Berusad av gatufoto

Jag har drabbats av en insikt. Jag är beroende av gatufoto. En av frestelserna är porträtten. Människor du aldrig träffat tidigare. Plötsligt står de i din väg. Du ser dom, men de ser inte dig. Du lyfter kameran och ibland är du riktigt nära - som i det här fallet. Du hinner ta en enda singel bild och då vänds blicken mot dig. Så var det här, på ett uteställe i Palermo, en oförglömlig november fredagskväll. Oftast uppstår det nyfikenhet och många gånger får man ett bra samtal - eller en ny vän. Nu vet jag att han heter Daniele Lupo, en riktigt härlig italiensk grabb, förlovad med underbara Giorgia Castellini.

Vid sådana ögonblick drabbar gatufotot mig som en drog. Jag vill ha mer, uppleva mer, ta det ett steg till. Det är som endorfinet hos en idrottsman. Får jag inte min dos mår jag dåligt, jag saknar kicken som sökandet efter den perfekta bilden ger. Det är också det som får mig att skriva en blogg, att försöka påverka andra människor, att dela med mig av berusningen. En önskan om att sprida passionen.

Men efter att ha hållit på med detta i rätt många år så har jag också kommit på att det inte bara handlar om bilden. I gatufotot finns självklart den rent fotografiska utmaningen, men det handlar lika mycket om utmaningen att möta människor.

Vissa är nyfikna, några tekniskt intresserade, andra vill veta allt om varför man håller på och hur det fungerar, en del vill gärna få en bild mailad till dom. Ett fåtal blir bara irriterade, men för mig är det kanske den optimala utmaningen. Att få dem att förstå, att dela övertygelsen om att det vi gatufotografer håller på med är viktigt. Kanske tjöts lite om att vi dokumenterar vår samtid för eftervärlden och att livet skulle bli bra tråkigt en dag om inte dessa bilder fanns, den oförställda, icke arrangerade speglingen av verkligheten.

Men den yttersta drivkraften är förstås jakten efter den perfekta bilden, den som aldrig dyker upp. Med de höga krav jag har på mig själv så befinner jag mig ibland nära, det är tillfällen då berusningen känns extra mycket, men ändå finns det alltid någonting som skulle kunnat vara bättre. Det finns alltid en tanke om att det här duger,men det är inte tillräckligt bra.

Så kände jag lite i New York för exakt 1 år sedan. Det var min första kväll och det regnade på tvären. Var på väg tillbaka till hotellrummet när jag såg det gamla paret - på långt håll. Jag sprang i ursinnig fart ca 50 meter för att hamna på rätt sida om bilen. Det blev en bild, innan damen i den vita pälsen tagit klivet in och ögonblicket var borta. I det ögonblicket kände jag att den satt, även om jag skulle velat haft lite mer luft omkring, lite mer utrymme för komposition.

Samtidigt inser jag att det är just den drivkraften som får ut mig bland människorna igen. Vetskapen om att det bakom nästa gathörn, inne på nästa pub, på spårvagnen, i bussen snart kommer att dyka upp ett ögonblick som ger mig bilden som jag aldrig någonsin kommer att överträffa...

Och ändå vet jag - det kommer alltid att vara möjligt att ta det en nivå till. Varje gång jag söker på nätet efter storartade gatufotobilder inser jag att det alltid finns ytterligare en nivå - och ännu en - och att jag fortfarande har en bit kvar till högsta serien.

Scenerna spelas upp där ute varje dag, dygnet runt. Så mycket händelser, så lite tid. 
Just vetskapen om detta har gjort mig beroende och ständigt berusad.

2011-03-31 20:26   Marols

Ljuvligt att läsa detta inlägg!
Jag kan känna din känsla när du springer ikapp paret, och även känslan när man ser att "bilden sitter"! Man blir hög av livet självt.....

År så glad att du kommer med dina bilder till Åmåls fotofest, och gissa vilken dag jag ser mest fram emot....? :-)
Känner att jag skulle vilja börja med gatufoto, men vågar inte än så länge - och tror ärligt talat inte att jag har blicken för det...MEN hoppas på en mental knuff 30/4!

/maria

Svar från Mats Alfredsson 2011-03-31 20:28

Hej Maria. Du gör mig glad med ditt svar. Jo, det skall bli riktigt roligt att komma till Åmål på fotofesten. Kul också att bli tillfrågad om att hålla föredrag :-)

2011-03-31 20:46   Nordik

Du skriver otroligt medryckande med en stämning som inte lämnar en oberörd.
Jag känner igen det där om vilken kick fotograferingen ger =) Det är underbart.
Om jag får möjlighet att åka till Åmål ska det bli otroligt spännande att se dina bilder live.
De du visar här i din blogg är helt perfekt, så levande.
Jag önskar jag skulle våga =)
/Lena

Svar från Mats Alfredsson 2011-03-31 20:48

Hej Lena. Vad kul att du läste. Skulle vara väldigt kul att se dig i Åmål, är säker på att det bli en spännande helg med alla fotografer på plats. Inte minst Jens Assur. Du vågar, handlar om att träna, som i allt annat ;-)

Nordik 2011-03-31 20:54

Ja det har du rätt i. Övning ger färdighet =)
Har en tanke på att övertala min syster att följa med mig till Åmål så jag slipper åka ensam. Vore väldigt kul att ses.
Vi får se hur det blir =)

2011-03-31 21:25   Joakim K E Johansson

Intressant och givande läsning. Man blir helt klart inspirerad.

Själv tänkte jag ta mig an gatufotot lite mer genomtänkt framöver och framförallt öva på att våga gå riktigt nära. Problemet för mig, och förmodligen många andra, är att det oftast blir dålig närvaro. Men det lyckas ju du verkligen med.

Svar från Mats Alfredsson 2011-03-31 23:02

Stort tack för det Joakim. Jag tror inte att närvaron inträffar direkt. Men det kommer.

2011-03-31 21:45   dcn

Alltid kul att läsa dina texter och kika på dina fina bilder. Klart inspirerande! Har du några gatufoto-knep, så får du gärna dela med dig =), tycker mina bilder blir det aldrig någon själ i, är nog för feg att gå nära...
/Daniel

Svar från Mats Alfredsson 2011-03-31 23:03

Visst finns det knep. Ett är att inte smyga utan finns med i händelsen helt naturligt. Smygande fotografer upptäcks alltid och då är ögonblicket borta. Så tycker i alla fall jag.

2011-03-31 22:40   Peter-L

Trevlig läsning om en känsla som jag kan bekräfta i mångt om mycket! Inte för att jag känner mig beroende.... Men, känslan av att fånga människor, utmaningen att va osedd, den där sekunden, innan man blir sedd och motivet blivit något helt annat.
Känslan av att hitta Det, motivet.... För att inte tala om känslan när man ser motivet. Men kameran ligger hemma.... :-(

Nåja, härligt inlägg!!! Och du är ju bra på att fånga människorna och situationerna!! Mvh, /Peter

Svar från Mats Alfredsson 2011-03-31 23:01

Tack Peter. Kul att läsa dina reflektioner. Beroende, men utan att må dåligt av det är grejen.