Gustaf Mannerheim

När jag nu i två bloggar har varit inne på landet där jag föddes, alltså Finland - finns det en gestalt som man inte kommer runt, nämligen Gustaf Mannerheim: 

Friherre, militär karriärist i det kejserliga Ryssland, general av kejsarinnans svit, segrare i det finska inbördeskriget, riksföreståndare, fältmarskalk och överbefälhavare, marskalk av Finland, republikens president...   Hans liv är som den mest fantastiska äventyrsroman.

                                                                           ___________________________________________

I ungdomen på 1960-talet, när jag under två terminers kurs läste AB 1:an i historia vid Stockholms universitet, skrev jag min slutuppsats om Gustaf Mannerheim och hans svåra kontrovers med Pehr Edvin Svinhufvud och den vita regeringen angående den av regeringen önskade tyska militära hjälpinsatsen under inbördeskriget 1918. Mannerheim menade att man redan hade vunnit i och med segern vid Tammerfors - resten var bara upprensningsaktioner.

Jag kom att läsa mycket om Mannerheim, och av Mannerheim - genom hans memoarer. Det var häftiga grejer!

Det har ju skrivits hyllmeter och åter hyllmeter om de tiderna - men det som jag finner speciellt intressant så här hundra år efteråt, är hur det kom sig att man på ett i det närmaste mirakulöst sätt kunde läka såren från denna blodiga konflikt. Det var inga småsaker som var på gång här - skjutandet och mördandet var monumentalt. Ibland kunde gränsen mellan röda och vita gå genom samma familj. Efter vad sentida finska historiker har kommit fram till, så mördade dom röda mer under själva inbördeskriget, och dom vita efteråt (fängelser och läger). Man kan tala om röd terror och vit hämnd. Det hela är av den storleksordningen att den aktuella generationen nog aldrig kunde förlåta.

Året 1939 hade Finland lite tur i den stora oturen när man blev brutalt överfallna av sin östra granne, det stora Sovjetunionen och dess paranoide och maktfullkomlige diktator Josef Stalin. Turen bestod i att man fick en absolut klar och entydig gemensam yttre fiende - en fiende som inte medgav minsta dröjsmål. Det fick långtgående verkningar på den nationella enigheten. Här en liten historia:

Under inbördeskriget 1918 kallade den röda sidan den vite generalen Mannerheim för: “Den vite slaktaren”. Det blev det allmänna talesättet bland de röda. Nu, året 1939, satt de rödas barn tillsammans med de vitas barn som vuxna män i 20-årsåldern vid fronten i hastigt byggda korsun, medan de sovjetiska artillerigranaterna dånade ner och korsun skakade i sina grundvalar. Då tyckte de rödas barn att:  "Det är tur att vi har den gamle slaktaren med oss!!" - och det blev till ett talesätt inom hela armén.

Och visst var det tur. "Den gamle slaktaren" var den främsta bland landets militärer och statsmän - och han klarade biffen, så att Finland inte behövde dela de baltiska staternas öde och bli en sovjetrepublik. På den vägen fortsatte man, och såren kunde läka.

_________________________________________

Gustaf Mannerheim i en digital färgsättning. Här som 72-årig  fältmarskalk och överbefälhavare under vinterkriget mot Sovjetunionen 1939 - 1940

___________________________________________

Så var det ytterligare en liten sak:

Jag har inte mina informationer bara genom studier vid universitet. Saken är den att min mor var telefonväxel-lotta vid huvudstaben under vinterkriget 1939-1940 (och det var lottor som fick höra många hemligheter). Hon var då runt 20 år. Bland allt intressant hon har berättat om när det gäller krigsförhållandena, var det även lite roliga saker om Mannerheim:

Gustaf Mannerheim var mycket förtjust i unga tjejer. När han var i närheten av telefonväxeln, passade han nästan alltid på att smita in för lite prat och nojs med flickorna. Det kunde dra ut på tiden så att hans uppvaktning av höga officerare började trampa runt, otåligt muttrande. Min mor menade att han var utomordentligt charmerande. På något vis förstår man det när man betraktar bilden ovan.

