Fågelfotografen som tröttnade

När jag var i tidiga tonåren hade jag tecknandet och målandet som huvudsakliga sätt att bildligt uttrycka mig. När jag idag tänker tillbaka på mina försök med blyertspennan och akvarellfärgerna får jag alltid ett leende på läpparna då jag ofta tränade på att teckna av bilder ur böcker från Gunnar Brusewitz eller Lars Jonsson, som då och likväl än idag är stora inspirationskällor och favoriter. 

Morgonskuggor. Death Valley NP, Kalifornien, USA 2012 

Camouflage. Utklippan, Blekinge, Sverige 2015.

Resultatet blev nästan alltid långt ifrån vad jag hade tänkt mig. Så det är inte konstigt att jag inte kom längre än så i mitt tecknande förrän systemkameran kom in i mitt liv och helt och hållet ändrade mitt sätt att se på bildskapande. Jag var då en fotografisk novis helt utan kunskaper och egentliga inspirationskällor, mer än de bilder jag såg i tidskrifterna Vår Fågelvärld och Sveriges Natur, med bilder från fotografer som jag aldrig tidigare hört talas om. 

När jag tänker tillbaka var det nog också där, i brytpunkten mellan tecknad och fotografisk bild, som fröet såddes till mitt intresse för olika mönster, kontraster, linjer och former. Det har dock varit ett frö som har haft en långsam grotid och det var faktiskt inte förrän en viss fågelfotografisk trötthet och fotografisk vilsenhet visat sig under de senaste åren som jag åter hittat detta sätt att uttrycka mig bildligt.

Silvertärna. Utklippan, Blekinge, Sverige 2015.

Erosion. Adventsdalen, Svalbard, Arktis 2010.

Vad då fågelfotografisk trötthet? Vad menar han? Jo, faktiskt lite som det låter - för låt oss säga runt fyra år sedan blev det "klassiska" sättet att fotografera fåglar inte tillräckligt kreativt utmanande och jag kände att några års fotografisk utveckling någonstans stagnerade i en soppa av liknande bilder som alla andra fågelfotografer där ute.

Missförstå mig inte, det finns en massa läckra fågelbilder och ett gäng duktiga fågelfotografer - och jag uppskattar bra och intressant fågelfoto, men tycker samtidigt att likriktningen i bildmaterial, fotografisk stil och olika fotoplatser är för stor. Med det sagt så är det faktiskt så att jag långt ifrån helt har gett upp den "klassiska" fågelfotograferingen - jag älskar fortfarande att planera besök vid storlomsjön, hitta de där låga perspektiven hos svarthakedoppingarna eller sitta i gömsle vid fågelmatningen - det blir dock inte lika frekvent som tidigare.
 

Oskarp. Värmdö, Sverige 2013

Ormbunke. Värmdö, Sverige 2014
 
För mig som håller på med fotografering på hobbynivå är form- och kreativitetssvackor som dessa inte något som varken är konstigt eller hotande, jag har den ekonomiska tryggheten att överhuvudtaget inte ens lyfta kameran på flera månader. Exakt så har det då och då blivit under denna process, det har dock aldrig varit aktuellt att lägga ner fotograferandet helt och hållet - mitt fågel-, natur- och fågelintresse brinner fortfarande, men det har idag tagit en liten annan väg än tidigare.  

Någonstans började jag tillslut rota efter ny inspiration och andra sätt att se på fågelfotografi - genom stilbildande fotografer som till exempel Vincent Munier och Stefano Unterthiner hittade jag alternativa vägar med starka kompositioner och exponeringar som huvudingredienser. Sedan har jag letat mig vidare och funnit många fotografer som gett mig idéer och bildlösningar.

Det är dock långt ifrån något fotografiskt nyskapande i det jag håller på med, men för mig har det varit en behövlig vitamininjektion och lite av en nystart i att tänka på former, kontraster, linjer och mönster än att mer eller mindre rakt avbilda "a bird on a stick" som de säger i USA. 

Fiskmås. Lilla Essingen, Stockholm, Sverige 2015.

