Bilderna jag missade i ett halvt sekel
Jag har hittat en stor mängd svartvita negativ från året 1968 - alltså 56 år gamla negativ från den tiden när ungdomskärleken Vera och jag bodde tillsammans. Det handlar mest om vårt vardagsliv - men det är bilder som jag i egentlig mening inte har sett tidigare.
Hur hänger nu det ihop?
Det här året hade jag på allvar börjat fotografera med en småbildsutrustning - och därmed kommit in på en smidigare form av fotografi. Jag ville fånga min egen vardag, och öva mig på fotografering.
Det här var kul - och svartvitt var billigt på den tiden. Jag laddade själv mina kassetter från 30,5 meters rullar - Agfa och Ilford. Kostnaden blev några kronor per film. Omräknat till i dag, runt 30 kronor för en 36-bilders film. Jag kunde alltså slösa med exponeringarna.
Jag plåtade som bara den - för att få kläm på det här med fotografering. Och roligt hade jag! När jag väl hade framkallat filmerna så blev det luppgranskning och bedömning av negativen avseende hur pass jag hade lyckats, innan materialet åkte in i förvaringskuvert. Det var inte många negativ som verkligen nådde fram till mörkrummet. Jag gjorde väl färdiga kopior på kanske 5%.
Det här betyder att jag aldrig såg merparten av materialet på riktigt - jag tittade bara på negativ. Man kan förvisso få ett kvitto på det man har fotograferat bara genom att granska svartvita negativ, men själva bilden greppar man ändå inte förrän man ser den som färdig positiv bild.
Nu 56 år senare, har jag snubblat på den här glömda dörren till min ungdom. Massor av överraskande bra bilder som jag inte tidigare har sett!!
Materialet är omfattande, rena guldgruvan för mig privat - men här bara ett litet smakprov:
Goda vänner under riktat blixtljus. Det är ännu Beatles-tid - men det kanske syns?
Min bästa vän från de tidiga skolåren, Uffe - från folkskolan alltså som det hette på den tiden. Uffe hade vallonskt påbrå - härstammade rakt ner från den till Louis De Geer anknutna kompetensinvandringen inom järnhanteringen på 1600-talet.
Uffe lämnade oss redan i början av 1980-talet - så det blev lite tungt först, när bilderna dök upp på skärmen.
Vera och jag bodde i Hökarängen i södra Storstockholm.
Namnet Hökarängen, betyder "Hökarens äng" helt enkelt. En hökare i gamla tider var en näringsidkare i liten skala, han drev en hökarbod - och var därmed ändå en person i lite bättre samhällsställning. Hans ängar fanns kvar ännu året 1968, och jag tog mina promenader där ibland. Nu har dom nog gått all världen väg.
Punkthusen smyger sig in på Hökarens ängar.
Hemma hos oss.
Majsolen och morgontidningen
___________
Visst är det häftigt med riktigt gamla vardagsbilder - i första hand personligen och för närstående. Sådana bilder utgör minnets stöd och ryggrad. Men det vill till att man tog dem - då för länge sedan när det gick att ta dem. Det leder till det självklara rådet att unga människor av i dag bör ta den här sortens bilder - nu!
Så här såg den ut, kameran som jag tog dom här bilderna med. Det är en Contax IIa från det tidiga 1950-talet. Det är vad en ung man som höll på med gamla studentexamen som privatist hade råd med. En ny systemkamera var inte att tänka på.
Tack vare den japanska spegelreflex-boomen som var i full gång året 1968, så kunde lite äldre tyska kvalitetskameror köpas till priser som till nöds kunde anpassas till min plånbok.
Contax IIa som 15 år tidigare hade varit marknadens dyraste småbildskamera, kunde nu köpas begagnad av en fattig student. Det hjälpte onekligen till med bildkvalitén.
/B
Ps. Vad gäller kameran, jag har även en så'n evighetsmaskin! Contax IIa! :)
Den som har en Contax IIa kan hitta på vad som helst... :-)
För mig var det ju en fantastisk överraskning att hitta dom här bilderna.
Hälsningar Lena
När Vera rökte pipa fanns det ett provokativt utmanande inslag i saken. Medelålders män på den tiden blev alldeles till sig i trasorna... :-)
Det är klart att unga människor av i dag, med den slimmade teknik som finns, tar mycket vardagsbilder - men man delitar också mycket vardagsbilder! Därför finns det anledning att påminna om det kommande värdet i saken.
Gillar också att dokumentera min vardag. Kul att ha som extra minnen.
Daniel
Det gör du rätt i. Värdet ökar exponentiellt med åren.
Bilderna väckte minnen! Ett kort tag 68 bodde min Karin i tredje hand i just Hökarängen. Samma sommar gifte vi oss på midsommarafton. Karin var inte pigg på att bli plåtad så jag har inga bilder från den tiden fast jag hade (och har) en sån där japansk SLR.
Jo - fotografin är en förunderlig tidsmaskin - jag blev ju jätteglad när jag hittade alla dessa bilder!
Jag blev snabbt lite manisk med fotografin. Det ledde sedan fram till yrkesverksamhet och en egen rätt stor fotoateljé.
Du skulle ha plåtat din Karin i alla fall!
Vad gäller personen i landskapet, så väntade jag med fingret på avtryckaren, för att få honom perspektiviskt riktig. Jag avsåg just det du noterar.
Det låter helt fantastiskt att upptäcka så fina bilder i arkivet som du aldrig har sett.
Det måste finnas en hel skattkammare av foton gömda där.
Härligt inlägg - älskar det.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Jo - det finns en hel del att bita i.
Det inspirerar till att börja gräva i de gamla gulnade negativarken.
/per-erik
Vera och jag gick skilda vägar 1971 - och vi lyckade göra det utan att tala om en massa "sanningar" för varandra. Vi blev nära vänner för livet, tills Vera dog i cancer år 2005.
Har själv en del negativ som inte har digitaliserats ännu och hoppas att hitta åtminstone något där. Det är tiden som gått och allt som hänt som gör vissa bilder intressanta och unika. En blomma ser ju likadan ut idag som då.
Jag var verksam som antikvarie vid Stockholms Stadsmuseum på 1990-talet, och detta diskuterades livligt redan då. Vi kom fram till att visserligen har många museer råd att digitalisera, men sedan kommer dom inte att ha råd att migrera materialet med de intervaller som är nödvändiga - och då riskerar det digitala arkivet att gå åt helsike.
Det gäller alltså att hålla hårt i det analoga arkivet vid sidan av!
Det analoga har nog sina poänger även för oss fotografer.
jag rökte pipa då också, känner igen det du skriver
fina dokumentära bilder från ditt liv med sambo
jag var tjugo och värdens kulturliv öppnade sig, musik, ny livsstil mm
härligt
/inger
Jovisst - så var det även för Vera och mig. Första egna hemmet - och en värld som öppnade sig!
Ännu trevligare när det nu kommer fram tillfällen (bilder) du glömt bort.
Ska bli trevligt att se vad som komma skall.
HaD/Gunte..
Man vet ju inte vad som kommer fram ur gömmorna... :-)
Tommy S.
Så är det förstås - men detta skall vi gamlingar inte lägga dig till last... :-D
Sten
Och Din Contax är vacker!
Mvh Wolfgang
"bilderna har pondus" - kan en fotograf önska sig bättre recension?
Det är fina tongångar för en gammal svartvitfotograf. Svartvitt är en konstform i sin egen rätt.
Angående Contax:
När Contax IIa kom 1950, kallade Zeiss den: "Die Ausgeriste" - blir väl ungefär: Den utsökte.