Strandfynd

Hon tog sig försiktigt över stängslet till fågelskyddsområdet med den gula skylten som förkunnade att tillträde var förbjudet. Hon studerade den Öländska kalkstensstranden med kännarmin och plockade upp flisor som hon noggrant undersökte. Det enda som avslöjade att intresset var spelat var filmteamet en bit högre upp på stranden.

En bild värd sin plats

Vi tog farväl av Karin igår. Hade hon fått leva ännu ett halvår hade hon blivit 90 år. Bland hennes tillhörigheter på äldreboendet hittade vi den här bilden. Den var repig och tummad och hade plockats ut ur sin ram.

Bilden togs någon gång i mitten av trettitalet. Fotografen är okänd. Karin står här tillsammans med sin far och sina två syskon framför boningshuset i det lilla småbrukarhemmet i Västerbottens inland. Hästen och katten är med på bilden. Det är Karin som håller i katten.

Barnens mor finns inte med. Hon finns inte längre i livet. Att familjen sörjer kan man nästan ana när man ser allvaret i deras ansikten. Karins äldre syster, här längst ut till höger, har fått ta över ansvaret för hushållet. Livet är hårt, slitsamt och knapert, men det går vidare och långt senare ska Karin bli den som tar över småbruket tillsammans med sin man.

Karin blev den sista i sin generation i det här släktledet. Hon fick inga egna barn, men hon blev en älskad moster och en kär faster och får på så sätt möjlighet att leva vidare ännu några år i den yngre generationens minne.

*

Jag vet inte varför, men när jag betraktar den här bilden kommer jag att tänka på Dorothea Langes ikoniska bild "Migrant mother". Bilderna har väl inga andra beröringspunkter än att de är tagna under samma tidsepok och att de speglar människors kamp för tillvaron. Men det är något i blicken på Karin, hennes far och syskon som väldigt mycket påminner om blicken hos sjubarnsmamman Florence Owens Thompson.

Den ena bilden är känd, den andra helt okänd. Men båda vill säga något betydelsefullt. Därför tycker jag att också den här bilden är väl värd att uppmärksammas.

Om man höjer blicken...

...den här natten är chansen att se norrsken större än vanligt.

Bilderna är från Långhällan, strax norr om Skelleftehamn. Det var fläckvis väldigt halt på klipporna, men månskenet lyste upp så pass att man såg vart man placerade fötterna. Enda problemet var dimslöjorna som svepte förbi och skapade kondens på frontlinsen. Putsduken kom till användning mellan varje bild.

Ska man kratta eller gråta?

Svaret är enkelt, man ska blåsa! En storsäljare så här års är en mackapär som liknar en eldkastare men som rätt hanterad bör vara snäppet fredligare. Jag menar förstås lövblåsaren. Fast ve den som råkar blåsa över löven till grannens tomt, då kan freden och grannsämjan plötsligt vara som bortblåst.

Blåsarna på bilderna kan dock känna sig trygga. Här är det kommunal mark som putsas inför vintern. Kommunala löv som förirrar sig har i regel lagen på sin sida.

När man glömmer kompassen...

Nej, riktigt så illa var det nog inte när vårt grannland i öster övade stridsflyg över Bottenviken igår. Men märkliga tecken i skyn. Kanske också i tiden.

(Förstora gärna den undre bilden)