Innan lövsprickning. Värmdö, Uppland, Sverige 2014.

Bilderna i denna post är inte manipulerade eller på något annat sätt ändrade utöver gängse normer i efterbehandlingen. 

Sen kväll hos svarthakedoppingarna

I våras besökte jag svarthakedoppingarnas häcklokal som jag gjort ett antal gånger tidigare. Lokalen är mycket enkel att ta sig till och även mycket lättfotograferad då det är en anlagd damm med svagt sluttande strand så jag kan komma ner i nivå med vattenytan. Helt enkelt en klockren plats för fotografering av vattenlevande fåglar. Det bästa av allt - det är knappt några människor i närheten, trots att det är väldigt nära till bebyggelse. 

Till skillnad från tidigare år då jag besökt lokalen sökte jag mig nu till motsatt sida av dammen, där kvällssolen ger ett härligt motljus. Vad jag själv märkt med mitt fågelfotande är att jag söker mig längre och längre bort från det rent avbildande och dokumenterande. Jag vill få in aspekter av kvalitativt ljus, snäva och mer utmanande kompositioner samt en känsla av närvaro (även fast fågeln ibland kan vara en liten del av den aktuella bilden).

För att nå detta använder jag mig av olika tekniker vid fototillfället - denna kväll hade jag planerat att få doppingarna i en mörkare/skuggigare del av vattnet samtidigt som de belystes av den varma nedåtgående solen. Genom att jag då kraftigt underexponerar bilden i kameran får jag fram omgivningen som mycket mörk/svart samtidigt som de av solen upplysta högdagrarna får en fantastisk lyster. 

Tekniken med starkt motljus, mörk omgivning och kraftig underexponering är ju applicerbar på många andra motiv i naturen och för egen del tycker jag den passar alldeles utmärkt med blommor och däggdjur som har lite mer "fluffiga" konturer. 

Ingen av bilderna i denna serie är manipulerade eller på något annat sätt ändrade utöver gängse normer i efterbehandlingen.  Utrustning som använts är Nikon D4 och objektivet 600/4 med 1.4x TC. 

Årets första månader

Under årets första månader har jag hunnit med en del kortare fototurer i min absoluta närhet. Efter en rätt lång inspirationssvacka och ett smärre fotografiskt idémässigt tomrum känns åter igen inspirerande att planera utflykter, sortera ut vilken utrustning jag ska ha med mig och planera vilka bilder jag vill ha med mig hem.

Sakta men säkert har formerna för ett fotoprojekt utkristalliserat sig, vilket är något som jag kommer koncentrera mig på den närmsta tiden. Mer om det lite längre fram...

Gråtrutar, Stockholms ström. Nikon D4, 200-400/4

Skrattmås, Slussen. Nikon D4, 200-400/4

Gräsand, Stockholms ström. Nikon D4, 70-200/2.8

Koltrastar, Tanto. Nikon D4, 200-400/4

Fiskmås, Hornstull. Nikon D4, 600/4, 1.4x TC 

Ingen av bilderna i denna serie är manipulerade eller på något annat sätt ändrade utöver gängse normer i efterbehandlingen.  

Naturvårdsprojekt för Stockholms tornseglare

Sedan mars 2014 har jag varit styrelsemedlem i Stockholms Ornitologiska Förening (StOF) och arbetar där med alla sorters frågor som rör föreningens intresseområde. Under hösten som gått har vi bland mycket annat beslutat starta upp ett projekt för att främja tornseglarnas situation i Stockholm - dels för att den minskar i antal i både Sverige och i Europa i övrigt, men också för att det är en fågelart som ofta är knuten till stadsmiljö och oss människor. Vi tycker att tornseglaren har en självklar plats i Stockholms stadsbild. Det var ju vi människor som en gång i tiden erbjöd dem möjligheten att häcka under våra takpannor, men det är också vi som nu är orsaken till att de minskar - genom moderna byggtekniker och renoveringar som gör att de får svårare och svårare att hitta boplatser. 