Kyla & Frost

Flera gånger under vistelsen i min hustrus barndomshem på den Österbottniska slätten i Finland i januari 1977, hade vi runt minus 32 grader på dagarna. Då ser man ut som i bilden ovan (lätt mosig och frostnupen). Vad den lägsta temperaturen på natten var, kan jag bara gissa.

Under resan jobbade jag med två kamerahus. Ett för svartvit film; Ilford Pan F, och ett för färgfilm; Kodachrome 25. I förra bloggen visade jag några svartvita bilder på frostblommor. Jag tyckte att det gav fina svartvita valörer. Men riktigt maffigt blir det ändå först i färg:

Liksom man talar om "Det eviga Ryssland", kan man tala om "Det eviga Finland" - här nedan representerat av tanten på sin sparkstötting med den bastanta handväskan på styrstången.

Staden heter Sejnäjoki, och här har vi själva ”jokin” - alltså ån:

Jag var ordentligt klädd för kylan. Dubbla sockor i halvhöga läderstövlar (typ finska armén) – men bara den relativa stillheten en stund nere vid ån för fotografering, gjorde att det började krypa i tårna. Man måste hålla sig i rörelse - när det är minus 32 så är det kallt på riktigt.

Snabbt upp till svärmor för kaffe och konjagare... :-)

                                  _____________________________________

Utrustning under dessa arktiska omständigheter:   Contax RTS med dom fina Zeissobjektiven. Batteriet under kläderna, längst in mot kroppsvärmen, och anslutet till kameran via en sladdadapter. Kameran fungerade invändningsfritt i den stränga kylan, men den drog mycket ström. Merparten av marknadens kameror hade nog inte fungerat alls.

Ånglok & Isrosor

I september 1973 skulle jag visas upp för min nyblivna svärmor. Detta ägde rum i min hustrus barndomshem i staden Sejnäjoki på den österbottniska slätten i Finland.

                                      ______________________________

Finland hade efter krigsslutet att betala ett enormt krigsskadestånd till Sovjetunionen. Detta fullföljdes till sista spik och till sista skruv. Det kom att betyda att många moderna utvecklingsomständigheter kom senare till Finland än till övriga nordiska länder. Till exempel var järnvägen uppåt landet ännu 1973 inte elektrifierad. Persontrafiken drogs med diesellok, och all godstransport skedde med de gamla ångloken som man eldade med björkved. Det hade man gott om, och det drog ingen importerad olja.

Utanför Sejnäjoki fanns det en stor rangerbangård för ånglok. Det som visas i bilderna här är alltså inga museiprylar - det är en rangerbangård i full drift, och ånglok i ordinarie trafik.

Sippa tyckte att det var kul att visa sin nyblivna make alla märkvärdigheter hemmavid

                          _________________________________________

                          _________________________________________

Vi kom att besöka svärmor i hennes gamla men ståtliga hus i Sejnäjoki många gånger. Här nedan några bilder på vackra rimfrostmönster en smällkall vinter  - minus 32 grader berättade termometern. Kylan knäppte i knutarna, och där jag stod i fönstret i skymningen kunde jag på avstånd höra det klagande tjutet från ett ånglok som rusade fram genom skogarna. Det var som att vara förflyttad till en helt annan tid. Inbördeskrigets avgörande slag, kampen om Tammerfors påsken 1918, stod inte så långt härifrån....   Min hustrus släkt tillhörde den röda sidan, medan min släkt tillhörde den vita. Ja - man fick fundera. 

Såren i folksjälen blev djupa och allvarliga, men kom att läkas på ett i det närmaste mirakulöst sätt under andra världskriget när man hade att gemensamt möta fienden från öster. 

                           _________________________________________

Detta är den första bloggen av tre som handlar om Finland. Den publiceras på självständighetsdagen den 6 december.

Frälsis

Inte så mycket att säga egentligen om dom här bilderna - så för en gång skull skall jag vara tyst... :-)