Symmetridjävulen

Ibland sätter sig symmetridjävulen på mina axlar och dirigerar mitt fotograferande. Turligt nog alldeles osynlig för omgivningen. Det kan bli bekymmersamt nog ändå. Som härom veckan när jag knäppte bild efter bild mot det här motivet för att göra honom nöjd.

En dam stod en bit därifrån, men plötsligt vände hon sig emot mig och frågade:

- Vad är det egentligen du fotograferar? Jag ser inget motiv?

Istället för att svara gick jag fram till henne och visade henne bilderna på displayen.

 - Aha, sa damen, nu förstår jag att du ser sådant som vi andra inte ser.

Jag log och tackade för jag tog ju hennes kommentar som en komplimang. Så här i efterhand är jag inte helt säker på att det var så hon menade. Hur som helst, jag kom av mig i det jag höll på med, vilket resulterade i att jag bara nästan kunde tillfredsställa figuren på mina axlar.

Sista dansen

Säsongsfinal i division 1, Norrland. Hemmalaget spelar normalt i grönt och vitt, men dagen till ära har man klätt sig i rosa och beslutat skänka matchintäkterna till den lokala Bröstcancerföreningen. Sport när den är som allra bäst och där solidaritet och gemenskap fortfarande har sin givna plats. Att jag med kamerans hjälp låtit frysa situationen tycks inte motiven bry sig om. De dansar vidare, var och en på sitt sätt och skapar en ständigt pågående rörelse trots att ekot av slutsignalen för länge sedan tystnat.

Extra - Terrestrial

Diskret gudinna

Aurora höll sin föreställning bakom ridån i går kväll. Men jag kunde ana färgprakten genom en liten glipa i molntäcket. På andra håll i landet var hon inte fullt lika reserverad. Tydligen förgyllde hon natthimlen även på sydligare breddgrader.

För tre veckor sedan var hon på bättre humör och visade upp hela sitt register flera nätter i rad. Här en bild från en udde ute vid Bottenvikskusten.

Norrsken är cykliskt och sägs visa sig bäst vart elfte år. I två års tid nu har jag varit övertygad om att vi nått en peak, men som den här säsongen börjat får jag nog revidera uppfattningen än en gång.

Där jag växte upp i en by i Västerbotten gjorde den mörka årstiden verkligen skäl för sitt namn. Men när norrskenet brann och när fullmånen lyste hade vi barn allt ljus vi behövde för utomhusaktiviteter på kvällarna. Jag gissar att det här satte sin prägel på oss och när jag nu i mer än mogen ålder ger mig ut med kameran under höst- och vinterkvällar handlar det säkert om att återskapa en del av barndomen.

Blodmåne

Två saker håller mig ibland vaken om nätterna. Norrsken och månsken. I natt är det norrsken, men molnen skymmer, så det är ingen ide att ge sig ut.

För ett år sedan var det blodmåne den här natten. Blodmåne uppstår vid total månförmörkelse.

Klockan 04.47 skymdes månen maximalt och endast rött och orange ljus kunde tränga igenom och nå oss på jordytan. Den här bilden tog jag 04.25 på ett svajigt stativ uppe på Huvudberget. Minuterna efteråt täcktes himlen av moln och jag blev än en gång snuvad på en totalupplevelse.

Nästa blodmåne inträffar 31 januari 2018. Väderprognosen lär vara skriven i stjärnorna.