Färgstarkt, bara nästan eller inte
Ibland dyker det upp tankar om bilder blir bättre i färg eller svartvitt. Personligen älskar jag svartvitt, framförallt i porträtt av människor. Det skapar karaktär och djup i bilden. Och det är också intressant att se hur människor i omgivningen reagerar på den svartvita framtoningen. Många använder uttryck som "äkta" och "dokumentärt". Jag undrar lite varför det är så. Fungerar det på samma sätt som den analoga telefonen med sladd. Man hade något att hålla i. Egentligen är det märkligt eftersom vi ju ser världen i färg. Och då borde den ju också återspeglas i just färg. Det här är bara funderingar kring fenomenet och hur våra attityder påverkar åsikterna.
Jag funderade rätt mycket på just det här när jag var i Palermo i slutet av november förra året. En stad som gjord för svartvitt, men plötsligt så upptäckte jag att färgerna var speciella. Hela staden var i sig svartvit och när invånarna klev fram gjorde de sig bäst i färg. Ljuset associerade mig till Skagen, det var väldigt speciellt, vilket gjorde (till min stora överraskning) att merparten av bilderna landade i färg. Kunde liksom bara inte låta bli. Det var svartvitt, men i färg, eller vad säger ni?
/Niclas
Riktigt snygga bilder du tagit.
Eller så är det skillnad på svartvitt och svartvitt. Svartvitt när det är det perfekta valet eller svartvitt när man vill rädda en bild som skulle bli för rörig i färg.
Inga bestämda tankar än, bara en massa tankar som snurrar runt.