I mitt fall är det en gammal dröm om att få äga en Leica, som närts under många år. Nu när jag äntligen efter alldeles för lång tid införskaffat en, så inser jag att detta är den kamera jag skulle skaffat mig redan från början. Har kört med diverse spegelreflexer sen 1978 och har varit mer än nöjd med vad den typen av systemkamera erbjudit. Men med Leican infinner sig en känsla av större frihet, samt ett helt otroligt lättarbetat kamerakoncept. Sen att objektiven är sjukt skarpa redan på full öppning är en fin bonus då jag för det mesta plåtar i befintligt ljus. Sen om det är analogt eller digitalt spelar egentligen inte så stor roll. Det är mer känslan att ha en kamera där jag kan styra förfarandet och resultatet genom film och framkallningsval. Slitstarka maskiner dessutom. Skulle jag köpa en M3 från 50-talet så är det snarare en regel än ett undantag att den är fullt funktionsduglig. Få kameror som idag tillverkas som kommer att vara uppskattade fotoverktyg om 50 år.

Höll i en Leica för första gången i våras
Tror inte jag vågar göra om det
Väcker ett habegär
Jag tillfredsställde ett annat begär och köpte en Hasselblad 500c/m
Har inte riktigt funnit mig tillrätta med den.
Kanske försöka byta till en Leica M?

Jag har aldrig riktigt fattat grejen med M-leica. Alldeles för dåliga närgränser för mig.
Däremot använder jag fortfarande min Nikon FA, inte för att det är något märkvärdigt med den. Men det är den jag lärde mig plåta ordentligt med, och den är liten enkel och avskalad i jämförelse med de nya grejorna jag har. Ligger väl nån nostalgi i det hela misstänker jag.

Eftersom jag inte spelar hockey med mina Leicor tycker jag att dom funkar förnämligt. Sumpade min M6:a med 35:an från två meter rakt ned i parketten, det enda som hände var att fokuseringen på 35:an blev lite kärv. Efter omfettning är det inga problem.

Jag hade som Micke Borg betat av det mesta innan jag hittade hem med M ;). En tidlös kamera som gör det den skall och inget annat, dessutom suveränt bra optik och förmodligen bland det stryktåligaste man kan finna. Ger man sig fan på det går den nog att förstöra, men det gör nog det mesta ;).

Eftersom jag dessutom föredrar film så tycker jag inte att M-Leican har någon direkt konkurrent. Jovisst, det finns andra fina kameror som är bättre på andra saker, men för spontanfotande av snapshots tror jag den är oslagbar.

Det är med kameror som med musikinstrument. Jag har en Tobias och en Squire bas tex, Tobias är ett handbyggt precisionsinstrument medans Squiren är en massproducerad, förvisso bra, historia. Visst det går säkert att spela på bägge men känslan är inte riktigt densamma ;).

Ps. jag tror Micke Berg fortfarande är sur över att han lyckades sumpa bort sina två M i en taxi eller hur det var, men han kommer nog hitta tillbaks när han ledsnat på att organisera brus i digitalformat ;).
-affe

Att fotografera med Leica är som att skriva poesi. Något helt annat än att skriva prosa. Av någon anledning "känns" det annorlunda, som om ett annat språk är inom räckhåll. Men det har tyvärr varit ett dyrt nöje, och förnuftet säger mig att jag inte kan bevisa det jag känner.

Jag är nog Leica-skadad sedan födseln. Jag tror att pappa tog nyföddbilderna på mig med en Leica. Under min uppväxt har LFI kontinuerligt ramlat ner i brevinkastet och stått för inspiration och drömmar. Hemma hade jag alltid tillgång till pappas Leicaflex SL men jag ville ha en egen kamera och gick via Miranda, Pentax och Minolta till dess att jag i övre tonåren kom jag över en R4:a till ett vettigt pris. Jag trivdes bra med min kamera men mitt fotointresse svalnade och det lilla jag fotograferade, var med en kompaktkamera (en Leica z2x) som jag hade köpt till min sambo. Mitt intresse fick för några år sedan en nytändning via en Nikon D70 (som nu är en D200:a) men någonstans så saknade jag något.

För ungefär två år sedan när mina föräldrar skulle flyga upp till mig så frågade jag om jag inte kunde få låna den gamla M4:an som jag med ett svagt minne hade för mig låg hemma hos dem. Pappa hade sålt kameran till sin bror i början/mitten av 70-talet men efter kort tid fått tillbaka den efter att den fuktskadats under en båttur. Kameran hade blivit liggande i drygt 30 år innan jag "lånade" den. Långa tider funkade inte men inget annat verkade konstigt. Jag förstod att den borde lämnas in på en översyn, men jag tog ändå några rullar med den innan slutaren havererade. Jag skickade huset till Solms och fick tillbaka en lång lista på nödvändiga åtgärder (inte bara slutaren) och ett kostnadsförslag på 23500:- som inte gick att motivera. Oj vad jag led över mitt misstag! Enda botemedlet var att skaffa ett annat M-hus och efter lite letande så hittade jag den M6 TTL jag nu använder. Min favoritoptik, en Summicron 35 v2 från -69, är den som hörde till M4:an.

Jag är väldigt nöjd med min digitala Nikon-utrustning men det är min M6:a som alltid är med och jag tror att mycket av det som lockar mig är en kombination av kravlöshet i kombination med väldigt höga krav. Jag behöver inte räkna med att kunna ta alla sorters bilder i alla sorters situationer men när jag väl väljer att fotografera så vet jag att det bara är mig resultatet beror av. Det är jag som måste ta alla beslut och med så bra prylar kan jag inte skylla ifrån mig på brister i kameran eller objektiv . Jag har inte använt någon nyare M-optik. Är det bara skärpa jag vill ha så kan jag plocka fram mitt digitala monster men till lilla Leica har jag istället letat fram ett kit med kompakt äldre och lite mer "personlig" optik. Hur jag än letar så har jag dock ännu inte hittat något som är lika "personligt" som att köra min 35:a helt öppen, på eller nära närgränsen.

PS: Håller med M Berg när det gäller hållbarhet.. eller om jag ska uttrycka mig mer tydligt: Är det någon som har ett billigt helt återspolningsvred till min svarta "hockeypuck"?
/Jocke

Det är den kamera som jag tycker funkar bäst för min sätt att forografera (mest gatufoto). Den är diskret,tyst, smidig, enkel i handhavandet. Har precis de funktioner jag behöver, och, vilket också är viktigt, den har inte en massa funktioner som jag inte behöver.När jag använder Leica känner jag att det är jag som styr resultatet och inte kameran.
Sedan är det alltid en speciell känsla att använda riktigt bra verktyg.
Och dessutom är ju M-Leican så snygg:)