Contaxservice
Det här är en text med lite av varje som kan vara kul för dom som intresserar sig för filmbaserad fotografi och gamla mekaniska kameror. Det handlar även om ett ryskt objektiv som sticker ut, och slutligen om det gamla begreppet: "Japanskt skräp" - låg det någonting i den saken?
Under lång tid, säkert uppåt 15 år, drev jag hemifrån bostaden en halvprofessionell service av gamla mätsökar-Contax och anknutna kameror. Den verksamheten var rent amatörmässig gentemot skattemyndigheterna - annars var den nog så professionell. Sedan Werner Schaden på LP Foto lämnade oss, är jag troligen den enda här i landet som i grunden kan dessa mycket komplicerade kameror.
Fram emot 2015 emellertid, kroknade jag på att ta ansvar för andras grejer. Gamla kameror är griniga. Det fel som man får sig presenterat och som syns när kameran ankommer, visar sig för det mesta dölja nästa fel - och det felet döljer i sin tur nästa fel... omöjligt alltså att göra en rimlig kalkyl. Många gånger kan man inte alls debitera fullt ut för den tid man har lagt ned.
Numera är det en sällsynthet att jag har någon annans gamla Contax på arbetsbordet. Under senare år har det bara inträffat vid ett tillfälle. Det var en Contax II som jag hjälpte en medlem här på Fotosidan med.
Arbetsbordet ja... Det ser ut så här i all sin enkelhet:
Till höger har vi i den vita hållaren; tänger, skruvmejslar och lup av olika utförande. Bakom skymtar en blåsflaska och kemiskt ren bensin. De röda askarna till vänster innehåller skruvsamling, brickor, reservdelar av allehanda slag, nycklar för att lossa gängringar, förbrukningsmaterial, med mera. Man ser även flaskan med symaskinsolja av hög kvalitet
Här ligger det en Contax IIa på bordet. Ser nog så enkelt ut så här på en översiktsbild, men är extremt komplicerat - och elakt uppbyggt mot reparatören, som dom flesta Zeisskameror.
Werner Schaden var min mentor. Han var fabriksutbildad och hade tillgång till Zeiss specialverktyg - och han kunde detta i grunden. Vi kände varandra sedan 1960-talet, när han och Kalle Pray förestod Vito Service i Solna - märkesverkstad för Zeiss Ikon AG.
Werner lärde mig många tjuvknep och genvägar runt problemen. Det hände att han lät mig låna hem Zeiss specialverktyg när jag hade satt mig riktigt i klistret... :-)
Det här är en Kiev 4M som börjar sprida ut sig i sina beståndsdelar. Framme på skyddsduken ligger linselementen till det senaste normalobjektivet, Helios-103 1,8/53mm, som ersatte långköraren Jupiter 8 2/50mm. Förutom rengöring och ny kantskyddsmålning av linselementen, avsåg jag att ta reda på objektivets optiska uppbyggnad. Det var en information som inte fanns tillgänglig, hur jag än letade.
Till skillnad från andra Heliosobjektiv som är kopior av Zeiss Biotar och Zeiss Planar, visade sig detta objektiv vara en lätt variation av Leica Summicron 2/50mm av den andra formulan. Jag kunde nu göra en snittritning.
Objektivet har en enkel AR i ett skikt tillsammans med rätt blanka bländarlameller i många av serierna, vilket betyder en onödigt förhöjd internslöja - men annars är det ganska vasst, kanske det vassaste ryska objektiv jag har stött på. Dessutom är det tack vare den mycket symmetriska uppbyggnaden distorsionsfritt
Skillnaden mellan Helios och Summicron är hur man har valt att anlägga de två akromaterna mot fattningen - det vill säga vilken lins man har valt att ha utstickande och i anläggning mot fattningen. Annars är linselementen inne i själva strålgången i stort sett lika
En Nettax 24x36 från 1930-talet på arbetsbordet (Super Nettel III)
Är man närsynt, tar man bara av sig glasögonen - och man har "inbyggd lupp"
Nettax - fickkamera med utbytbara objektiv från 1930-talet. Mycket ovanlig
____________________________
Japanskt skräp?
När man nu gräver djupt i gamla kameror, så får man även bra kläm på hur det står till med konstruktionen - och på kvalitén.
I gamla tider var begreppet "Japanskt skräp" vida spritt och gångbart - men hur är det egentligen med den saken?
Vid ett tillfälle då jag var stadd vid kassa kom jag på idén att köpa på mig "en påse" av de klassiska japanska spegelreflexkamerorna, som: Pentax Spotmatic, Canon FTb, Minolta SRT 101, Olympus OM-1, Nikkormat - för att demontera dem och i grunden kolla hur det stod till med kvalitén på mekanik och optik. Det var ett roligt projekt. Det skruvades ivrigt under säkert en månad.
