vårt besök i förväg, hade hövdingen och hans familj (till vår genans) klätt upp sig storståtligt. Vackra resliga människor. Den lilla flickan i mitten med blåmönstrad klänning började sedan gråta tyst - hon hade aldrig sett vita människor tidigare

55 år gamla bilder. 

När jag tittade igenom materialet för att avgöra vad som ytterligare kunde tänkas vara lämpligt för visning, så slog det mig hur mycket av innehållet i pojkböckerna från min barndom om Afrika som faktiskt finns med i mina egna bilder. Böcker i stil med: "Äventyr i mörkaste Afrika" och liknande. Det är en värld som nog inte finns kvar i dag - men på 1960-talet kunde man ännu uppleva den.

Ett litet tips till andra Afrikaflanörer:

Vid gingroggen med Lawrence Brower, överjägmästaren i Gambia - just på den plats man ser i första bilden, sällskapsrummet på Atlantic Hotel, lärde han mig hur man överlever bett av svarta Mamban och andra ormar:

Till att börja med glömmer man allt vad läkare (som aldrig har varit i hetluften) påstår. Sedan tillämpar man följande:
I regel blir man biten i underbenet. Man böjer sig ner snabbt (under de första tio sekunderna), fattar med tummarna på båda sidor om bettstället och pressar bestämt. Har man lite tur, och har varit snabb, kommer 80% av giftet ut.
Sedan tar man sitt skärp och snör hårt strax under knät och håller det i fem minuter. Därefter skiftar man snabbt skärpet till jumskläge, och håller även där i fem minuter.

Gör så om oturen är framme sa Larry - så kan vi säkert dricka fler groggar tillsammans.

Jag har använt första delen av metoden på ett huggormsbett strax ovanför fotknölen. Jag var snabbt nere och klämde prompt - och det kom genast ut en klar droppe. Verkningarna av bettet blev knappast ens som ett getingstick.

Finlands dag

Det här är min favoritbild av Gustaf Mannerheim.

Kanske är det den enkla finska landsbygdsmiljön som slår an - tillsammans med den man som har mer att göra med Finlands självständighet än någon annan. Mot slutet av sitt händelserika liv tilldelades han av presidenten och regeringen titeln;  Marskalk av Finland. Ute bland folk kallas han för "Marski".

I dag den 6 december på Finlands självständighetsdag hyllar jag landet där jag föddes - och Marski förstås.

Goda råd är inte dyra

Visst kan man konvertera digitala färgbilder till svartvitt - men det blir inte riktigt samma sak som bilder tagna med svartvit film. I bildbehandlingsprogamet är det även väldigt svårt att få till det så att det verkligen liknar resultatet från svartvit film.

Alltså - vi säger då att vi har svartvit film i kameran, det har ju många unga av i dag. Då kommer nästa problem:  Hur får man det svartvita resultatet att likna svartvita pappersbilder från det traditionella mörkrummet - efter skanning och vid visning på skärm?

Det går inte riktigt, men en användbar metod är att tillföra en lämplig toning av den svartvita bilden. Den saken har diskuterats här på FS. Silverrika varmtonspapper var på sin tid mycket gångbara inom fulltonsfotografin. Det ger valör och djup åt till exempel porträttbilder. Därför kommer jag gärna med ett tips för att åstadkomma snarliknande digitala bilder för visning på skärm - och det på ett så enkelt sätt att det är omedelbart och lätt tillämpbart för alla:

Man lägger bilden i Sepia (kräver bara ett klick med musen). Därefter slår man av färgmättnaden (Saturation) så att det nästan är svartvitt igen - ett snäpp ifrån ungefär. Sedan lägger man färgtonen (Hue) ett par snäpp åt det kallare hållet (för att få bort det uppenbart rödbruna). Då har man ett lätt varmtonat resultat i stil med nedanstående:

Här har vi alltså att göra med en nästan kornfri fulltonsfotografi. Stort tonomfång, eller dynamiskt omfång som man säger numera. Sådana bilder passar mycket bra att lägga i en lätt varmton - det underlättar återgivningen av former och strukturer. Studera håret i bilderna ovan. Det uppvisar en god tredimensionalitet, bra struktur och lyster. Det gillar varje kvinna när hon skall bli avbildad.

Så fick jag också plåta många snygga tjejer på den gamla tiden. Bakgårdsromantikerna med sin sotiga Tri-X, gjorde sig icke besvär - tjejerna lärde sig snabbt... :-)