2009 Ett annorlunda år

Året 2009 började med förhoppningar men slutade illa, därför valde jag den här bilden igen som får illustrera hur orosmolnen tornade upp sig över oss.

När jag gjorde mina utflykter till Ulriksdal och Hammarbyhöjden i mina föregående bloggar, så glömde jag att berätta att Lena och Doglas åkte med väninnan Britt till hennes lantställe i Hedemora.  Så jag var med andra ord ensam en vecka och kunde göra de där utflykterna, jag berättade för Lena vad jag gjort under veckan, och då ville hon att vi skulle åka till Ulriksdal igen och så blev det.

Här strövar Lena och Doglas på Ulriksdal

Ulriksdals Slottsträdgård

Ulriksdals Slott

En bro över Igelbäcken i Ulriksdal

Här mynnar Igelbäcken ut i Edsviken

Sommardagarna fortsatte med dagliga promenader i vårt när område och jag fick allt oftare känningar av smärtor i bröstet, men av någon anledning så avfärdade jag det som brist på kondition. 

Lena och Doglas på skogspromenad

Här har Lena hittat mogna blåbär

Doglas får lite belöningsgodis av matte

Hemma finns det mogna svarta vinbär att plocka.

Det var dags för Lenas sista cytostatikabehandling, och den gjordes på Karolinska Sjukhuset i Solna på grund av att Onkologavdelningen på Danderyds Sjukhus hade semesterstängt. Eftersom vi hade Doglas med fick han och jag vänta ute, och då gick vi en promenad runt i sjukhusets omgivningar. Eftersom Lena mått mycket bra under den 6 månader långa behandlingen så trodde vi att allt var bra. 

Huvudentrén till Radiumhemmet på Karolinska Sjukhuset

På vår promenad på Karolinska Sjukhuset så upptäcker vi att det ligger massor av byggnadsmaterial över allt.

Här funderar vi på vad dessa betongblock skall användas till, jag fick så småningom reda på att det byggdes nytt på Karolinska. Efter en dryg timme så kommer Lena ut och vi kan åka hem.

Veckan därpå den 25 juli så var det dags att hämta en valp från Griffiadens Kennel i Borlänge som drevs av Britta och Sven Strandberg samt Johanna Gustavsen. Om när vi hämtade valpen som hette Vanja skrev jag om i en tidigare blogg "Återblick nionde delen".

Vi gjorde ett besök i Borlänge och här en utsikt mot Dalälven

Britta och svärsonen(jag har tyvärr glömt hans namn) klipper ner en förvuxen häck, och jag försöker hjälpa till med att kratta ihop alla klipprester, men jag får ganska ont i bröstet och jag börjar ana vad som är på gång.

Vi återvände hem och på måndagsmorgon mår jag sämre med smärtor i bröstet och då ringde jag sjukvårdsupplysningen, berättade hur jag mår och det kom ett rakt besked "Åk genast till akuten".

Lena körde mig till Danderyds Sjukhus där jag fick något propplösande medel, och på intensivvården kopplade de in EKG som säkert visade att det var fråga om en hjärtinfarkt. Sedan kördes jag till en avdelning där de provade en s.k. ballongutvidgning av kranskärlen, men det var för trånga kärl så det blev transport till Thoraxkliniken och där gjorde de en kranskärlsoperation(bypassoperation).  

Operationen gjordes den 28 eller 29 juli jag minns inte säkert, men dagen efter operationen så var jag uppkopplad med EKG, dränageslangar, automatisk smärtlindring, kateter, syrgas genom näsan och dropp, jag var ganska orörlig och omtöcknad där jag låg.

Så småningom så ringde jag och bad att Lena skulle ta med laddaren till min mobil, kameran och min necessär. När Lena besöker mig  hade hon med sig min Lumix LX3 så jag kunde dokumentera min vistelse på Thorax. Oftast så hade jag inte så ont för jag fick mycket smärtlindring(antagligen var det någon typ av morfin), men däremot kändes det när jag hostade och då fick jag hålla och krama en kudde mot bröstet. När det gällde min promenadkamera så blev det inte så mycket promenerande de första dagarna, men jag tog lite bilder från sängen.

Här tog jag en selfie fyra dagar efter operation och ansiktet svällde upp som om jag fått påssjuka. Det hade samlats en massa vätska i kroppen var förklaringen.

Utsikt från vår sal på Thorax det är Siemenshuset på Norrastationsgatan som syns.

Peter och Giovanna hälsar på

Syster Therese tar blodprov på mig Thoraxkliniken i Solna 2009

Efter ett samtal med avdelningsläkaren(har glömt hennes namn) återremitterade hon mig till Danderyds Sjukhus.  Det blev transport med ambulans till Danderyd och jag blev inlagd på en vårdavdelning tills vidare.

