Den hemskaste av bilder
Det känns lite tungt att uppmärksamma förintelsens minnesdag i ett Sverige där det grova judehatet sprider sig. Det är ett hat som vi tidigare har varit förskonade ifrån, en företeelse som inte har ingått i normalt svenskt beteende.
Här ovanför har vi en bild som var och en måste förhålla sig till.
Det finns grader även i helvetet. Det här är en bild från ett koncentrationsläger, och den är hemskare än alla bilder på utmärglade fångar och stora likhögar. Det hemska med den här bilden är att den avslöjar hur människan många gånger fungerar - den avslöjar alltså en del obehagligheter om oss själva, saker som många helst vill förtränga.
Det vi ser är SS-personal. Manlig och kvinnlig. Mannen i mitten är troligen lägerchefen. Det handlar om en sommarutflykt och stämningen är hög, alla är skämtsamma och glada. Det är det som är själva grejen - man uppfattar livet som normalt, allt är i sin ordning.
Det finns en vanlig förklaringsmodell till nazisternas exempellösa grymheter. Här har vi en statsledning som beslutar sig för att utrota en stor grupp av den egna befolkningen, och det under vedervärdiga former. Något sådant har aldrig hänt tidigare i historien. Man menar då ofta att det var något psykiskt fel på nazisterna, att de var psykopatiska monster, undantagsmänniskor. Man hävdar alltså implicit att det inte skulle kunna hända nu - inte hända oss.
Inte det?
Bilden av SS personalens sommarutflykt är så obehaglig just därför att den visar nazisterna som vanliga människor - inte alls några psykopatiska monster. Andelen psykopater i en normalbefolkning ligger under 2%. Det stora flertalet var alltså vanligt folk. De rådande extrema omständigheterna med långvarig påverkan och stenhård propaganda, daglig innötning under stort socialt tryck, kom att leda till att dom trodde att allt var rätt och riktigt. Nazisterna levde i föreställningen att dom gjorde det rätta - att dom gjorde sin plikt och räddade landet från en stor fara. Personalen i dödslägren ansåg att dom uppoffrade sig som gick med på att jobba under så svåra och obehagliga omständigheter (!).
Här ligger själva knutpunkten. Om man blir tillräckligt ideologiskt insnöad av ständig och ensidig påverkan, aldrig lämnar den egna bubblan, aldrig hör på några andra argument, aldrig ifrågasätter sina egna tankegångar - då kan helt vanliga människor hamna i sällskap med det glada gänget i bilden ovan!
Hur är det egentligen med vår egen tid? Är det inte så att väldigt djupa klyftor börjar öppna sig i det svenska samhället? Detta som en följd av att stora grupper skapar sig en egen verklighet, och inte ett ögonblick vill lyssna på någon annan. Man vet att man har rätt, man tillhör ju det goda laget - därför tillåter man ingen dialog. Det kallas cancelkultur och identitetspolitik - företeelser som syftar till att bröstledes cementera de egna åsikterna på andras bekostnad, och det är är raka motsatsen till demokrati:
"Jag vill inte höra vad du har att säga, jag vill i stället göra allt jag kan för att hindra dig från att föra ut dina åsikter".
Kort sagt: Om man man av oförstånd eller intellektuell lättja alltid glider fram i någon åsiktskorridors mittfåra och tror att man alltid har rätt, och om man aldrig vill pröva saken mot andra uppfattningar, utan istället missaktar, förklenar, och nästan hatar andra människor som har en annan syn på saken - det är då man är i riskzonen för att hamna i helt fel sällskap under sommarutflykten.
Men man kan ju vara glad för det - som gänget i bilden...
___________________________
Det klassiska botemedlet mot att hamna i den här situationen är att regelbundet tillämpa en liten tankeövning:
Man ställer sig själv frågan: "Tänk om min opponent har rätt? Tänk om mina åsiktsmotståndare har mera rätt än jag? Vad händer då - hur ser världen ut då??"
Jag vet att jag borde ställa mig den här frågan oftare - men jag försöker i alla fall.
Ludwig Igra och Amos Oz var inne på dina tankegångar i sina böcker, skriverier som betytt mycket för mig. Ett citat som jag ofta återkommer till; "Det är endast en tunn hinna mellan civilisation och undergång".
Allt gott/per-erik
Jag har ju mina dubier om vilka som kommenterar detta.
Du är först ut på banan, grattis!
Enligt mitt synsätt handlar detta mera om moral än om politik.
Bilden du visar, eller i vart fall liknande, har jag sett tidigare. Frågan vad som är normalt liv, ska nog alltid ställas.
Vad som är ett normalt liv? Om man ger upplevaren av livet ifråga tolkningsrätten, så blir ju det som vederbörande säger, det normala livet.
När denna bild dök upp hos mig, var den i mycket dåligt skick. Jag fick sätta mig och bildbehandla den så gott det nu gick - vilket betydde att jag fick betrakta den okomfortabelt mycket.
I Sverige verkar vi befinna oss i någon slags post-ideologiskt läge. Folk och grupper blandar friskt efter eget huvud - och sédär, en helt ny verklighet.
Skillnaden till den här andra ideologin som du nämner, är att den inte inbegrep en stadsledning som bestämmer sig för att ta livet av en stor grupp av den egna befolkningen - att utrota den.
Ta livet av folk i största allmänhet har människan alltid varit bra på.
Som även har påpekats dessa dagar, så är det bekvämt med sedan länge döda judar, då kostar det inget att slå sig för bröstet.
Att stå upp för dagens judar kräver däremot lite civilkurage - det försöker jag mig på i texten ovan. I anknytning till den saken vill jag klart peka ut varifrån dagens judehat kommer. Det kommer nästan uteslutande från muslimskt håll - och det är inte bara islamister, utan även "vanliga muslimer".
Malmö - Judenrein!