Hade OM-3 några år i mitten på 80-talet och denna modell lanserades ju som en "proffsvariant" av OM-1. Inget fel på den. En trevlig kamera. Jag frestades dock att gå över till autofocus när den kom i slutet av 80-talet och då blev det en EOS-1.

Jag har använt, OM2, OM4 under många år.
Jag har en OM4 med 6 objektiv i hyllan, det är tveksamt om jag äger dem?
Jag kan låna en OM3Ti.
Jag sätter Oly gluggar på m4/3 kameror.

Köpte en svart OM-1MD i början på 80-talet. Älskar 21/3,5-gluggen. Har också en 35:a och 100-gluggen. Kameran var perfekt på Interrailresor eftersom den är så nätt i storlek. Hemmavid så sitter alltid motorn på för ett bra grepp. Har kameran kvar fortfarande.

Alla riktiga fotografer har väl haft en OM-1? ;)
Jag valde den för ett helgjutet hus samt för att den var helmanuell.
Den presterade bra i kyla vilket konkurrenterna i samma prisklass inte klarade.

Jag hade på åttiotalet en OM-10 eftersom jag inte hade råd med en etta.

Tian bytte jag mot den första Canonen med autofokus - Canon 650 som 1984 eller 85 kostade kring 5000:-
Bra kameror båda.

Jag köpte min första OM-1 nyss - av nostalgiskäl bland annat. Påverkad av dej. Visst är det en liten trevlig maskin.

Hade OM-1 77-85 ungefär. Bra, liten, lätt, smidig och lättfokuserad. Motor/Winder infästningen var dock inte robust. Motor/Winder skruven skruvade ständigt upp sig vilket resulterade i avbrott, man fick hela tiden gå och spänna skruven för att vara säker på att det skulle fungera.

Först blev det ett Praktika paket. Endera var det kamerans fel eller mitt eget men kameran exponerade fullkomligt käpprätt fel.
Efter ett par år kom sedan Olympus OM-1 som en revolution, Den lilla nätta saken var då bara helt rätt coh det man skulle köpa. Dessutom var de förhallandevis billig.
Så på den tiden hade jag dåtidens innekameror. Canon Dial för tester och OM-1 för mer seriös fotografering.
Om jag tittar på bilder från den tiden var endera kamerorna långt ifrån dagens eller så har jag blivit en bättre fotograf. Sedan med Leica R3 och Nikon F4 så blev bilderna bättre och speciellt efter jag verkligen lärt mig att labben spelade en stor roll i om bilderna blev bra eller inte.
Fast idag springer min nya lillkamera Fuji X-10 och modern efterbehandling cirkel runt vad den analogitidens kameror kan och kunde prestera.
Dessutom behöver jag inte vara beroende av dåliga labb eftersom jag har hela processen från kamera till färdig förstoring i min egen hand.
Kombinerat givetvis med att jag lärt mig något på vägen.

Jag kanske är jävig i denna fråga - Bengan menar ju att jag är ansvarig för detta utbrott av lätt "Olympus OM-1 vansinne" som tycks sprida sig.
Jag hade OM-1 under några år på 1970-talet när den var ny. Nu för några år sedan köpte jag på mig en påse klassiska spegelreflexkameror för att sitta och rota i deras mekanism, och ta reda på hur dom var byggda. Bland dem fanns det en OM-1.
Det räckte för att den gamla kärleken skulle blomma upp på nytt. Nu har jag en OM-1 låda! Saken blir inte sämre av att det är en så kvalitativt konstruerad kamera. Miniatyriseringen har skett genom ett listigt utnyttjande av utrymmet - inte genom en miniatyrisering av mekanismens delar. Stållegeringar är vad som gäller till 90%. En mycket slitstark kamera - det visar även facit efter snart 40 år. Jämför man med dagens mekaniska konstruktionsarbete i kameror, så är det som att jämföra slott och koja.

Har en OM1 och en OM2 och tycker mycket om dem båda. Dock föredrar jag tvåan framför ettan pga automatiken och ljusmätningen. Köpte dom i första hand för den lilla storleken, sen är de ju väldigt vackra också. Väldigt trevliga kameror är det, så pass trevliga att jag skulle vilja ha hela serien:-)

Ja nu skapar du ett habegär! Har kvar min analoga mörkrumsutrustning med förstoringsapparat, framkallningsdosa, skålar och allt. Saknar min svarta OM-2n som jag sålde häromåret mer än vanligt och kan till och med tänka mig att ställa mig i mörkrummet och slabba igen. Åtminstone i detta skrivande nu.

