Vem bryr sig?

Ibland unrar jag varför jag deltar i fototävlingar.  Kanske finns det en dröm om att göra den fantastiska bilden som alla pratar om.  Fast det gör man inte. 

För att alla ska kunna prata om någons bild så måste man ju börja med att tänka på någon annan än sig själv.  Tänker alla bara på sig själv så blir det väldigt inåtvänt.

Tälingarna har väl nästan urartat på det viset.  När det är medlemsomröstning så röstar deltagarna i tävlingen nästan aldrig på någon annan.  I stället skapar de förmodligen en eller annan gratisidentitet och röstar på sig själva.  De loggar in från jobbet eller bibblan för att få ett annat ip-nummer, så et inte blir så lätt att avslöja fusket.

Senaste tävlingen fick jag EN röst.  Den fick jag av en kompis som såg när jag tog bilden.  Vinnaren såg verkligen inte ut som en vinnare, och den som jag röstade på kom fyra, alternativen var längre ner ändå.  

Folk bryr sig alltså inte om annat än sitt eget

Eftersom jag skriver musik så deltog jag för ett bra tag sen på Jammer.  Jag hade tre låtar där.  Problemet me jammer var att man kunde rösta på sig sjölv. så trots att jag inte hade en enda lyssnare kunde jag få upp låtarna till ca 30e plats.  Inte nog med att man kunde rösta på sig sjölv man kunde köpa röster med sms för 40 spänn per röst.  Usch jag öpte i mitt stilla sinne om platsen till Jämmer.  Ingen lyssnade på någon annan och alla ville till toppen på listan.

Så är det överallt på nätet.  Man skriver saker, skapar bilder, satsar hela sin själ, men ingen bryr sig.  Yttrandefriheten under vårt ekonomiska system innebör att alla har rätt att skrika halsen av sig, men för att folk ska lyssna krävs det en kändis som varit i TV.  Annars bryr man sig inte......

Att sålla agnarna från vetet ?

Nu när nikon och Canon kommit med sina nya värstingmodeller så är det bara att vänta att det nästan enbart är bildfiler från dessa som kommer att vara aktuella om man vill ha dem publicerade någonstans. 

Att vara fotograf idag innebär framför allt att man har resurser att investera i det senaste och dyraste.  Faktum är att ska man verkligen hänga med ska man skaffa utrustning som är dyrare än de flesta bilar som finns till försäljning.  Bara kamerahusen liger kring 150 000 och sen ska man ha de värsta gluggarna till dessa också vilka går på minst detsamma.

Och som om inte detta är nog ska man _köpa_ sig plats i ett gömsle för åtskilliga tusenlappar ifall man håller på med naturfoto. Vad som krävs för att plåta konserter har jag inte en susning om, det verkar vara en liten hemlighet. 

 Ska man bli publicerad ska man dessutom bildbehandla med det dyraste redskapet och betalat minst lika mycket för att gå en specialgjord kurs för att kunna hantera det.

Det håller på att bli en grej enbart för höginkomsttagare i den övre tondelen av alla inkomster....

Samtidigt vräker man ut en massa kameror som liknar de kameror som är dom som gäller.  De som upphandlar bilder betraktar dessa föraktfullt som leksaker.  Att ha ett budskap i bilderna har inget med det intressanta att göra.  Det viktiga är att man producerar bilder i en viss stil som inte kan göras med "billig skit"

 Finkornig film 24x36 motsvarar ungefär 15 megapixel,  Finkorning 6x4,5 motsvarar hyfsat 24 megapixel.  Dehövs det verkligen så mycket?

Sökmotorernas kommersiella självmord?

Det har blivit legio att den som betalar bra hamnar högst upp på sökmotorerna.  Det är säkert jättebra för den som vill köpa sig någonting nytt och trendigt.  Om man vill komma åt lite äldre information så är det dock värre. 

Idag konstaterade jag att generatorn i bilen har slutat ffungera - säkert bara kolen som ska justeras så jag började söka efter instruktioner om hur man gör det.  Jag befinner mig på sommarstället på landet så det är ju bäst om jag kan fixa det själv.  När jag söker efter hur man gör så får jag emellertid inte alls upp någonting matnyttigt.  I stället kommer det informationoim diagnostikprogram som kostar något hundratal dollar och som jag inte vet om det överhuvudtaget behandlar den bilen jag har utan bara betydligt nyare modeller.

