Gamla Kristina
Vissa gamla fartyg tycks ha evigt liv!
På Värnanäs varv strax söder om Kalmar året 1874 byggdes två tremastade barkskepp. Det ena var Kristina. Ansvarig för byggena var en celebritet inom skeppsbyggnationen, nämligen skeppsbyggmästaren Carl August Hahn. De två barkarna var hans sista byggen före pension, och han byggde nog in hela sin enorma yrkeskunskap i dessa fartyg.
Mot slutet av 1800-talet byggdes Kristina om till skonertskepp, vilket var ganska vanligt då tiderna blev sämre. Man kunde nu segla henne med några man mindre besättning. Det är som skonertskepp vi ser henne i målningen ovan. Tavlan hängde i min barndom i en kaptensgård i Listersby - den till min sommarvilla Hasselvik närbelägna byn.
I kaptensgårdarnas finrum seglade skeppen längs väggarna. Naturligtvis var det fantasieggande för en liten gosse.
1925 såldes Kristina till Vårdö på Åland, men 1930 blev det sista seglationsåret. Hon hade då gjort tjänst i 56 år - en väldigt lång tid för ett seglande träfartyg. Åren 1931 0ch 1932 låg hon och svängde för sitt ankare i Båthusviken på Vårdö - men hittade ingen köpare. Därför lades hon som brokista i Österviken. Hon gjorde alltså tjänst som ångbåtsbrygga, och kom att användas som sådan fram till slutet av 1950-talet. På ångbåtsbryggan Kristina kom jag för första gången till Åland. Jag var då ett halvt år gammal i juni 1944.
Här nedan en bildserie från ett besök på Kristina som Sippa och jag gjorde sommaren 1974:
Har man en normal självbevarelsedrift så tar man inte ett steg ut på däcket - man håller sig tight till brädgången, och det med stor försiktighet. Om man föreställer sig att däcket håller i kanten för några enstaka steg, men att man sedan trillar ner i det vattenfyllda lastrummet - då kommer nästa fråga i gissningsleken: Hur tar man sig upp?
Sippa var en tuff tjej som utan vidare hängde med på den här sortens äventyr - roliga äventyr som skulle till om man ville dokumentera den udda miljön
_________________________________________________________
Jag besökte Kristina i juni i år - 2023 alltså. Bogsprötet har ramlat av, men förskeppet reser sig fortfarande stolt ur vattnet. Akterskeppet har sjunkit under ytan och däcket är borta, men fartyget verkar fortfarande vara skrovhelt!
Saken är faktisk helt otrolig - hon är 149 år gammal. I yrkessjöfart gick hon hon i 56 år - det är över ett halvt sekel. Därefter, sedan 1932, har hon legat vattenfylld och stångats och bräckts av vinterisarna.
Carl August Hahn var en hyvens skeppsbyggmästare. Han kunde bygga starka fartyg.
********************
********
Tremastade barken Sigyn, en annan Vårdöskuta av samma sort som Kristina, ligger i Åbo som museifartyg. Även Sigyn blev nedriggad till skonertskepp, men har senare i sin egenskap av museifartyg återställts till sin ursprungliga riggning som tremastad bark. Därför kan man se hur Kristina såg ut när hon 1874 lämnade skeppsbyggmästare Hahns kompetenta händer:
Den tremastade barken var 1800-talets riktiga slitvarg inom sjöfarten. Hundratals och åter hundratals sådana fartyg tjänstgjorde längs Europas kuster, liksom i atlantfart. Mot slutet av århundradet blev nästan alla nedriggade till skonertskepp på grund av nya ekonomiska realiteter. Numera finns väldigt få kvar. Det har hävdats att Sigyn i Åbo faktiskt är den enda av sitt slag som finns kvar i dag.
Ur det perspektivet blir ett besök på Kristina på Vårdö en både nostalgisk och vemodig historia.
Fenomenalt inlägg – säger en skeppsintresserad dansk.
Att det dessutom finns många fina sv/v-bilder gör det ännu bättre, det är bara jättebra – mycket uppskattat.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Alla skepp har ju sitt slut - men Kristina fick vara med länge i olika skepnader.
Nog sagt med det: De gamla segelfartygen var oerhört vackra... Fina bilder.
/Tomas
Det är bara att hålla med - och det är lätt för mig som är uppvuxen i en sjöfartstradition.
Jo - där kom du in på en viktig aspekt. Det gäller att inte segla skutan i kvav. På Åland är det många som har blivit borta på havet.
En bra notation! Det måste genomgående ha varit toppvirke.
HaD/Gunte..
Som Stefan antar här ovanför, måste det ha varit toppklass på virket. På den tiden gick det att få tag på sådant - det fanns inga snabbväxande skogar.
Jag tycker att du kommer med en mycket kvalificerad synpunkt, och jag är böjd att ansluta till ett sådant synsätt.
För dom som i gamla tider sysslade med sjöfart så var fartyget helt centralt. Det var livgivaren som omhuldades på alla sätt - naturligtvis skulle det vara vackert. Såklart var det femininum.
Det var ett oväntat möte i lördags men allt slutade väl. Jag har läst vad du skrivit om Kristina och de vackra fotona. Jag kan berätta att min morfar Gustav Manner var med och förde Sigyn från Österviken till hamn i Åbo.
Jag och min man ser fram emot fortsatt kontakt. Ann