Den fysiska bilden

För några dagar sedan tog jag mig  äntligen för att skanna några av mina gamla diabilder. Det blev lite väl spännade eftersom jag först  inte hittade  de flesta av t ex bilderna från Indienresan och vandringen i Nepal 1977. Det kan ni läsa om   här  om ni vill.  Någon dag senare hittade jag ett antal diamagasin och kunde i ett nytt blogginlägg visa lite bilder från Nepal.  Och det kan ni läsa om   här  om ni vill.

Vad som nu slår mig är hur bra det känns att hålla i diamagasin och plocka med fysiska bilder. Man skulle ju kunna tro att det är glädjen över att ha funnit det som jag ett tag trodde var borta men det är det jag tänker på. Jag har ju tidigare jobbat mycket med visningar av bildspel med diabilder så visst finns det ett nostalgimoment i det hela men ....  Nej, det välbefinnade som infinner sig har helt klart att göra med att det är en bild man håller i sin hand.

Det skall väl vara några bilder också i en fotoblogg. Varsågoda 2 st ny scannade, skamligt smutsiga, bilder från Aran utanför Irland.  Året är 1985.

Kameran var en liten Contax 137 med 50mm. Det var enda gluggen jag hade till den kameran. Jag skall se om jag tycker att det finns  bilder från den resan som tål att visas i ett blogginlägg.

Himalaya återupptäckt !

I källarförrådet bakom ett par slalomskidor, Salomons första årgång S9000 från 90/91, samt även dolda av ett par längdskidor, Fischer Europa Racing SC  från  mitten på 70-talet,  gömde sig  mina Himalayabilder från 1977.

Jag har slarvskannat kan man säga fast jag snabbtorkat de glasade ramarna. Jag har ingen hållare för omonterade dia  hemma just nu. Ni får överse med intressanta färgtemperaturer.  Skanna gammal Kodachrome är inte det lättaste för en ovan.  Och damm på diabilder bara charmigt :-)  Bilderna är alltså 33 år gamla och förmodligen äldre än de flesta medlemmarna på fotosidan.  Själv är jag ju så gammal så dammallergiker bör tänka sig för innan de söker kontakt. 

Det tar tid att göra ett bra urval så en mera genomtänkt visning och berättelse  med noggrannare skannade bilder får det bli en annan gång. Nog snackat, nu visar vi ljusbilder. Ett litet litet urval från vår vandring mot Everest  som börjar med en flygtranport från Kathmandu till den lilla byn Lukla som ligger  c:a 2800 möh.

Ingen verkade intresserad av att sitta bredvid piloten på den Pilatus Porter vi flög med så jag bänkade mig på 1:a parkett med kameran.

Snart dags för inflygning till Lukla Airport

Vi gör en överflygning för att kolla att de verkligen föst undan getterna från banan som de lovat via radio. Nuförtiden har dom fjantat till det med asfalt på landningsbanan. Pinsamt.

Vi siktar in oss.

Ska inte vara några problem det här, tror jag.

Antagligen tar det stopp i alla fall där framme. Det gick bra, inte så mycket getter på banan idag och piloten hann bromsa.  Ja, det är uppförbacke också så det är lugnt.

Vi hoppar några dagar framåt i tiden .

Här är vi på vandring mot Tyangboche , 3867 möh., som skall bli vår tredje lägerplats och acklimatiseringsnivå sedan vi lämnade Lukla.  Nu ser vi Mount Everst första gången. Ni borde förstås få se lite fler bilder från omgivningarna men det får bli en annan gång. Vi hoppar framåt i tiden igen.

Nu är vi frammae vid vårt mål, Kala Patthar 5545 möh.

Här har ni oss. Karin längst fram. Jag, Anne, Helen, Peter och Björn på rad bakom.  Fjället i bakgrunden var 8848m på den tiden. Idag är man visst oense om det. Vi klarade oss upp allihop i vår lilla kamrat- och vandringsgrupp. Det var riktigt tung sista biten kan jag lova.  På kartan hade jag tidigare sett att man skulle kunna gå lite högre upp på en ås. Eftersom jag kände en kille som varit på KalaPatthar tidigare så tänkte jag förstås vara kaxig och gå lite högre. Jag gav fullständigt f..n i det ska ni veta. Det var inte ett dugg läge för tävling när jag stod på denna lilla "kulle".  Jag tog lite bilder på  Everest  och övrig omgivning i stället.

Den här sista bilden  är tagen med en 85mm + Autoteleplus men hur många gångers teleförlängning det var det minns jag inte.  Alla bilder under vandringen är Kodachrome 64 om jag minns rätt. Inga bilder är beskurna, bara skannade som dom är komponerade i sökaren och fotograferade. Några bilder börjar visa skador. Antagligen fukt. Dags att rädda det som är värt att spara mao. Nu är klockan tio i tre så räddningsaktionen startar tidigast nästa skift.  Gonatt.

Finns Himalaya?

