Det har givetvis gjorts undersökningar om vad svenskarna fotograferar. Familjebilder och naturfoto är helt dominerande.

Det som visas i fotoböcker och på gallerier är naturligtvis annat. Kanske är visa genrer underrepresenterade på de fina gallerierna. Det beror sannolikt på att gallerier främst visar de bilder som man kan ta lite mer betalt för. Galleristernas syn på vad som är kvalitet spelar säkert också in.

Om det skall sälja bör det nog vara något som inte "bara" är intressant för andra fotografer. Och alla dessa eländesskildringar är nog också svåra att göra till kioskvältare. Nej, jag tror att gemene man är mest intresserad av sådant som de flesta tycker om att titta på, natur och landskap till exempel. Nu vet jag inte hur många ex det sålts av till exempel Sverige Ljus och Landskap (heter den väl?) och liknande men jag antar att upplagan ligger skyhögt över vad en "dokumentär" fotobok säljer. Sverige är ju också ett litet land så just Svenska dokumentära skildringar blir ju ytterst smala i ett internationellt perspektiv, natur däremot är ju mer allmängiltigt och dessutom ses nog den skandinaviska naturen som ganska exotisk i stora delar av Världen.

En sådan som Sune Jonsson till exempel är ju väldigt populär även i Ryssland, jag vet inte hur hans böcker säljer dock. Och han borde kunna vara mer allmänt känd och uppskattad även här då en stor del av hans fotograferande borde gå rakt in i den Svenska folksjälen, kanske dålig marknadsföring?

Strömholm till exempel är ju mycket mer av fotografernas fotograf som bildat skola för Svensk fotografi i stor utsträckning, men vars bilder kanske inte vänder sig till de breda folklagren på samma sätt.

Sedan tror jag också att olika saker ligger mer eller mindre rätt i tiden. Ivar-Lo's skildringar av fattigsverige hade ju en gigantisk slagkraft när det begav sig, idag är det nog inte många som läser honom. Däremot är jag övertygad om att det kommer att bli fler med tiden, det går i vågor. Men när det gäller den mer dokumentära fotografin så är det ju också så att filmen tagit över en stor del av detta, det finns ju inte längre några bildtidningar som håller på med sådant, och de var nog i mycket motorn i det dokumentära fotograferandet.

Men jag tror att vi lätt missar poängen när vi som fotonördar bedömer fotografi, vi fastnar lätt i bilden i sig när vi kollar reportage till exempel. Om det görs ett större inslag så tittar vi på bilderna med fotografens ögon, gemene man tittar efter en historia som griper tag. Och jag tror att den dokumentära fotografin ganska sällan står på egna ben i sådan utsträckning att den kan intressera fler än just fotointresserade, ofta behövs en fördjupande text för att det skall bli intressant i större grupper. Och där är som sagt den dokumentära filmen helt överlägsen i sina möjligheter att berätta en historia tror jag.