Likadant var det när det gällde att få tag i information om en fästanordning för en gammal kamera.  Nästan bara en massa köpeböcker som man inte har en aning om ifall de behandlar det jag vill ha.

Jag har lagt upp några bilder som jag vill sälja på en webbsida, men hur länge jag än väntar så dyker den inte upp särskilt bra på någon sökmotor.  Enda metoden att få upp den bland top 10 är att lägga in nästan all text som sökbegrepp.  Ska jag behöva betala för att få den synlig?   

Kan det vara så att sökmotorerna håller på att begå en kommersiell harakiri där den information man vill ha hamnar i mitten på ett hav av spam?   

Multispektral avbildning

I dagligt tal pratar vi om färgbilder.  Vi går runt med våra kameror och en del av oss jobbar mycket hårt med att få kameran att avbilda verkligheten så som vi ser den.  Vad vi i själva verket sysslar med då utan att vara medvetna om det är en ytterst begränsad form av multispektral avbildning.  Vi använder färgpixlar som är känsliga för rött ljus (ca 630 nm) grönt (ca 560 nm) och blått (ca 470 nm). 

De flesta däggdjur har ögon som bara ser blått och grönt, och det är därför lite lustigt när man viftar med ett rött skynke framför en tjur vid tjurfäktningar, för den ser inte skynket som rött utan en slags mörkgrönt.  Primater har däremot levt så pass mycket på frukt att det tidvis varit livsavgörande att se när den är mogen.  Det finns i tropikerna frukter som är fulla av garvsyror när de är omogna.  Därför har just primaterna utvecklat förmågan att se rött.

Insekter ser  ultraviolett ( kortare våglängd än 400 nm).  Detta har de fått i samverkan med växter som vill få sin pollination ombesörjd.  Växterna vill skylta bara för insekten men inte för t ex nötkreatur.

Ögats känslighet för grönt är inte distinkt kring 560 nm utan flyter ut en bit åt både det blåa och röda hållet.  Det är samma sak för det röda och det blå, och det är därför det fungerar att blanda färger.  Fotograferar vi ett föremål som är orange så ser det ut som orange för ögat när vi ser det på skärmen.  Men skulle vi sen ta en bild av ett organge mänster med en kamera som är känslig för 600 nm med max 10nm avvikelse åt vardera hållet, så tycker vi ju att det borde synas men det gör det inte.  Bilden blir då svart för det som är på skärmen är inte det ursprungliga orange utan en blandning av blått och grönt som ögat ser som orange trots att det inte är det. 

Det finns massor att se i andra våglängdsområden. Det vet astronomer som gör bilder av universum i alla elektromagnetiska våglängder från kilometerlånga radiovågor till gammastrålning på 1/1 000 000 000 000 000 meter.

Även inom medicinen använder man avancerad teknik.  Det finns en intesiv forskningsverksamhet som pågår för att med sådan teknik kunna detektera hudcancer, malignt melanom, och tanken är kanske då också att kirurgen som opererar patienten ska kunna se exakt hur mycket hud som behöver opereras bort.  

Ställ gärna frågor om ni undar över något i sammanhanget.  Om jag inte kan svaret själv så vet jag flera personer som jag kan fråga inom ett par dagar. 

Att vara föredetting

Bilden illustrerar känslan av att vara föredetting.  Färgerna försvinner materialet förfaller och inget underhåll verkar meningsfullt.  

Erfaren, visst - Kunskap - visst men viktigare är utseende, ungdom,  passionerad för uppgiften, pådrivande på andra, säljande.  Man ska dessutom stanna vid den uppgift man skaffade en gång, och inte utbilda sig till nåt annat.  Chef kan man få bli och vidareutbildning hos arbetet är okej, men byt för helvete aldrig bransch innan du varit chef ett tag.

Satsa inte på en bransch som försvinner om några år, för har du inte blivit chef då så blir du utan och kan inte byta. 

Det handlar inte om att försöka bli fotograf, för det är en omöjlig bransch.  Skulle man satsa på det skulle man varit ute för 70 år sedan. och gått i pension när jag var barn.  Bilder kan man inte leva på idag om de inte föreställer katastrofer.  Och ska det vara "skönhet" så måste det göras om för inget duger som det är.  

Det är bara att stänga in sig i sickeboa och skämmas för att man satsat fel.