Resultatet var imponerande. Både den mekaniska och den och opto/mekaniska standarden var på en mycket hög nivå. Ändå var det ju frågan om kameror i ett budgetprisintervall som passade vanliga amatörer. Minolta SRT 101 har ett lågbelastat kugghjul i konstmaterial som inte har klarat tidens tand, utan tenderar att spricka. Det var den enda allvarligare anmärkningen (när jag väl hade upptäckt den saken, kollade jag fler exemplar av SRT 101).
Canon FTb imponerade mest mekaniskt, och hade tillsammans med Nikkormat den högsta mekaniska stabiliteten. Olympus OM-1 får högt betyg sammantaget. Kameran har en stabil och adekvat mekanik som ryms i ett kamerahus som är runt en fjärdedel mindre än de andra. Ändå har den en sökare som är större och ljusare än de andra.
De fem undersökta kamerorna är representativa för den Japanska kameraproduktionen under guldåldern, då den hade etablerat sig stadigt - men då den ändå rätt ofta förklenades av rykten om bristande kvalitet. Dessa rykten visade sig på det stora hela vara grundlösa.
Något japanskt skräp har det alltså inte funnits i samband med de kända kamerorna. Det är det entydiga resultatet av den här undersökningen. Annars är det ju känt att det var vissa problem under den första pionjärtiden i Japan under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Sedan har vi de så kallade piratobjektiven som förstörde anseendet för seriösa tillverkare.
I en Canon FTb är det hårdast belastade lagret försett med kullager som omöjliggör att axeln mellan frammatningsarmen på toppen av kameran, och mekanismen i botten av kameran, med tiden börjar skeva. Det imponerade, då den här kameran är tillverkad under sedvanligt strama budgetomständigheter
Den opto/mekaniska standarden är högstående - helt i Zeiss tradition. Ändå snackar vi om en budgetnormal 1,8/50mm, som tillverkades i jätteupplagor, och som följde med nästan varje sålt kamerahus. Återigen var jag imponerad. Det är här frågan om ett sexlinsigt dubbel-Gausobjektiv av Planar-typ med den främre akromaten upplöst. Mycket vanlig som normalobjektiv vid den här tiden - och här mycket väl genomförd
__________________________________
Hela den här historien började för länge sedan med att servicekostnaderna för det ständigt ökande antalet egna kameror blev för dryga. Det blev till att lära sig fixa till ett och annat själv. Sedan gav det ena det andra - och så småningom fann jag mig göra arbeten åt andra på en professionellt basis (Werner Schaden, som alltid var hårt arbetsbelastad lämnade så småningom Contax II och Contax III till mig) - men det var ju fortfarande för min del frågan om en intressebaserad hobby.
Det hela har ett högt underhållningsvärde för mig - jag tycker alltså att det är jättekul! Om jag exempelvis har köpt en raritet till nollpris, för att den inte funkar (men det är ju likväl en åtråvärd raritet), så demonterar jag den och sprider ut den på arbetsbordet. Jag hittar felet. Sedan vidtar rengöring, omfettning, och ihopmontering. Detta följs kanske av en vacker söndagseftermiddag, då jag promenerar runt och plåtar en provfilm helt lättjefullt. I ett sådant läge känner jag mig väldigt nöjd - jag har kontroll på hela verksamheten så att säga.
Det spiller över även på bilderna. Dom blir bra - just därför att verktyget jag använder är omtyckt och ligger väl i handen.
__________________________________
Så rolig läsning. Jag förstår att man har att göra med en verklig expert. Imponerande att se att din verkstad tar en ganska liten plats.
Man inser vilken novise man är, när man skall göra ren nästa objekt en Elmar 9cm 1:4 från femtiotalet.
Ha det gott
Bob
Det är klart att man har lärt sig en del om mekanisk kamerakonstruktion. Man lär sig med "inbyggd pedagogik" i den här verksamheten. Det vill säga; det dyker upp problem - och man skall lösa dem med ett fysiskt resultat som utfall.
Hemmaverkstaden tilläts inte växa. Hustrun höll sitt Argusöga över saken... :-)
Men jag förstår att det är svårt att sätta priset, när dolda fel kan komma upp.
Jag har läst någonstans att det vanligt felet på Contax kan ligger i slutaren och dyrt att reparera.
Jag har en Contaflex som var servat, när jag köpte den, och den funkar fint just nu, men är nog dyr att reparera.
Här är en länk till "Analoga kameror Stockholm" och där finns en sida med begagnade kameror som de säljer, bl a en Contax som reparationsobjekt, eftersom det är fel på slutaren.