Projektet är fortfarande i sin linda, men information, påverkan och holkuppsättning kommer vara huvudspåren vi ska arbeta med. Det finns förstås åsikter om att de fåglar som finns i bebyggda områden skräpar ner och förstör våra hus. Då är det viktigt att förstå att tornseglaren är inte en skadefågel och att de är bland de renligaste fågelarter vi har i vår fauna.

Dessutom lever de den allra största delen av sina liv i luften, där de till och med sover och parar sig. Antalet insekter de äter under de sammanlagda 2,5 - 3 månader de är här hos oss är en ansenlig summa och de är varken farliga för våra hus eller för oss som människor - tvärt om är de fascinerande fåglar som behöver vår hjälp.

Bor du i Stockholms län (utom Norrtälje kommun, som räknas till Upplands Ornitologiska Förening) och har idéer, tankar och funderingar kring just tornseglare kan du kontakta oss på info(at)stof.se

Jag har tidigare skrivit en bloggpost om tornseglarnas situation här. 

Bilderna här ovan är tagna i juni 2014 från min balkong strax söder om centrala Stockholm med Nikon D4 och AF-S VR 200-400/4 och är ej på något sätt manipulerade.

Naturfototävlingar - varför deltar så få svenskar?

Jag har i dagarna laddat upp mina bilder till Nordic Nature Photo Contest (Norge) och Asferico International Nature Photography Competition (Italien). Det blev 25 bilder till vardera tävling, några bilder blev inskickade till båda, men det stora flertalet blev olika i de två tävlingarna. 

Letar man igenom tidigare års vinnare och premierade bilder i olika tävlingar hittar man inte många bilder som är tagna av svenskar och just svenskar lyser faktiskt med sin frånvaro i de allra flesta tävlingar som arrangeras inom denna genre. Norge, Finland, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Tyskland osv osv - listan kan göras lång av nära liggande länder vars fotografer syns mer än oss svenskar i dessa sammanhang. 

För mig har det blivit självklart att delta i alla fall en eller två tävlingar per år, har dock ännu inte fått någon premierad bild, men med den konkurrensen som finns idag är det ju förstås svårt att få igenom sina bilder. Men det är likväl en riktigt sporrande process att tänka till och välja ut ett antal bilder som man tror kommer gå det där extra steget upp till finalrundan. Det är både utvecklande rent bildtankemässigt att försöka hitta bilderna som man själv tror på, men även göra sig beredd att "döda sina älsklingar" (alltså de egna favoritbilderna). Att det även finns skarpa tävlingsregler kring vad man får göra med sina bilder i efterbehandlingen, gör dessa tävlingar mycket trovärdiga, även fast det då och då förekommit att bilder som överskridit gränserna och i efterhand blivit diskade.

Genom åren har jag också funnit många inspirerande fotografer vars bilder jag aldrig skulle ha upptäckt om de inte fått med någon bild till slutrundan i någon tävling. Så varför är det så att det är så få svenskar som inte deltar i naturfototävlingar? Kvalitén och bredden finns ju. För mig är det förvånande, då grannländerna (och då speciellt Norge och Finland) är väldigt flitiga deltagare (och vinnare).

Det finns faktiskt en ljusning, så jag ska kanske därför inte misströsta för mycket. De senaste åren har flera unga (under 20 år) svenskar fått vinnar- och premierade bilder i flera tävlingar de senaste åren. Det är en fröjd att se dessa unga personers bilder med den tanke, ungdomliga vitalitet och engagemang de lägger bakom det de gör. De är Sveriges naturfotoframtid (men levererar redan bilder som knäcker) och det är härligt att se att de redan tar för sig av kakan.

Avslutar med några länktips där kanske just du hittar inspiration att delta i en tävling:

Por el Planeta  (USA/Mexico)

Wildlife Photographer of the Year (Storbritannien)

GDT European Wildlife Photographer of the Year (Tyskland)

MontPhoto (Spanien)

Natures Best (USA)

Outdoor Photographer of the Year (Storbritannien)

/ Daniel

PS. Bilden här ovan  - en fönsterreflektion på en hussvala som flyger mot sitt bo sorterade jag bort rätt snabbt i bildurvalet och är alltså inte med i någon tävling. DS.