Bilder & teknik från förra århundradet

Djuphavssegling

Har små krukor öron?  Jo´vars - om dom blir intresserade.

Redan som liten var jag med på kaffebjudningar i kaptensgårdarna på Vårdö. Jag satt under bordet när den åländska seglationen avhandlades - men hörde ingenting. De vuxnas snack var som flugors surr i mina öron.

I tioårsåldern fick jag vara med vid bordet. Jag förstod lite av vad man pratade om, men jag hade inte vett att lägga det på minnet. Det borde jag ha gjort! Det var erfarna kaptener och annat folk som hade varit med när sjöröken drog över vågorna på på de stora haven. Saken innebär alltså att massor av enormt intressanta saker har gått i graven med dem - för att jag inte hade vett att höra på!

När tonåren gick in förbättrades hörseln avsevärt. I den närmaste släkten hade vi en gammal barsk kaptenska; Elna Marander. Det var min morfars syster, och hon var gift med en känd åländsk sjökapten och djuphavsseglare; Arthur Marander.

I den åländska utsjöfarten med de stora fyrmastade barkarna, var det regel att kaptenen vissa resor kunde ta sin hustru med ombord. De var något som Elna och Arthur utnyttjade många gånger.

Här var Elna med ombord. Hon har själv skrivit texten på baksidan av bilden.

Fotografiskt kan det vara ett intressant studium, hur man med ett kort tele får riggen att resa sig ända upp i himlen

________________________________

Elna berättade många historier för den andäktigt lyssnande tonåringen. Här en i den mer ruskiga avdelningen:

Året 1928 råkade man med fyrmastade stålbarken Ponape ut för en hastigt påkommen hård väststorm på Nordatlanten. Att kryssa med ett stort råriggat fartyg i storm är näst intill omöjligt - speciellt med de lätt underbemannade åländska barkskeppen vid den här tiden. Stormen pressade Ponape långsamt tillbaka mot Nordsjön. Kapten Marander behövde minska segel, och sände upp en styrman och två matroser för att reva storundermärsseglet. De två matroserna befann sig längst ut mot nocken när Ponape i en vågdal gjorde en våldsam överhalning. Krängningen var så kraftig att båda två hamnade under vattnet i den bredvid liggande vågen. När Ponape snabbt rätade upp sig igen, tappade dom fästet och slets ut i det svarta havet.

Kapten Marander tvingades till ett blixtsnabbt avgörande - inget kunde göras. Om man försökte med någon manöver riskerade man både besättning och fartyg - en åsikt som kom att delas av samtliga ombord. Men hemskt var det! Elna berättade om hur hon och Arthur satt vita i ansiktet i kaptenssalongen, och knappast förmådde säga ett ord.

Ja - det var sådant jag fick höra av de gamla på Vårdö. Man kan ju bara undra över allt jag missade.

Arthur Marander med ljus hatt har tagit befälet på Ponape. I besättningen ingår ännu de två som Nordatlanten tog

                                                 Elna och Arthur på Ponapes akterdäck

Ponape i Norrköping

Ponape var inte bara stor, hon var ett välseglande och vackert fartyg - byggd i Italien 1903 med dopnamnet; "Regina Elena". Då var hon vitmålad

Hårt väder på Nordatlanten

Arthur Marander var en erfaren djuphavsseglande sjökapten. Före Ponape hade han befälet på tremastade skonertskeppet Ester, tremastade barken Axel, och tremastade stålbarken Prompt. Den tragiska händelsen ombord på Ponape kan mycket väl ha påverkat hans beslut att gå över på ångfart.

Här avnjuter Elna och Arthur en trevlig kaffestund på däck ombord på S/S Savoina under den nya tidens ångsjöfart

***********************************************

**************************

På Vårdö kyrkogård sommaren 2023

Inlagt 2023-11-03 08:57 | Läst 716 ggr. | Permalink

"Spännande historie och bildlektion. Min ringa erfarenhet av sjön förutom Gotlandsbolaget är att min farmors far och bror gick under utanför Bornholm i april 1903. HaD/Gunte.."


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
En intressant och " levande" berättelse om det hårda & samtidigt avslappande livet ombord som Dina förfäder levde.
Svar från syntax 2023-11-03 11:11
Tack för det Ingemar.
Livet var ganska hårt ombord. För att få lönsamhet så här i slutet av de stora segelfartygens epok, rådde det en viss underbemanning.
Påminner mig om Carsten Jensens bok "Vi de drunknade".
Du skriver väldigt intressant om dessa personer och händelser. Fina bilder från svunnen tid. Vet man vem som fotograferade?
Svar från syntax 2023-11-03 11:16
Tack för det omdömet!
Bilderna är från min gammelfaster Elna Maranders kvarlåtenskap. Inga uppgifter om vem som fotograferade, utom den första bilden på Ponape i Irländska sjön.
Man hade 1928 i mediavärlden börjat förstå att detta var den allra sista sluttampen för de stora segelfartygen. Här är det ett engelskt tidningsteam som kom ut i en mindre båt just för att fotografera Ponape - berättade Elna.
Hej Peter H.
Det var dagens blogginlägg för mig – WOW.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Jag kommer från en hamnstad med ett varv och massor av sjömän på gatorna. Min pappa jobbade på varvet som snickare. Nu när jag bor i Roskilde är det Vikingaskeppsmuseet och deras rekonstruerade vikingaskepp som har mitt stora intresse.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Svar från syntax 2023-11-03 13:03
Tack Erik - väldigt roligt att inlägget gladde dig!
Jo - jag har förstått av tidigare inlägg att detta är ett intresseområde som vi delar.
De stora segelfartygens tid är väl som de flesta facineras av. En enligt mig bra bok (finns ju massor) är "Runt Kap Horn med Herzogin Cecile" av Helge Heikkinen. Hon var ett av Gustaf Erkissons största skepp som seglade på Australien. Om jag inte minns helt fel innehade hon snabbhetsrekordet på en Australienresa. Boken handlar om en resa tur och retur till just Australien. Läsvärd om ämnet intresserar.

