Drottningholms Slott
Under något årtionde runt 1880-talet låg Drottningholms Slott i törnrosasömn - ingen bodde där och ingen vistades där. Slottet var lätt förfallet - alla nedervåningens fönster var förspikade med brädor, och parken var mycket vildvuxen.
Nordiska Museet gjorde i början av 1900-talet nedteckningar av vad gammalt folk hade att berätta. Det var människor som hade haft sin ungdom under 1870 och 1880-talen. Det är källan till den här berättelsen, en historien om ett ungt sällskap som besökte Drottningholms Slott en vacker sommardag vid den här tiden:
Det var inte så där alldeles enkelt att ta sig från staden ut till Drottningholm under det sena 1800-talet, men när man väl hade kommit fram gjorde man sig stora ögon över det sovande slottet med sina förspikade fönster och igenvuxna uppfartsvägar. Man hade svårt att ta till sig att något sådant bara kunde stå där till synes övergivet - det var ju ingen liten byggnad.
Efter att ha gått runt slottet och noga studerat allt, påbörjade man en långsam och nästan andaktsfullt promenad genom den vildvuxna och mycket romantiska parken. Man höll sig till varandra, och tittade lite förstulet på skuggspel och solstrimmor som lekte i dom uråldriga träden. Det var tyst och stilla där inne. Grönskimrande ljus under trädens massiva kronor som växte nästan som ett tak. Så småningom öppnade sig landskapet på andra sidan parken och man kom upp mot Götiska tornet som stod där på sin kulle som en romantisk riddarborg kringväxt av den frodig grönskan. Nu kunde man packa upp lunchkorgarna - och snart ägnade man sig åt skratt och lek, stoj och glam, precis som ungdomar i alla tider har gjort. Kavaljererna ristade minnestexter i tornets väggar.
Det här unga gänget är borta sedan över ett århundrade - men inristningarna finns kvar.
Lite så här bör det ha sett ut, även för ungdomarna för länge sedan.
____________________________________
Det fanns en tid under slutet av 1800-talet när staten inte kunde äga ett slott eller en fin herrgård, utan att det nödvändtigvis skulle bli fängelse eller mentalsjukhus. Så gick det till exempel med det närbelägna Svartsjö Slott, som blev fängelse. Att Svartsjö var ett kungligt slott med en gedigen historia hjälpte inte. Kung Oscar II skrev under beslutet.
Drottningholm klarade sig bättre. Till och med för den här tidens synsätt var det väl lite för ståtligt och fint för att ge sig på. I dag är det ett världsarv.
Kungens personliga flagga med stora riksvapnet är uppe - han är alltså boende på slottet i vinterfriden.
Drottningholm brukar ibland kallas för "Nordens Versailles". Den liknelsen är nog inte så dum - lite av samma tunga och självklara elegans.
Så här har jag själv stått i "Modell Ä" försedd med ett Mauser 98 - ett synnerligen berömt gevär. Det var på det tidiga 1960-talet, när Gustav VI Adolf hade vanan att fira jul och nyår på Drottningholm.
En stilla vinternatt kom en gammal skrynklig hovdam med drottning Louises små hundar: ".... Seså vakten, var hygglig nu och gå en ordentlig ronda med drottningens hundar!"
Visst, vakten var såklart hygglig. Där gick jag alltså i modell Ä med Mauser 98 på ena axeln och drottningens två mopsar - storleksordning som knutar på kopplet, i den andra handen. Natten var vindstilla, knäpptyst och lugn. Jag behövde alltså inte genera mig. "...Åh, det var fint vakten, här får vakten en slant (det var väl runt en femtiolapp i dagens penningvärde).
Det var en annan tid i en helt annan värld...
På många ställen i parken – på gallergrindar, blompottor, och på balustrader finns detta monogram. Är det någon som kan se vad det stå för?
Inte det – men det stå faktiskt HERS, vilket skall utläsas Hedvig Eleonora Regina Suecia. Det var hon som började bygga Drottningholms Slott under senare delen av 1600-talet.
Hedvig Eleonora var Karl X Gustavs drottning och hon var en prinsessa av Hollstein-Gottorp som hämtades upp 1654 för att passa den svenska stormaktens politiska ambitioner, och för att passa tronföljaren Karl Gustav. Han stod inför att inta tronen efter sin kusin drottning Kristina, som hade abdikerat till hans förmån.
För att vara säkra på den tillträdande kungens samtycke sände riksrådet ner en delegation av högt uppsatta personer för att inspektera ”varan”. I sin rapport upp till Stockholm angav man förtjust att: ”... detta var ju en skön och dygdig och synnerligen hjärtinnerligt behaglig liten puppa!”
Den hjärtinnerligt behagliga lilla puppan blev med tiden självaste Riksänkedrottningen. Som en av landets mest inflytelserika personer, styrde hon Sverige under två perioder. Först efter sin make Karl X Gustavs död, då som ordförande i sonen Karl XI:s förmyndarregering - och sedan efter sonens död, som ordförande i sonsonen Karl XII:s förmyndarregering. Där satt hon alltså och presiderade med två röster och en tung inofficiell makt i riksrådet. Man kan nog säga att hon regerade Sverige under de två perioderna.
Under Karl XII:s krig på kontinenten fungerade sedan farmor som kungens bemyndigade representant i Stockholm. Hon höll alltså tummen på riksrådet för barnbarnets räkning - och det gjorde hon fram till sin död i 79 års ålder år 1715.
En högst kompetent person alltså - och säkert en dam utrustad med avsevärda personliga kvalitéer. Det från början helt politiskt formade äktenskapet med Karl X Gustav lär ha varit mycket lyckligt, men kort - bara 6 år. Även förhållandet till sonen och sonsonen beskrivs som innerligt och tillitsfullt.
Ett och annat att fundera på när man sitter i slottsparken...
______________________________________
Alla bilderna, utom den på den hjärtinnerligt behagliga lilla puppan, är tagna på Kodachrome 25 under 1980 och 1990-talen.
Dyker du upp där i morgontid så ses vi nog. Men ser att dina fina bilder är tidigare dato.
Gillar dem men extra den med orörda snön.
Kul historia om att som vakt även bli hundvakt.
Jag hade den här bloggposten på lut - och faktum är att jag tänkte lite på dig när jag publicerade... :-)
/B
Det här är kanske en blogg som riktar sig till en lite smalare publik.
Tommy S.
Kul att kunna sprida lite info om våra lokala sevärdheter - och vad det gäller historien, så var den ju gemensam fram till 1809. Den lilla puppan var er drottning också.