Vem bryr sig?

Ibland unrar jag varför jag deltar i fototävlingar.  Kanske finns det en dröm om att göra den fantastiska bilden som alla pratar om.  Fast det gör man inte. 

För att alla ska kunna prata om någons bild så måste man ju börja med att tänka på någon annan än sig själv.  Tänker alla bara på sig själv så blir det väldigt inåtvänt.

Tälingarna har väl nästan urartat på det viset.  När det är medlemsomröstning så röstar deltagarna i tävlingen nästan aldrig på någon annan.  I stället skapar de förmodligen en eller annan gratisidentitet och röstar på sig själva.  De loggar in från jobbet eller bibblan för att få ett annat ip-nummer, så et inte blir så lätt att avslöja fusket.

Senaste tävlingen fick jag EN röst.  Den fick jag av en kompis som såg när jag tog bilden.  Vinnaren såg verkligen inte ut som en vinnare, och den som jag röstade på kom fyra, alternativen var längre ner ändå.  

Folk bryr sig alltså inte om annat än sitt eget

Eftersom jag skriver musik så deltog jag för ett bra tag sen på Jammer.  Jag hade tre låtar där.  Problemet me jammer var att man kunde rösta på sig sjölv. så trots att jag inte hade en enda lyssnare kunde jag få upp låtarna till ca 30e plats.  Inte nog med att man kunde rösta på sig sjölv man kunde köpa röster med sms för 40 spänn per röst.  Usch jag öpte i mitt stilla sinne om platsen till Jämmer.  Ingen lyssnade på någon annan och alla ville till toppen på listan.

Så är det överallt på nätet.  Man skriver saker, skapar bilder, satsar hela sin själ, men ingen bryr sig.  Yttrandefriheten under vårt ekonomiska system innebör att alla har rätt att skrika halsen av sig, men för att folk ska lyssna krävs det en kändis som varit i TV.  Annars bryr man sig inte......

Att sålla agnarna från vetet ?

Nu när nikon och Canon kommit med sina nya värstingmodeller så är det bara att vänta att det nästan enbart är bildfiler från dessa som kommer att vara aktuella om man vill ha dem publicerade någonstans. 

Att vara fotograf idag innebär framför allt att man har resurser att investera i det senaste och dyraste.  Faktum är att ska man verkligen hänga med ska man skaffa utrustning som är dyrare än de flesta bilar som finns till försäljning.  Bara kamerahusen liger kring 150 000 och sen ska man ha de värsta gluggarna till dessa också vilka går på minst detsamma.

Och som om inte detta är nog ska man _köpa_ sig plats i ett gömsle för åtskilliga tusenlappar ifall man håller på med naturfoto. Vad som krävs för att plåta konserter har jag inte en susning om, det verkar vara en liten hemlighet. 

 Ska man bli publicerad ska man dessutom bildbehandla med det dyraste redskapet och betalat minst lika mycket för att gå en specialgjord kurs för att kunna hantera det.

Det håller på att bli en grej enbart för höginkomsttagare i den övre tondelen av alla inkomster....

Samtidigt vräker man ut en massa kameror som liknar de kameror som är dom som gäller.  De som upphandlar bilder betraktar dessa föraktfullt som leksaker.  Att ha ett budskap i bilderna har inget med det intressanta att göra.  Det viktiga är att man producerar bilder i en viss stil som inte kan göras med "billig skit"

 Finkornig film 24x36 motsvarar ungefär 15 megapixel,  Finkorning 6x4,5 motsvarar hyfsat 24 megapixel.  Dehövs det verkligen så mycket?

Vilken bild blir sedd?

När man har fotograferat ett tag börjar det utmejslas en slags diffust budskap.  Det kan vara ett tema med växter på ett visst sätt.  Vissa typer av ljusförhållanden.

 En dag stpr man i en bokhandel och bläddrar i en maffig fotobok för 1000 spänn och så kliar man sig i huvet och undrar hur fan de får 1000 spänn för den. Det är ju bilder som liknar de man själv har tagit så....

 Man när man ställer samman sågra som blev bra så går det förbi med en hövlig tystnad.   Inget händer.  

 Kanske beror det på att bilderna bygger så mycket på att de ska ses förstorade, och första intrycket är en liten tumnagel på 100 x 100 pixlar eller så.  Då fordras något som väcker uppmärksamhet i det lilla formatet.  Det slår mig då att det som väcker mest respons är sånt som bygger på att man har tillgång till finesser som bara finns i fullversionen av Photoshop Cs3.  Det är lite att man ska skryta med att man har råd att skaffa den alltså.  En del har säkert piratkopierat men men men.

 Går man till pressen så har de sina standradnamn som de alltid anlitar.      Andras bilder kommer bara i fråga om det är ond bråd död på motivet, typ en trafikolycka eller en brand.  Tja det kan man ju inte göra, för det har först och främst dödat det där budskapem man ju hade som ville fram.

 -------------------------------------------------------------------------

Slutsats:

Är man ett namn så får man lov att säga precis vad man vill, och den tekniska kvaliten betyder inte så mycket.  Namnet gör att alla tycker det är _fantastiskt_ i alla fall.

 Fast det kanske bara är skit det man gör.  Den där kändisen kanske också bara gjorde skit, men namet gör att det anses bra ändå.  

Och nedlåter man sig till att göra spekulativa bilder så betalar man med ett förlorat budskap, vilket ju var det man ville från början.