Vart kommer kreativitet ifrån?

Den eviga frågan tillsammans med hönan och ägget. Vart kommer kreativitet ifrån? Och hur kan vi skapa så mycket kreativitet som möjligt om vi vet var det kommer ifrån? Jag ställde mig själv denna fråga och funderade vidare och detta är vad jag kom fram till. (Varning för ett långt, men läsvärt inlägg!)

Vad vi vet är ju att kreativitet kommer inifrån oss, någonstans från hjärnan. Men exakt var i vår hjärna är något som fortfarande diskuteras flitigt av forskarna. Vissa säger den högra, andra den vänstra. Men vad som antagligen är helt sant är att den finns någonstans i vår frontallob. Du kan läsa mer om debatten om från vilken sida av vår hjärna kreativitet kommer ifrån här.

Så, vad är då kreativitet? Är det din förmåga att rita en häst, skriva en fängslande historia eller att komma upp med en smart kiss-annons åt IKEA? Kanske är det i hur du löser platsbristen på kontoret eller likt Tetris trollar med din fullmatade kalender? Kan det vara hur du skapar strategier i ditt huvud för att spöa kompisarna i tv-spel?

Saken är ju att allt ovan är korrekt. Massor med saker som vi gör, medvetet eller omedvetet, är kreativitet. Antagligen mer än vad vi inser själva. Men kreativitet är definitivt problemlösning, förmågan att berätta en historia eller att visuellt beskriva ett budskap eller känsla. Från sättet du klär dig till valen av färger i dina illustrationer. Nu har vi etablerat vad kreativitet är eller kan vara (i alla fall till en viss grad). Men saken är, idéer och lösningar är vad som kommer ut ur ditt huvud.

Så, hur uppstår kreativitet i vårt huvud?

Infoga kreativitet här

Flera av vår tids stora genier använde träning för att hålla sig kreativa. Så som Albert Einstein, Steve Jobs men även Ludwig van Beethoven. Så, kommer kreativitet från en hälsosam kropp, som resulterar i mer blod (blodflöde) till vår hjärna? För när vi rör på oss så får vi en mental boost, enligt flertalet prestationsstudier, av det extra blod som marinerar vår frontallob. Forskare vid Stanfords universitet visade att folk som vart mer aktiva precis innan ett kreativitetstest lyckades hela 60% bättre. Träning gör även vår hjärna yngre och får den att öka i massa, tack vare det extra blodet som tillförs.

I Shawn Achors fantastiska TED Talk säger han att: ”Om du kan öka någons positivitetsnivå i realtid, så upplever vår hjärna vad vi kallar för ett lyckligt övertag, som är när du är positiv och glad presterar den bättre än när du är negativ, stressad eller även neutral. Din intelligens ökar, din kreativitet ökar och dina energinivåer ökar. Din hjärna är 31% mer produktiv när den är positiv, än negativ, stressad eller neutral. Säljare presterar 37% bättre, läkare är 19% snabbare och mer träffsäkra i sina diagnoser”.

Så, är det en hälsosam kropp och sinne som gör oss kreativa?

Kanske. Men alla dessa gånger du har tänkt på något helt brilliant i huvudet, men inte haft någon aning om hur du ska göra verklighet av din ide? Detta hände oss ofta som barn. Vårt sinne och tankar är oförorenade med för mycket extern påverkan från samhället och livet. Som barn löpte våra sinnen fria, med en oändlig ström av idéer och visioner, men, vi hade oftast ingen aning om hur vi skulle göra dom till verklighet, på riktigt. Under tiden som vi lär oss nya kunskaper och färdigheter i livet, från olika skolor och utbildningar, så fyller vi våra huvuden med kunskap och blir mer upplysta och kunniga. Plötsligt så vet vi hur man lägger ihop 2+2 för att skapa vår version av 4 eller lösningen som leder till 4.

Så, är kunskap kreativitet? Med kunskap för vårt hantverk blir vi mer kreativa?

