En liten berättelse om några tårar

ibland måste man reflektera över hur man har det EGENTLIGEN. Jag  har inte haft någon fotolust och inte lust till något annat heller faktiskt under en längre tid. Jag struntade i att betala min avgift till Fotosidan och upptäckte idag att jag knappt fanns :-) . Så jag betalade för silvermedlemskap och vips så dök mina bilder och bloggar upp igen.

Lite bloggsugen trots allt men utan nytagna bilder så tittade jag igenom minneskortet i kameran och blev påmind om att jag är otroligt priviligierad som genom mitt arbete får uppleva de mest skiftande situationer.

Och här kommer en bild på det.

I  september hölls i Stockholmen en läkarkongress om diabetes. Då premiärvisades i Stockholm stadshus en dokumentärfilm om kampen för att överleva med diabetes i Dem. rep.Kongo. I filmen får vi bl.a.  se Marguerite de Clerck som har ägnat de senast 55 åren åt att hjälpa barn med diabetes i Kongo.

Efter filmvisningen kommer dennna  lilla, starka, fantastiska kvinna upp på scenen och 900 läkare och andra inbjudna står upp och applåderar henne och hennes arbete. Då kom mina tårar. Marguerite de Clerck tog förstås situationen med lugn och var noga med att framhålla att hon minsann inte var ensam i det här arbetet  :-)

Ja, så kan man ha det på jobbet som projektledare/produktionsledare för tekniken vid konferenser och möten. Jag skulle kunna berätta för er om de fantastiska projektorer vi använde etc. men allt förbleknar i jämförelse med det arbete en nunna och läkare från Belgien gjort under 55 år.

Då tar vi oss  tillbaka till bloggens inledning. Det kan kännas enahanda och nästan meningslöst ibland men om i alla fall jag tänker efter så inser jag att det händer rätt fantastiska saker i min närhet och vardag.