Oss riskbenägna emellan

Lilla kameran fick följa med på dagens joggingrunda. Det blev ett klassiskt motiv från Älvsbackabron. Precis som väntat sitter ett par gubbar där på älven och rycker i sina spön. Att isen knappt har lagt och att vattnet därunder är strömt är inget bekymmer. De här gubbarna är rutinerade och kan sina saker. Fast vem vet? rent statistiskt tillhör de en riskgrupp. 80 procent av alla som drunknar är män och bland dessa är risken störst bland de mest rutinerade.

Jag springer vidare på det isiga underlaget. Hörde jag någon viska om broddar? Nej, man är väl för sjuttsingen rutinerad och kan sina saker. Halkolyckor drabbar bara andra!

Rumpnissefundering

Vårt behov av elkraft är stort. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det är särskilt stort i norrlandslänen. Vindkraftslistan 2016 toppas i nämnd ordning av Västernorrland, Västerbotten och Jämtland. Men faktum är att vi redan har all den elkraft vi behöver i våra län. Så varför har utbyggnaden av vindkraften blivit så populär just här?

Mäter man årsmedelvinden ska man finna att de bästa förutsättningarna för vindkraft finns längs kusterna i Götaland och Svealand. Det är också där som behovet av elkraft är som störst. Anläggningskostnaderna för ett vindkraftverk i Västerbottens inland är förstås väsentligt lägre än för motsvarande satsning i sydliga landsdelar, men att transportera elen från norr till söder kostar ju också en slant.

Så visst kan man fundera...

Isbrytaronsdag

En oprofessionell båttäckning består av ett kapell av något sorts syntetmaterial som man kan spänna som en studsmatta över båten. Funkade hur bra som helst under höstregnen. Men 80 centimeter snö väger en del och på några dygn försvann spänsten och täckningen töjdes ner på alla ställen detta var möjligt. När sedan snön smälte och senare frös till is var haveriet ett faktum.

Idag var det några plusgrader och beväpnad med en kofot började jag hacka i isklumparna i hopp om att kunna lyfta bort en del. Det gick över förväntan, efter ett par timmars jobb hade jag fått bort all is och även lyckats bevara täckningen alldeles hel. Problemet var bara att den nu hade förlorat all sin spänst och trots mina försök att spänna om linorna som håller allt på plats så ser kapellet numera ut som en sladdrig och något för stor överrock. Det blir nog nödvändigt att skaffa en riktig presenning innan nästa snöstorm?

När jag var klar höll solen på att gå ner över fjärden. Den sydliga vinden hade börjat bryta upp det centimetertjocka istäcket och skyfflade skärvor upp på stranden. Ja, mycket mer spännande än så blev inte min onsdag... så här långt är det kanske bäst att tillägga.

Skyltsöndag

När jag växte upp var första söndagen i advent en viktig dag. En av byns tre affärer bjöd alltid på julskyltning. Dagarna innan var rutorna mot landsvägen täckta med makulatur, vilket förhöjde spänningen inför det som komma skulle. När det började mörkna på den stora dagen begav man sig till fots de tre kilometerna till platsen där alla härligheterna exponerades. Sedan stod man där i timmar med näsan tryckt mot rutan och suktade efter de där röda björkskidorna eller den där fantastiska modelljärnvägen.

Idag finns förstås inga affärer kvar i byn. Skyltningen har flyttat till centralorten, kommersen är i full gång och i skyltfönstren proklameras att "black friday" minsann gäller hela helgen och på möjligheternas torg kan man köpa en portion renskav direkt ur tomtens muurikka... ett stenkast därifrån står en livs levande ren och vädrar sina släktingars öde.

Gågatan är fylld av liv och rörelse...

... och tomtar finns både här och där...

... till många småttingars skräckblandade förtjusning.

Jag drar mig hemåt och konstaterar att ur barnens synpunkt är nog första söndagen i advent minst lika spännande som den en gång var för mig. Vid Sankt Olofs kyrka upptäcker jag att det klarnat upp och att kvällshimlen är vackert blå.

Tar omvägen ner till strandpromenaden där den vackra Älvsbackabron speglar sig i nyisen. En bild av brospannet får sätta punkt för min opåkallade reflektion över nu och då.   

Kopplingar till ett gammalt mordfall

Det här är mitt barndomshem. När jag växte upp fanns här branta skogbevuxna nipor som inramning till en vild och laxrik fors. Nu står huset vid ett dött uppdämningsområde, som många påstår är vackert. Det kan jag förstå, men ändå inte ta till mig. De skulle bara veta hur vackert det en gång var.

Ett par hundra meter nedströms boningshuset leds det uppdämda vattnet genom ett djupt sår i landskapet ner till Kvistforsens kraftverk. Någonstans vid inloppet dumpades för 50 år sedan den mördade köpmannen Axel Andersson från Stöcksjö.

Tio månader senare hittades kroppen här nere vid kraftverket i andra änden på kanalen.

Ikväll tar "Veckans brott" upp fallet. Det anses polisiärt uppklarat, men bevisen räckte inte för att åtala den misstänkte.

Men kopplingen då? Jo, hösten 1966 hade jag också gjort mig skyldig till ett brott precis på landsvägsbron där polisen tror att kroppen dumpades. I skydd av nattens mörker hade jag låtit två framskärmar från en Opel Olympia av årsmodell 1953 glida ner i kanalen. När sedan polisen började intressera sig för platsen både genom dykningar och operation dörrknackning blev jag förstås orolig för att mitt miljöbrott skulle bli uppdagat.

Mordet preskriberades för 25 år sedan och jag antar att mina skärmdumpningar också förpassats till historien vid det här laget. Alla har vi väl våra ungdomssynder och många faller väl i glömska, men den här synden blir jag nog aldrig fri ifrån. Dock har den haft det goda med sig att jag blivit mer rädd om miljön än vad jag kanske annars hade blivit?

Men, gissa vad jag tänker på varje gång jag hör ordet skärmdump?