Kanske. För att verkligen bemästra något så behöver du ju lägga 10 000 timmar av hård träning med ett syfte. Men, studier har även visat att just detta också kan begränsa oss. Vad som kallas för en kognitiv barrikad, händer när vi bara fokuserar på en sak, som tillexempel ett specifikt område inom ditt hantverk. Det gör att vi är mindre mottagliga och rustade för förändring. Du kanske blir riktigt, riktigt bra på vad du gör, så som golf eller kanske att fotografera just mode i studio. Men om du enbart gör just golf eller mode, så kommer du prestera avsevärt sämre inom andra områden eller vid problemlösning som kräver gränsöverskridande kunskaper och insikter. Studier har visat att om vi istället breddar våra perspektiv och söker inspiration och kunskap från andra områden, ämnen och plattformar, tenderar vi att bli mer anpassningsbara och mer kreativa. Då vi kan dra inspiration och idéer från, ibland de mest oväntade håll, och sedan applicera dessa på vårt arbete eller problem som vi står framför.

Så, 10 000-timmars regeln gör mig en mästare inom något, men ett bredare perspektiv gör mig mer kreativ och en bättre problemlösare?

Kanske. Men alla de olika verktyg vi kan använda oss av som kreatörer? Gör bättre redskap oss mer kreativa? En större och bättre dator och skärm? Den senaste kameran och det ljusstarkaste objektivet? Kanske den senaste videokameran med 8K upplösning? Denna fråga diskuteras, dissekeras och bråkas över konstant och i all evighet. Handen på hjärtat, det är inte verktygen som gör oss mer eller mindre kreativa, det vill säga det som skapar den där magin. Men, de hjälper oss att åstadkomma och skapa de saker vår kreativitet kommer på, på ett mer eller mindre effektivt och smärtfritt/ smärtsamt sätt. Precis som kunskap gör idén till verklighet.

Vad ett nytt verktyg kan göra är att det gör dig gladare, för stunden. Vilket då indirekt gör när du känner glädje för en ny elektronisk leksak, enligt Shawn Achor, kommer öka din hjärnas prestation. Dock brukar ju just denna glädje för nya leksaker vara kortvarig och leksaken snabbt återgår till att vara just ett verktyg i ditt skapande. Varken mer eller mindre.

Så, gör ny utrustning och verktyg oss mer kreativa?

Kanske. Men att bara ha kul och leka runt med vårt intresse och hantverk? Där vi kan skapa, utforska och bara njuta av stunden utan pressen av ett önskat eller speciellt resultat? Där vi kan skapa bara för vi tycker det är roligt, precis som när vi började för alla dessa år sedan. Att känna hunger för att skapa nya saker bara för att vi älskade vad vi gjorde och njöt av stunden. Vi vet alla att våra egna, personliga projekt, vad de än är, är så viktiga för att fylla på kreativ energi, utforska nya idéer, visioner och tekniker, utan pressen från en kund, pengar eller rykte.

Så, gör egna och personliga projekt oss mer kreativa?

Kanske.

 
Ett halvt personligt projekt där idéen föddes på Moderna Museet.

Alla vägar bär till Rom

Jag tror inte att det är en sak som gör oss kreativa eller att kreativitet magiskt finns i vårt huvud. Jag tror det är en mix eller kombination av många olika saker, tillsammans som skapar kreativitet inom oss. Jag tror att en enskild sak kan boosta vår prestation och kreativitet för en kort tid, men när allt adderas och faller samman, det är då den verkliga magin sker.

När vi har en någorlunda hälsosam kropp och sinne för att få den bästa prestationen vår kropp kan ge oss, när vi har tillräckligt med kunskap för att veta hur våra idéer kan bli verklighet eller när vi ha erfarenhet nog för innovation. När vi öppnar upp oss själva för nya idéer och influenser från oväntade håll för att göra våra skapelser ännu mer häpnadsväckande och nyskapande. När vi har de rätta verktygen för att göra vår kreativa process och arbete en fröjd.

Det är då magin som vi kallar kreativitet sker. Se till att du verkligen värdesätter den och tar hand om den, varje dag. För kreativitet är en vana och en muskel som kräver regelbunden träning – precis som du.