Tommy S.
Svar från syntax 2023-11-03 16:23
Hertiginnan var ett stiligt fartyg. Hela hennes kaptenssalong med anslutna utrymmen finns bevarad på sjöfartsmuseet i Mariehamn.
Ponape var lika stor och ägdes av Hugo Lundqvist på Vårdö under den tid Arthur Marander hade befälet. Såldes sedan till Gustaf Eriksson i Mariehamn.
En fin blogg! Inte alls längesen egentligen men helt främmande för dagens tonåringar skulle jag tro. Minns hur jag lyssnade till min morfar från Hasslö i Blekinge, en ofattbar fattigdom, backstugan (som jag sett), de bröder som togs av havet.
Svar från syntax 2023-11-03 16:35
Tack. Kul att du gillade stuket.
Villkoren från förr är svåra för oss att förstå. Själv har jag svårt att fatta hur dessa unga bondgrabbar från Åland klarade av att hantera riggen på ett fartyg som Ponape i alla slags väder.
Såna historier är värda att höra! Synd att du inte lyssnade bättre i början =)
Svar från syntax 2023-11-03 18:49
Så är det. Jag är ändå glad att jag började lyssna i någorlunda tid.
Utmärkta bilder och en intressant historia. Det slår mig ofta när jag läser och ser såna här historier att den "gamla tiden" inte är särskilt långt borta, ett par tre generationer som dessutom överlappar varandra.Hälsningar/ Björn
Svar från syntax 2023-11-03 19:16
Tack Björn!
Visst är det så. Ur ett historiskt perspektiv var det i går.
De var ju fantastiskt vackra, de här gamla segelfartygen! En gång i tiden kunde jag namnen på alla segel på en fullriggare. Även på en bark hade man ett mesansegel längst akterut.

/T
Svar från syntax 2023-11-03 19:37
Jag tycker som du - utomordentligt vackra.
Det handlar ju om den sista fasen av en mångtusenårig utvecklingshistoria. Vissa menar att de engelska och amerikanska fullriggade klipperskeppen under det sena 1800-talet var den högsta utvecklingsfasen - andra menar att det var just de stora stålbarkarna som Ponape som var den högsta utvecklingen av det seglande fartyget.
Mycket intressant och respekt för sjömännen! Vackra historiska bilder. Arthur Marander blev inte gammal! Vem var fotografen?
Mvh Wolfgang
Svar från syntax 2023-11-03 21:55
Tack Wolfgang!
Om du menar bilden på mig vid gravstenen, så var fotografen självutlösaren på min Olympus OM 1N. För dom andra bilderna, se svaret till Lars Kellin här ovanför.

Arthur krafsade och klämde på en böld i nacken med smutsiga fingrar, fick blodförgiftning och avled till sjöss. Det här var före antibiotikan.
Spännande historie och bildlektion. Min ringa erfarenhet av sjön förutom Gotlandsbolaget är att min
farmors far och bror gick under utanför Bornholm i april 1903.
HaD/Gunte..
Svar från syntax 2023-11-03 22:42
Tack Gunte.
Jo - många har någon i släkten som blev borta på sjön.
Livet var hårt till sjöss i de seglande fartygen. Jag har ibland tänkt på vilken skillnad det var när jag gick till sjöss som sjuttonårig maskinbefälselev 1963 i ett snabbt lastlinjefartyg.
Vill ni läsa om livet i en av de allra sista veteseglingarna och se fantastiska bilder tagna ombord i Moshulu 1938-39, som tillhörde Gustaf Eriksson då, så leta reda på två böcker av Eric Newby; The last Grain Race (Sista seglatsen), som är en berättelse med en del bilder och Grain Race: Pictures of Life before the Mast in a Windjammer/ Learning the Ropes som är en fotografisk berättelse och kan läsas parallellt. Befälhavare var Mikael Sjögren. Båsen hette John Sommarström och var också ålänning. Moshulu vann den säsongens vetekappsegling. Newby fortsatte inte till sjöss, han blev senare känd resejournalist hos bl.a. BBC.
Svar från syntax 2023-11-03 22:49
Livet var speciellt hårt under den sista perioden för de stora segelfartygen. De dominerande rederierna gick över på ånga, och då kunde man köpa dom här segelfartygen till bottenpris - i stort sett skrotvärdet. Gustaf Eriksson i Mariehamn och Mathias och Hugo Lundqvist på Vårdö insåg att man fortfarande kunde segla dessa med vinst om man slimmade kostnaderna stenhårt. Mycket påver mat och underbemanning bestående av enkla pojkar från Åland följde.
Intressant och bitvis väldigt tung läsning och synnerligen fina bilder. Den från 1928 direkt magnifik, man undrar övar hur denna upptornande segelmassa kunde fungera och får sen reda på att det inte alltid gjorde det.

Som bäst utsläppsfria transporter för världshandeln.

Tack för denna inblick i en nära historia!
Svar från syntax 2023-11-04 11:28
Tack Måns!
Jag förundrar mig över hur enkla bond- och torparpojkar från Åland kunde hantera en sådan rigg som vi ser här ovan (Ponape i Irländska sjön).
Jag föreställer mig att jag skulle klättra upp för stormasten längs tre omgångar repstege till storöverbramseglet. Vad blir krängningsradien där uppe i hårt väder?? Hugaligen!