Att vara unik

Vad man än gör ska man aldrig tro att man är så himla unik.  De flesta bilder har andra tagit och det finns alltid minst 20 som gjort det bättre.  Ibland försöker jag att vara kreativ och hitta på något nytt.  Då brukar det bli något som ingen förstår. Ibland säker folk "Åh en sån fantastisk bild", och då handlar det alltid om någon annan.  Det är som att jaga efter regnbågens ände; man kommer aldrig fram.

Foto förr och nu

Förr var det inte alls ovanligt med sådana här uppställningar.  Man ville ha med så många som möjligt av sina vänner på en enda bild, för filmen var dyr och likaså framkallning och kopiering.  Längst till vänster sitter min farmor ofh farfar och bilden är tagen 1950.

Idag knäpper man vilt.  Det är inte ovanligt att det kan gå 40 bilder på en dag.  Men å andra sidan blir de sällan till något man avnjuter i ett album, utan det blir en massa skröfs som ligger på en hårddisk och skräpar.

Var allt bättre förr då?  Tja miljömässigt är ju fotograferandet renare nu, man släpper ju inte ut en massa silver i samband med framkallning.  Fast om man gör en livscykelanalys så är jag inte så förbaskat säker för vi samlar på oss en himla massa elektronikskrot efterhand som modellerna byts i räcerfart.

Och trenden att det blir svårare och svårare att leva på foto står i sig. 

Höstfunderingar

Det är höst efter ett år då jag känt att inget riktigt fungerar.  Fotosidan känns mer och mer främmande också, men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.  Jag vet att bara idioter klagar och därmed har jag utsett mig själv till idiot. Mitt sätt att fotografera känns föråldrat.  

  När träden känner att det blir höst tar det vara på allt magnesium som finns i klorofyll, för klorofyllet ersätts med karotenoider och det är därför löven blir gula och röda. På samma sätt drar samhället in viktiga resurser. 

Dessutom flödar media av bilder och intryck.  De flirpar förbi i en takt högre än vi tar in i vårt medvetande, men smart placerade produktplaceringar tar vi in undermedvetet.  Tidningarna skriver hellre om kändisarnas utsvävande sexliv, än de skriver om saker som är viktiga för oss. 

Alla vill vi göra något som betyder något för någon, men i själva verket struntar man i vad andra gör, såvida man inte ställer till med skandal eller gör bort sig rejält på något annat vis.

Hjälp en bomb!

Så hade det säkert låtit om bilden varit tagen idag, men den är tagen 1983, vilket man kanske anar när man ser bussen och bilarna i bakgrunden.  Då var en kvarglömd väska en kvarglömd väska och ingenting annat.  Nu är en kvarglömd väska alltid en misstänkt bomb.  Vi lever i en allt otryggare värld!  

Rena bilder

Det har gått ett mode i att alla bilder ska vara så tvättade och rena.  Hud innehåller nästan inga porer. Bakgrunder får nästan inte finnas.  Allting ska avbildas så att det ser ut som ett museeföremål.

Nej förresten, alla bilder ska vara så rena att de fungerar i 100 x 100 pixlar som en reklamlogga. 

Men varför ska kamerorna då ha så många megapixel, när det räcker med en eller två i en tvättad bild?

Sanningen vill ingen se!  Och sanninen när det gäller foto är att man ska visa att man har råd att ösa på med sjuhelvetes massa pixlar, som man sen köper ett sjuhelvets dyrt program till.  Detta program tvättar sen bort 90 % av informationen enligt en fulhet/skönhetsmall. 

Förr handlade det om att skildra verkligheten, men nu handlar det om att visa sin ekonomiska status!