Ånglok & Isrosor
I september 1973 skulle jag visas upp för min nyblivna svärmor. Detta ägde rum i min hustrus barndomshem i staden Sejnäjoki på den österbottniska slätten i Finland.
______________________________
Finland hade efter krigsslutet att betala ett enormt krigsskadestånd till Sovjetunionen. Detta fullföljdes till sista spik och till sista skruv. Det kom att betyda att många moderna utvecklingsomständigheter kom senare till Finland än till övriga nordiska länder. Till exempel var järnvägen uppåt landet ännu 1973 inte elektrifierad. Persontrafiken drogs med diesellok, och all godstransport skedde med de gamla ångloken som man eldade med björkved. Det hade man gott om, och det drog ingen importerad olja.
Utanför Sejnäjoki fanns det en stor rangerbangård för ånglok. Det som visas i bilderna här är alltså inga museiprylar - det är en rangerbangård i full drift, och ånglok i ordinarie trafik.
Sippa tyckte att det var kul att visa sin nyblivna make alla märkvärdigheter hemmavid
_________________________________________
_________________________________________
Vi kom att besöka svärmor i hennes gamla men ståtliga hus i Sejnäjoki många gånger. Här nedan några bilder på vackra rimfrostmönster en smällkall vinter - minus 32 grader berättade termometern. Kylan knäppte i knutarna, och där jag stod i fönstret i skymningen kunde jag på avstånd höra det klagande tjutet från ett ånglok som rusade fram genom skogarna. Det var som att vara förflyttad till en helt annan tid. Inbördeskrigets avgörande slag, kampen om Tammerfors påsken 1918, stod inte så långt härifrån.... Min hustrus släkt tillhörde den röda sidan, medan min släkt tillhörde den vita. Ja - man fick fundera.
Såren i folksjälen blev djupa och allvarliga, men kom att läkas på ett i det närmaste mirakulöst sätt under andra världskriget när man hade att gemensamt möta fienden från öster.
_________________________________________
Detta är den första bloggen av tre som handlar om Finland. Den publiceras på självständighetsdagen den 6 december.
Appropå inbördeskriget så håller jag som bäst på med boken "Röd terror - vit galenskap" av Sture Lindholm. Den handlar om tiden just före den "röda revolutionen" ända tills krigets slut. Det är med fokus på väst-Nyland dvs från Kyrkslätt i öster till Hangö i väst. Boken är realtivt ny, skriven i början av 2000-talet och är ett renodlat historiskt verk som baserar sig på gamla dokument, dagböcker mm. Jag rekommenderar den varmt om man vill skapa sig en bild av vårt inbördeskrig.
I den tredje bloggen i denna "Finlandsserie" som kommer om några veckor, blir det lite mer kött på benen om inbördeskriget. Jag har nämligen specialstuderat denna tid under mina studier vid Stockholms universitet - och sedan dess hållit intresset levande.
Att skrota omkring på denna levande rangerbangård i modern tid, var en märklig upplevelse.
Bilderna var högst problematiska. Himlen var mycket ljus och de gamla smutsiga ångloken nästan svarta. Himlen fick jag spola, för att sedan kontrastmodulera bäst det gick. Att lägga på falska himlar och sådana digitala trick, går utanför min fotografiska anständighetskänsla.
Ha det gott/Stig
Som barn såg jag ånglok varje dag innan Ostkustbanan elektrifierades. Och min bästa lekkamrat var en pensionerad lokförare.
Har man sett så mycket ånglok som du, så sitter ju saken i sinnet.
Åkte tåg genom DDR (skulle till Västberlin) 1971, en oförglömlig upplevelse, utanför som min barndom på 50-talet. Ånglok så klart. Och Volkspolizei, också en oförglömlig upplevelse, går ej att vara pacifist efter ett möte med dem.
Hvilken härlig serie.
1954-55 (11-12 år gammel) låg jag i sängen (i 9 månader) på Ortopediska sjukhuset - Köpenhamn. Jag låg så högt på 3-4 madrasser att jag kunde se ut på DSB:s rangeringsområde. Den gången lärde jag mig alla litranr./bokstavssiffror på de olika ångloken.
Här i Roskilde hade man tidigare en verkstad för underhåll av några av veterantågen, men den har nu flyttat till Odense - ØV.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Om du är intresserad har jag tidigare skrivit ett litet blogginlägg:
https://www.fotosidan.se/blogs/emfoto43/em-bloggen-2484-inne-bakom-fasaden.htm
Ånglok och pojkar är nu en gång en oskiljaktlig kombination - vare sig dom är stora eller små.
I Sejnäjoki såg det ut precis som i dina bilder, med skillnaden att allt var igång.
Hälsningar, Bjarne
Jag antar att det ställde sig ekonomiskt. Finnarna hade mycket björkved att elda, och tyskarna hade mycket brunkol. Ånglok kan dra tunga grejer och passar nog bra för godstransport.
Med dagens horribla elpriser är det ju en tanke - men jag tror inte att vi har några beredskapslok kvar. Det skulle ju varken bli krig eller dåliga tider.
MvH
Johnny
Bild 1 för att spåren är med, mkt snyggt. Kan väl tro det är en vändskiva i mitten?
Bild 3 för att din hustru är med, människan och maskinen!
Bild 4 Underbart drivarrangemang. Så många gånger jag stått och tittat på såna.
För övrigt minns jag också väl rökdoften. På fyrtiotalet (jag är född -40) åkte vi från Falun där vi bodde och hälsade på mormor o morfar varje sommar, med tåg och ånglok förstås.
Och snygga frostrosor! Hälsningar/ Björn
Det är kul at ta del av hur alla har sina egna minnen. Ånglok och pojkar, stora som små, är en kombination som aldrig rostar.
Bild Nr 4 på kraftöverföringen. Det är ju inte så märkvärdigt många hästkrafter vi i snackar om här - men vilket vridmoment! Detta stora lok kan dra igång riktigt tunga saker.
Mäktiga lok. Googlade och dom tillverkades i Finland. Björkved, fotot visar halvmeterslängder. Välskött alltihop, jag kollade särskilt på spikarna i syllarna, de var väl islagna (här i Sverige låg t ex Roslagsbanans räls löst på syllarna vid den här tiden).
Googlade på orten också, kommunen är numera nästan helt finskspråkig. Hur var det då?
Jag noterade vita himlarna och bedömde att de hörde till tiden. Så blev det ibland om man bara plåtade och inte använde "rätt" filter för att locka fram eventuell molnighet. Jag tycker bilderna är bra!