Bleka dödens minut
Rubriken är lånad av Birger Sjöberg: "Så du kommer till slut bleka dödens minut, när med granris min port blir prydd..."
Det brukar ju sägas att vi fortsätter att leva så länge någon kommer ihåg oss, eller att åtminstone vårt namn finns kvar. I jämförelse med evigheten är det ju ändå en rätt kort tid.
Här i Sverige är det för det mesta så att när ingen längre har anspråk på graven, och ingen följaktligen sköter den, så blir den slopad efter en viss tid. Gravstenen går till stenkrossen och eventuella metalldetaljer till skroten. Kyrkogårdsförvaltningen blir glad som får en ledig plats där dom kan gräva ner någon ny...
I närheten av min sommarvilla på Åland ligger Vårdö kyrka. Det är en liten kyrkogård med begränsat med plats, men här har man valt ett annorlunda upplägg. Stenar och kors från slopade gravar ställs upp i en skogsbacke alldeles utanför kyrkogårdens mur. Den kallas för "De glömdas kyrkogård". Ibland strör någon ut en fröpåse Förgät-mig-ej. Dom blommar för det mesta i vackert blått här och där i den karga skogsbacken.
En mycket tilltalande obstruktion mot evigheten får jag säga.
Hos John blommar Förgät-mig-ej fint denna sommar
Man ser det kanske inte vid första ögonkastet - men med släpljus på den gamla rosten syns det tydligt att korset är återanvänt. Ålänningarna är kända för att vara mycket ekonomiskt orienterade... :-)
_______________________________________________________________
Vårdö kyrka är en lantlig idyll. När man går runt och tittar så stöter man på något märkligt: Kung Gustav IV Adolfs namn på en inmurad stenplakett i kyrkans torn.
Saken är den, att efter kungens avsättning vid en statskupp år 1809 såg kuppmakarna till att avlägsna kungens namn från alla offentliga byggnadsverk i riket. Undantaget är Gustav III:s obelisk på Slottsbacken i Stockholm, som man inte vågade sig på. Åland hade så dags blivit del av ett ryskt storfurstendöme - och här kom man inte åt kungens namn.
Segraren vill förvisso gärna skriva historien, men så lätt går det inte alla gånger. Liksom man på Vårdö kyrkogård håller de slopade gravarna i minne, är det lite samma sak med en olycklig kung.
Men om man gör något väldigt bra eller väldigt dåligt, så kan man också bli ihågkommen! ;) Tänker på Havamal: "Fänaden dör, fränder dö, själv dör du likaledes, men ett vet jag som aldrig dör, domen som fälls om den döde."
/B
Ps. Är du tillbaka från din sommarvistelse?
Dom flesta av oss lyckas väl kanske inte med att klämma fram riktigt bara eller riktig dåligt för att bli bemärkta den vägen... Men Havamal är tung.
Jo - jag var tvungen att bryta sommarvistelsen för viktiga angelägenheter i stan - men det blev ändå två månader och en vecka. När Sippa och jag var yrkesverksamma, var vi bara tre veckor på Hasselvik under en sommar.
Vi går alltid runt på kyrkogården och läser på gravstenarna. Man undrar vilka människor som finns därunder. Vad hade dom för liv.
Min yngsta dotter jobbar på kyrkan och hon är väldigt intresserad av dom som ligger där. Frågar många gånger om det är någon vi känner. Tror hon kan namnen på alla stenar. Frågar folk efter var någon sten så vet hon var den finns.
Inte heller på Valbo kyrkogård gäller vila i frid. Liken hinner knappt kallna så tar man bort stenen. Ingen bryr sig längre om sina anhöriga som ligger där.
Sten
Kyrkogården väcker ju alltid känslor. Det är väl så att den mest är till för oss efterlevande. Själv brukar jag tänka att: Om vi nu verkligen kommer någonstans när vi dör - inte fasen är det till kyrkogården... :-)
Alla dess gjutjärnskors, har det funnits gjuteri på Åland?
Roligt att se dig tillbaka (fast jag hade unnat dig mer tid på Åland).
Metalltekniken gjorde ju rejäla framsteg under det senare 1800-talet. Metallvaror blev tillgängliga för vanligt folk på ett nytt sätt. Det blev en stark modetrend i begravningskretsar med gjutjärnskors - ja i många fall rena monument.
Sedan försvann dom hastigt under det tidiga 1900-talet. Därför syns dom inte mera till så mycket på våra kyrkogårdar.
Hälsningar Lena
Håller med om att det finns något makabert i kors och stenar så där huller om buller. Samtidigt tycker jag som framgår att det är väldigt fint.
Blandade känslor!