En kvinna för sin hatt
Det här är Agnes och Fredrik Nyréen, och året är 1893. I Agnes famn ligger min mormor Lisbeth. Fredrik var missionär och grundande Svenska Missionsförbundets verksamhet i Finland i mitten av 1880-talet. Han kvalar nog bra in bland gänget häftiga personer i släkten som jag har avhandlat här på FS. Inom Missionsförbundet har han fortfarande i dag något av helgonstatus. Det går att hitta en del på nätet - mest dock på finska.
Fredrik var från Värmland, och Agnes kom från Göteborg.
Min mormor som ännu ligger trygg i mammas famn, blev även hon en rätt häftig person. Hennes historia är här återberättad via det bildmaterial som finns. Det betyder att det bara blir en kort och fragmentarisk berättelse - det som anknyter till befintliga bilder. I verkligheten är det omständigheter som spänner sig allt från barndomens stenhårda kollision med verklighetens värld, följt av den unga vackra flickans drömmar - fram till den röda terrorn i inbördeskrigets Finland. Sedan går livshistorien vidare över byggandet av det nya självständiga Finland, och fram till de två brutala krigen mot Sovjetunionen - och slutligen till lite mer lugn och ro under efterkrigstiden.
Den livsresan var min mormors...
Agnes som ung vid tiden när hon träffade Fredrik i slutet av 1870-talet. En ung tilltalande flicka, långt från de hårda öden som skulle drabba henne.
När Lisbeth var 12 år kom den stora katastrofen i hennes unga liv. Hennes älskade pappa dog helt oväntat. Fredrik, bara 49 år gammal, var på väg upp för trappan för att hålla föredrag i en missionslokal, när han vacklade till, ropade förvånat; "Jesus" - och var död i en massiv hjärtattack.
Mamma Agnes var yrkesverksam och hade ett litet bageri. Hemma fanns en barnaskara på 11 ungar (!) - hur skulle nu det här gå när familjefadern plötsligt var borta? Det var ändå hans karisma, sociala patos och ställning, som hade drivit familjen.
Lisbeth var den äldsta flickan i barnaskaran - gissa vem som fick slava från morgon och till kväll? Här grundades min mormors hårda och oböjliga natur. Ännu på gamla dagar hade hon ett älsklingsuttryck:
"Det ena du vill, men det andra du skall - så plägar det gå i de flesta fall".
Även tidsandan djävlades med henne. Till sin konfirmation hade hon spanat in en vacker röd klänning. Så dog någon avlägsen tant - och det blev en svart klänning istället. Mormor har berätta hur hon inom sig kände ett furiöst raseri - men det var inget att göra.
Lisbeth i medlet av tonåren med sin yngre syster Ethel - livet väntar.
Nu följde utbildning till lärarinna i hushållskunskap och handarbete, och hon undervisade i sina ämnen fram till pensionen.
Vid den här tiden skulle en ung kvinna från övre medelklass och överklass ha gedigna kunskaper i att leda arbetet i ett stort hushåll. Det kunde vara en stadslägenhet på 5 -10 rum, det kunde vara en herrgård på landet. Hon skulle med kunnighet och fast hand hålla tag i arbetsflöden och tjänstefolk. Hon hade ansvaret, hon var den som planerade styrde och ställde - och det klarade man inte utan vidare, det måste läras.
Lärarinnesemenariet på sommarutflykt i början av förra seklet.
Här visar fotografin sin fulla styrka. Det är just den här sortens bravur i att fånga verkligheten, som inspirerade till exempel duktiga konstnärer som Anders Zorn - och fick dem att lära sig lite fotografi. Många gånger är det alltså inte fotografin som härmar konsten - utan det är konsten som härmar fotografin.
Det stora tidsgapet på över 100 år bara försvinner när man tittar på mormors väninnor.
Mormor träffade en ung riksspeleman och blivande kantor och musikdirektör från Åland, min morfar Fridolf Andersson. Här ovan har vi bröllopsbilden. Man var allvarlig hos fotografen på den tiden - men det är ett innerligt och avslappnat brudpar vi ser.
Hemma hos Lisbeth och Fridolf. Eftermiddagssolen skiner in, och pappa Fredrik hänger på väggen.
Händerna fick aldrig vara stilla. Man arbetade alltid med något. Vanliga föreställningar under den här tiden kunde vara ordstäv som:
"Den som inte vill arbéta, den skall heller inte äta".
Andra tider... Ett hårt samhälle som producerade hårdhudade men kapabla människor.
Det unga paret tillsammans. Det är lite av "vi mot världen" över bilden.
Man kan även se den här bilden ur perspektivet av att inbördeskriget hade kommit till den lilla staden Lovisa, där morfar skulle bli kantor. Det var en blodig och oförsonlig konflikt, ett brödrakrig där gränsen mellan röda och vita kunde gå genom samma familj. I Lovisa härskade året 1918 en stenhård röd terror - folk försvann spårlöst varje dag.