Utsikt från mitt rum på Danderyds Sjukhus över Edsviken och i bakgrunden Ulriksdals Slott. Efter några dagars vistelse på vårdavdelningen så fick jag flytta till patienthotellet, som ligger i anslutning till sjukhuset. där fick jag tillgång till läkare, sjuksyster, sjukgymnast, kurator med mera. Sjukgymnasten träffade jag varje dag då det var sjukgymnastik i grupp med andra hjärtopererade.

Här är vi på väg ut på promenad med en av våra sjukgymnaster, och vi gick en tur i sjukhusets park och det gick i ett ganska lugnt tempo.

 Promenaden gick ned till Edsviken och långt bort syns Ulriksdals Slott.

I sakta mak är vi på väg tillbaka till hotellet.

På väg genom en kulvert som går mellan patienthotellet och Danderyds Sjukhus.

Ett par av mina medpatienter

Ett par till av mina medpatienter och tyvärr så har jag ingen kontakt med någon.

Rehabiliteringen på Danderyds Patienthotell varade i en vecka därefter skrevs jag ut men var på en del återbesök  på både Danderyd och Thoraxkliniken. Men det tog ungefär 3 månader innan jag var något så när smärtfri efter ingreppet i bröstkorgen.

Nu är bilderna slut för år 2009 men tråkigheterna tog tyvärr inte slut för under hösten så började Lena få ont i magen och vi tog kontakt med hennes läkare på Danderyd som undersökte och lät göra en datortomografisk under sökning, och dagen före julafton fick vi besked om att flera organ var angripna av metastaser.

 Så det blev ett år av hopp och förtvivlan, för mig slutade det väl, men för Lena gjorde det inte trots nya försök med cellgiftbehandlingar.

Det var allt för den här gången

Ha det gott

Stig

2017-02-02 17:18   Khalad

Du skriver fint och visar många bilder från det "riktiga" livet, det som är både ljust och svart, det som inte bara är glada miner, det som går upp och ner. Tack för en fin berättelse Stig!/ Björn T

Besvara

Svar från Stican 2017-02-04 11:42

Tack så mycket Björn för dina vänliga kommentarer. Livet är nog som en berg och dalbana med höjdpunkter i livet men plötsligt så rasar man ned djup förtvivlan.
Ha det gott/Stig

Svara

2017-02-02 18:29   Margareta Cortés

Livet är inte alltid en dans på rosor, ibland har någon glömt att ta bort taggarna på dem. Håller med 2009 var ett riktigt skitår, rent ut sagt. Det året förlorade vi vår yngsta dotter, så det året hade jag gärna hoppat över.
Förstår att du kanske känner likadant.
Väl dokumenterat från fin sjukhusvistelse kanske inga behagliga minnen, men viktiga att ha ändå.
Skönt att det gick så bra för dig, men mycket tråkigt med din hustru.

Besvara

Svar från Stican 2017-02-04 11:53

Tack Margareta för din omtanke. Det var tragiskt att du också drabbades av sorg och förtvivlan. Men nu efter 7 år så har livslusten återvänt och jag kan nu med lite distans tänka på Lena utan att bli ledsen. Min egen sjukdomstid har också börjat blekna med tidens hjälp.
Ha det gott/Stig

Svara

2017-02-02 21:42   Vibybo

Tack för din berättelse, just så är livet, vet inte vad jag skall säga mera, det gäller att försöka göra det bästa av varje dag man är här. Det är min metod.

Besvara

Svar från Stican 2017-02-04 11:58

Tack så mycket Stefan för din kommentar. Jo det stämmer så väl att ta vara på dagarna, det blev nog ett mantra efter min sjukdomsperiod, och försöker leva efter den principen i dag.
Ha det gott/Stig

Svara

2017-02-02 22:34   ehrsa

Ja, jisses vilken livshistoria du har! Men det är ju så här livet är.. för de flesta! Men det drabbar ju så olika som tur är.. Men i stort så är det ju så att 1/3 av oss kommer att dö i cancer.. 1/3 av oss kommer att dö i hjärtinfarkt.. och 1/3 kommer att dö av en stroke.. ungefär så ser det ut! En del har oturen att drabbas tidigt i livet, och en del drabbas i en senare del av livet.. det är ett lotteri! Men på sikt så drabbas vi alla, utan undantag! Därför är det så viktigt att försöka glädjas och njuta så länge det går! Att försöka se varje liten 'vardagsupplevelse' som en livsberikande tillgång, men det är definitivt inte lätt.. Många fina bilder här ovan i alla fall!
Hälsn!

Besvara

Svar från Stican 2017-02-04 12:12

Tack så mycket för din fina kommentar. Vi bär nog alla på en historia och den kan ibland te sig som min, att en olycka inte kommer ensam, och det blev lite väl mycket av elände.
Jag har nog inte så mycket koll på hur det är med dödligheten när det gäller hjärtinfarkt, men min mamma dog av en, och min pappa gick bort av sviterna efter ett brutet lårben, tidigare hade han haft två hjärtinfarkter och en stroke, men de överlevde han.
Efter min hjärtinfarkt så lever jag efter mottot att ta vara på dagarna.
Ha det gott/Stig

Svara