Kanske något för Dig att köpa för egen del? https://analoga-kamerors-web-butik.storedo.com
Mvh Wolfgang
Contaxsslutaren var bra mycket mer avancerad är dåtidens Leicaslutare - och det är klart, ju fler delar, dess mer kan det bli fel på. Avsikten med komplikationsgraden är att komma åt ridåns tröghets, och accelerationsproblematik. Där lyckades man mycket bra. Den här ridån ger en jämn och fin exponering ner till 1/1250 sek. Leicaridårn klarade inte ens 1/500 sek.
Tack för länken. Det är en Contax I, och jag kan utan vidare på beskrivningen säga att ett ridåband har brustit.
Vitrinskåpet är knökfullt - så jag avstår. Dessutom är Contax I världens strulpelle. Det finns sju (!) undermodeller. Dom är så olika inuti, att man många gånger inte har mycket glädje att man kan föregående modell... :-(
/per-erik, som knappt kan skruva ihop innehållet i ett IKEA-paket
Fotograferingen, alltså vår fotohobby, är ju till för att vi skall ha kul. Det här är en sida av det roliga för mig.
" filmbaserad fotografi och gamla mekaniska kameror", men din blogg är ju väldigt trevlig att läsa ändå med informativa bilder och text baserad på stor kunskap.
HaD/Gunte..
Nej - där tillhör du väl den stor majoriteten. Det var anledningen till att jag "förvarnade". Därför dess roligare att du ändå tyckte att det var kul!
Nu har ju dom ämnena ändå fått sig ett litet uppsving, med unga människors nyvaknade intresse.
Mycket intressant berättat och illustrerat med proffsiga bilder.
(Jag har aldrig kunnat pilla med små prylar och led en del av detta när jag var liten. Jag kände mig klumpig och tafatt. Som vuxen fick jag förstå att en av anledningarna till svårigheterna är att jag liksom Karl-Alfred är enögd. Så jag har inget stereoseende och ett dåligt djupseende framförallt på nära avstånd.)
MVH J O
Det förstår jag att du inte skulle kunna hantera detta med den utrustningsbrist du beskriver. Jag halkade in som på ett bananskal, just genom att en mild försyn har utrustat mig med en skarp syn (än i dag) och rätt sorts närsynthet, så att jag inte behöver fiffla med luppen så mycket.
Även om det står lite eller inget om fartyg i det här blogginlägget kan jag bara säga WOW för ett intresse och kunskap.
Jag läser den med stort intresse och kan känna igen några av kamerorna du nämner. Både Pentax och Minolta. Jag lånade en gång en OM 4 och var väldigt nära att köpa den, men det blev en Canon AE lite senare.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Jag har fortfarande i dag Olympus OM-1 som en av mina brukskameror.
Tack för ditt intresse!
Tommy S.
Jag kan tänka mig att det väcker tankar, när fakturan för en Leicaservice dyker upp i dag. Det är ju ett företag som numera betecknas av en viss ekonomisk oblyghet... :-)
Klokt beslut att inte ge sig på F1:an. Sådana konstruktioner kräver att man vet precis vad man gör direkt från början.
Jag har flera gånger fått "Contax i påse" till skänks. Det är sådana lägen där den optimistiske men oerfarne reparatören slutligen har gett upp inför det omöjliga.
För mig har det bara varit att plocka ihop det hela, kanske med tillskott av någon reservdel - och sedan ställa en ytterligare Contax på vitrinhyllan... :-)
/B
Kommer du ihåg när jag lärde dig att byta ridåband på Contax II/III? Då satt du och kollade över min högra axel - ungefär som i bilderna på mig här ovanför... :-)
Det är ju också det enda sättet att lära sig sådant - att någon visar i verkligheten hur det skall gå till. Man ser vad det handlar om, och man kan fortlöpande ställa frågor - och få svar på stund med direktillustration.
- Roligt nästan jämt, Bengan!
/Gunnar S
Den mekanik som sitter i finare Zeisskameror från 1930/1950-talet är näst intill klockmekanik. Fastän jag har fyllt dom 80 har jag fortfarande syn och finmotorik i behåll för att klara saken.
En negativ sak med att jag nästan har slutat serva andras kameror, är att jag inte heller får träffad dem i verkliga livet. Vi hade ju trevliga pratstunder över kaffekoppen.
Det är ju en bärande del av innehållet i begreppet hobby - man vill sätta sig in i saken, och behärska det hela.
För min del är tekniken intressant, men bilden lika intressant - vilket jag hoppas framgår av det rent bildmässiga innehållet i mina bloggposter.
/Torbjörn
Visst är det som du säger angående teknikskiften. Jag har känt mig som kulturarbetare ibland när jag har räddat upp gamla Contaxkameror. Någon har även blivit jätteglad över att kunna börja fotografera med farfars kamera... :-)
Som jag nämner i texten är det nog så att sedan Werner Schaden lämnade oss, är jag den enda här i landet som riktigt kan gamla Contax - och jag är fyllda 80...