Mormor har berättat mycket - men det är för ruskiga grejer...
Barnet, min mamma, sover mellan sin mamma och pappas sängar i en väl så ogästvänlig och farlig värld.
Kvinnokraft! Oj vilket arbete. Mormor var proffs.
_____________________________
Genom mina livsomständigheter kom jag att bo hos mormor i Finland och på Åland under stora delar av min barndom. Reglementet var strängt - det skulle jobbas mycket. Hon hade begränsad förståelse för vad en liten pojke borde klara av. Minnena sitter än i dag av enormt tunga kassar av inhandlade förnödenheter på oändliga skogsstigar, och blytunga mjölkkannor med vassa metalltrådshandtag. Samtidigt var hon genom sin tuffhet och självklara auktoritet den stora tryggheten. Om bara mormor var med, så kunde inget ont hända - hon var nämligen allsmäktig. Dessutom var hon glad och rolig. Senare kom jag att förstå att hon även ägde en djup bildning.
Mormor på äldre dagar, 82 år gammal på Hasselvik 1975 - och hon färgade inte håret. Det hade fortfarande på ålderns höst en god volym och var mörkt gyllenbrunt till färgen. Bara tinningarna var grånade.
Mormor blev 90 år.
/B
Bilder samlades väl i rätt normal omfattning för en familj i övre medelklass.
Släkthistoria fick jag höra i alla dess varianter i fotogenlampans ljuskrets kvällstid på Hasselvik.
/B
Problemet är att det saknas dokumentation om många bilder, årtal, namn och plats. I en del fall har jag och min fru, min bror och några kusiner identifierat personer och plats och uppskattat årtal med hjälp av andra foton och annan dokumentation. Släktföreningen på min fars sida har också i en släktbulletin publicerat berättelser från förr. Min svärmor har också med sin prydliga text (hon var kartriterska som ung) gjort bra anteckningar på baksidan av många bilder och en del diabilder.
Som jag läste någonstans; att om vi vet lite om bilderna kommer våra barn inte att veta något alls om vi inte skriver något om bilderna, dels de äldre bilder vi vet något om, dels de bilder vi tar själva. Fördelen med digitaliseringen av äldre bilder är två; de kan spridas till flera och vi sliter mindre på originalen.
De fina berättelserna och bilderna om dina förfäder kommer alldeles säkert att uppskattas av efterkommande.
Vi läser också gärna om dem
Vet man var man kommer ifrån, så vet man lite mera om vad man är. Min son hänger ibland på låset för att få information.
Det är ett helt otroligt blogginlägg och en lika otrolig samling fotografier. Jag tror inte det är många som kan presentera på samma sätt – WOW.
Med många vänliga hälsningar och grattis på Finlands nationaldag idag.
//ERIK//
Tänk att du nere i Danmark kommer ihåg Finlands dag!! Jag är imponerad, jag utbringar en skål för dig, för Marski - och jag sätter in en länk:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/finlands-dag.htm
I DK har vi tyvärr inte samma relation till Finland som vi har med Norge och Sverige. Vi har det inte för Island heller, även om det var danskt tills de använde andra världskriget (medan DK var ockuperat) för att förklara sig självständiga 1944.
Språk och geografi spelar väl en roll för båda länderna?
Mina svärföräldrar kom tillsammans med en familj som tog emot 2 av de "Finnebørn".
Av de ca. 75 000 finska barn, som evakuerades 1941-44, kom under den perioden ca. 4 000 barn till DK, som delades ut till fosterfamiljer runt om i DK. De flesta återvände senare hem till Finland, men ca. 10 % stannade i detta land.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Tommy S.
Detta år hade jag inte någon speciell blogg för denna märkesdag - men jag hänvisar till länken i svaret till Erik här ovanför!
På Hasselvik satt vi i gamla tider om kvällarna runt fotogenlampan och underhöll varandra. Det blev naturligtvis mycket snack om släkten.
/Affe
Jo, så är det förstås. Mormor var inte förmögen precis när hon var ung - men ofta hos fotografen. Lite fåfäng tror jag... :-)
Bilder från förr betyder så oerhört mycket. Här en grej som jag tror att kan intressera dig om den saken:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/forskningens-sma-gladjeamnen.htm
Hälsningar, Bjarne
I Finland där jag föddes hände det ju grejer - förvisso skall man inte ta vårt välstånd och vår fred för given.
Jag och min hustru sade ofta till varandra: "Här sitter vi i vår egen bil och åker till vårt eget landställe. Vi har stor tur som lever i en guldålder - som kommer att ta slut..."
Hälsningar Halina
Kul att du gillade både storyn och det gamla bildmaterialet.