En vänlig arbetskamrat har lånat ut sin Nikon Coolscan 400o till mig. Det var ett tag sedan  men det har liksom inte blivit av att jag tagit hem den. Idag cyklade jag först från Solna in till Stockholm  city och stärkte mig med en bananbakelse och sen cyklade jag ut till Ulvsunda industriområde där vi har vårt kontor och hämtade hem scanner och firewirekablage. Efter sedvanligt datapyssel (kallas även  strul i min värld) med nedladdning av programvara och drivrutin så var det dags för scanning.

Det jag tänkt mig var att scanna några bilder från en vandring i Nepal 1977. Så jag rantar ner i källaren och river ut allt som finns där för att hitta de tre lådorna med GePes raka magasin och ett antal ramade Kodachromebilder. Hittar lådorna och tycker nog att den sammanlagda vikten verkar misstänkt låg men kutar upp till lägenheten.

Det är nu jag inser att bilderna från Himalayavandringen inte finns där. Och jag har ingen aning om var dom är. Lite magont har jag faktiskt.  Jag vet att det inte är så många riktigt bra bilder egentligen men...   om man nu åkt buss hela vägen till New Delhi och sen flyg till Patna och  hjulångare över Ganges och tåg till Raxaul vid gränsen till Nepal och sen buss för att  komma till Kathmandu  så hade det ju varit kul om det fanns någon bild kvar. Dessutom var jag magsjuk större delen av resan har min dåvarande flickvän berättat, fast det minns inte jag. Ja, jag minns att jag blev sjuk som attan sista dagen uppe i bergen men det är en annan historia.

Det här är bussarna som tog oss till New Delhi t/r. Tidigt på resan. Tyskland kan man tro.

Och  här är vi strax söder om Split i Kroation. Fast då sa vi Jugoslaviska kusten.

Bilderna har jag förstås inte slängt utan jag måste väl antagligen ha lagt dom i Kodakmagasin för att visa hos nån kompis för länge sedan men var dom är fattar jag inte riktigt. Så just nu finns inte Himalaya. Jag orkar inte riva ut allt i källarförrådet en gång till ikväll, det får bli imorgon.

Här har vi undertecknad, 26 år,  fotograferad i början av resan av dåvarande flickvän. 

 Under tiden jag sätter ihop det här lyssnar jag (och tittar ibland) på en Bluray-dvd från Stevie Wonders konsert i London 2008. Ljuvligt. Måste ha varit underbart att vara där.

Jag har egna bilder på Mount Everest tagna från en liten kulle som heter Kala Patar, 5545 möh. Det är sant.  Ska bara hitta dom. Wish me luck.  

500.000:- för ett foto?

 En fråga från en undrande:

Skall negativet förstöras för att ett foto skall upphöjas till unikt konstverk?

Ett foto på kungen  skadades vid ett tumult på hotell Tylösand häromdagen.  Någon, vet ej vem, värderar Bruno Ehrs foto till  500.000:- .  Många av er känner säkert till fotot på kungen "uthälld" som en tonåring i en stentrappa på Skeppsholmen.  Ni kan se bilden på Bruno Ehrs hemsida http://www.brunoehrs.com/ . Klicka på Art work.

Läs noga nu.
Jag tycker Bruno Ehrs Ehrs är duktig fotograf/konstnär och han får ta hur mycket betalt han vill för sina bilder och dessutom vet jag inte om fotografen verkligen fått 500.000:- för fotokonstverket.
Att göra en snygg fotokopia i storlek 1,5x2m innebär säkert en hel del arbete men just den här bilden verkar inte behöva photoshop- eller mörkrumsarbete i överflöd.  Den är liksom bra ändå.  Att få kungen att ställa upp för fotograferingen är också arbete.
Var och en avgör förstås själv om man tycker något är värt 500.000:-,  oavsett om det finns kopior eller ej.

Jag undrar i alla fall:

Skall negativet förstöras för att ett foto skall upphöjas till unikt konstverk?
Eller lämnar man någon garanti för att man inte skall göra fler kopior?

Födelsedagskort till 30-åring

Strax skall jag ge mig iväg för att uppvakta en 30-årig ung dam på hennes födelsedag. Det är mina bästa vänners dotter och jag har haft förmånen att träffa henne ofta under hela hennes uppväxt. Det har varit väldigt givande och roligt att följa henne och hennes lite yngre bror från bebisstadiet till vuxna unga människor. Jag har inga egna barn så de här unga människorna har förutom att dom är himla trevliga, vettiga och roliga (dom har förstås tagit starkt intryck av min förträffliga  personlighet :-) )  också gett mig lite insikt i hur yngre människor upplever vår tid.

Häromdagen kom jag på att jag har en bild som jag tycker passar riktigt bra som födelsdagskort till en 30-åring som jag verkligen gillar. Nu bli det äntligen bildvisning :-)

 Bilden är tagen 2006 så jag blev lite imponerad av mig själv när jag lyckades vaska fram den ur biologiska minnet och sen hitta den djupt inne i  min förra dator. En alldeles äkta vägmarkering fotograferad på Dalagatan nära Norra Bantorget i Stockholm.

Undrar om jag får champagne?