Inte blev bilderna sämre med analoga kameror, det hela hänger på fotografens kunskap. Dock är svartvitt och dia ett annat medium än digitalt. Vart och ett med sina styrkor och svagheter. Läste just ett annat blogginlägg om foto i stockholmsnatten och kommer tydligt ihåg hur jag själv en gång i tiden vandrade där med stativ och Olympus OM-2n. Finns gott om fina motiv där. Man blir ju nostalgisk värre!

Nu har jag ju inte haft en OM-1, men mina synpunkter på OM-systemet är att det är kanon, fortfarande än i denna dag. Men detta är ju inte riktigt officiellt att döma av ditt föregående OM-inlägg :-) Jag är en ganska praktiskt orienterad fottograf och bryr mig inte så mycket om trender och populära märken, utan ser mer till det färdiga resultatet som det presenteras för betraktaren. Jag har alltid tyckt att Olympus OM-2 varit guds gåva till fotografen. Det tycks ju bekräftas av att du nu tar upp OM i ljuset och den uppmärksamhet systemet därigenom tycks få. Mvh Fredrik

Då man som fjunig tonåring på tidigt 70-tal tog steget upp från Kodak Instamatic 233 till en Cosina 35 med mätsökare likt Leica M, var det ett lyft för fotointresset, Cosinan var förresten en alldeles lysande kompakt som satte fart på hobbyn. När sedan kompisen handlade en SLR, en Mamiya med skruvgänga och ett 200 mm, var det avgjort. Det skulle bli en systemkamera även för mig. Men nu var man kräsen, riktigt kräsen och ägnade nästan två år att bara läsa tester, springa in- och ut genom diverse fotobutiker för att klämma på kameror och testa objektiv. Då hette butikerna Waidele, Hasselblad, Poppens mm i Gbg vilka alla säkert tröttnade på mitt flängande i dörrarna.
Jag skulle ha den absolut bästa kameran som fanns – för mig, dvs för mitt behov!
Jag förkastade snabbt Canon F1 och Nikon F2 då de var på tok för tunga och klumpiga. Jag sysslar med fjällvandring, skidåkning mm och önskade ett smäckert men högkvalitativt system. Även Minolta SRT 101, Canon FTB, Nikon Spotmatic och Konica T3/T4 förkastades av samma skäl. Men Minolta XE-1 och XE-5 hängde med länge vill jag minnas även om de inte kunde kallas smäckra. Men de stod ju modell åt Leica R-kamerorna och kändes väldigt robusta. Leica och Contax var för tunga, klumpiga och tokdyra. M-kameran hade även begränsningar på telesidan.
Nu hade jag fått upp ögonen för OM-kamerorna och dess konkurrenter i Pentax MX och Nikon FM/FE. Canon lanserade sin AE-1 som förkastades pga. bräckligt innandöme.
De utmärkta Pentax K2 mfl gick i graven och strax förkastades OM-1 och MX då de var helt manuella. Valet stod mellan OM2 och Nikon FE där lotten föll på Olympusen tack vare ett vassare mätsystem (TTL-blixt och OTF) och smäckrare objektivserie. Det blev en OM2 i krom med en 50mm f:1.8. Kombinationen var klockren. Strax inhandlades det utmärkta 200 mm f:4.0 som sedan kompletterades med en 28mm f:2.8 och fjällvärlden stod och väntade.
OM2 fungerade dock inte så bra ihop med Winder och den byttes mot en svart OM2n som även var bestyckad med ännu vassare mätsystem. Den tappades tyvärr i gatstenen med prismahuset först…
Nu blev det en OM-1n!
I princip samma kamera som 2;an minus automatik + uppfällbar spegel och helmekanisk slutare. Helt enkelt en perfekt kamera för mina behov men jag saknade den suveräna automatiken varvid den efter en tid byttes till 2 st OM2 SP. Färg eller sv/v i den ena och Dia i den andra.

Faktum är att jag fortfarande inte kan se någon annan kamera förutom FM/FE och MX som kunde konkurrera med OM-kamerorna. Senare kom de ännu vassare OM3 resp. OM4 och med tillägget ti.
Nu använder jag OM kamerorna allt mer sällan men de ligger skjutklara i kameraryggsäck med ett antal fina Zuico-objektiv. Film ligger i kylen så det är bara att ladda!

JAG KÖPTE EN OM 1.PÅ SLUTET AV 70TALET
KOMBINERAT MED 85 2.0
TRI X RULLARNA SUSADE GENOM HUSET I STRID STRÖM
EN TAXICHAUFFÖR PÅ SRI LANKA LYCKLIG GJORDES
VID EN HASTIG URSTIGNING
DEN ERSATTES AV EN OM3 OCH 2 OM4.OR
DERAS MÄTSYSTEM ÄR FORTFARANDE ONE OF A KIND
MVH ULF GRANSTRÖM PITEÅ