Och  mig hittar ni som vanligt här:

Mail: Himself(at)johanstahlberg.com
Web: www.johanstahlberg.com
Instagram: www.instagram.com/Johan_Stahlberg
Facebook: https://www.facebook.com/Johanstahlbergphotography

Hur det var att vara visuell kreatör under renässansen

En del brukar säga att det var bättre för. Andra säger det är bättre nu. Det har dock aldrig varit lättare att skapa tekniskt bra bilder och att sprida dem världen över, på ett ögonblick. Men hur mycket skiljer sig den kreativa fotobranschen idag under 2000-talet mot vad det liknande (dåvarande) yrket målare gjorde på renässanstiden i 1400-talets Italien? 

Förutom att våra liv och levnadsstandard har blivit bättre på över 600 år så har utvecklingen också gett oss en del andra fördelar. Förutom ovan skrivet så har det också har blivit lättare att kontakta, konversera och visa upp sin portfolio för blivande kunder genom internet, direktmeddelanden och sociala medier. Idag kan vi också lagra det mesta vi gör digitalt i olika moln runt om planeten istället för att ha metervis med lagringshyllor för negativ, papperskopior och annat hemma.

 Jag läser en hel del böcker för att få inspiration (dels till dessa inlägg) och för att få den känslan av att lära sig något nytt. En av de böcker jag läser nu (jag gillar att läsa flera samtidigt för att göra det extra krångligt för mig) är Painting & Experience in fifteenth-century Italy av Michael Baxandall. Även om jag bara kommit några kapitel in i boken så slog det mig snabbt hur jag kände igen mig i det han beskrev, fast jag inte är över 600 år gammal.

En kreatörsresa inte helt olik idag

I bokens första kapitel får vi möta målaren och konstnären Filippo Lippi när han målar en triptyk till en Giovanni di Cosimo de’ Medici. Målningen skulle vara en gåva till kung Alfonso V av Neapel. Filippo är verksam i Florens och för att hålla kontakten med sin kund inför skapandet av triptyken så brevväxlar de två mellan varandra för att komma överens om utseende, leverans, pris och en och annan kreativ dispyt:

”Jag har gjort det du bad mig om och har nu noggrant lagt till det du önskade…”

Längre in i brevet tar han upp att han besökt en viss Bartolomeo Martelli, som tydligen blivit arg på honom (Filippo) om en kreativ dispyt om vilka kläder St. Michael skulle ha. Giovanni ville att han helt skulle vara beklädd i guld och silver (kläder och rustning) medans vi kan anta att Filippo hade en annan åsikt om detta.

”Jag har varit och träffat Bartolomeo Martelli: han sa att han skulle prata med Francesco Cantansanti om guldet och om dina önskemål och att jag ska göra exakt som du önskar. Och, han skällde ut mig för att jag har gjort dig orätt.”

Den oändliga diskussion mellan kreatör och kund om den kreativa visionen verkan även ha varit en het potatis år 1457 när brevet skrevs. Där den kreativa sidan och visionen ibland (ofta) får backa för beställarens åsikt – även om du är renässansmålare!

”… färgen måste vara av bra karaktär och med puderguld (powdered gold) och det blåa måste vara ultramarine…”

Med brevet bifogade Filippo en skiss av hur han tänkte sig att triptyken skulle se ut tillsammans med dess mått som Giovanni skulle godkänna. Vidare i brevet så diskuterar Filippo även om priset:

”Jag har fått 14 florins av dig och jag skrev tidigare att mina kostnader skulle bli 30 florins på grund av att målningen är så rik i sina ornament… om du går med på att ge mig 60 florins som inkluderar allt material, guld, förgyllning och målning så kommer jag ha tavlan klar senast den 20 augusti…  och på grund av vår vänskap vill jag inte begära mer än 100 florins för allt detta…” (ca 180 000 SEK i dagens valuta om jag inte läst helt fel)

Även om renässansmålarna idag upphöjs till skyarna, så verkar de inte heller haft helt fria händer eller budget att leka med. Man märker tydligt kundens makt som beställare av tavlan. Även på den tiden skrev man kontrakt av olika slag. I hela brevkonversationen kan man utläsa:

1. Vad målaren skall måla genom godkännandet av den bifogade skissen.
2. Hur och vad kunden skall betala och när målaren ska leverera.
3. Teknisk kravspecifikation från kunden

Samma som då

Om vi drar paralleller med hur det ofta går till idag mellan kund och oss kreatörer så tror jag många känner igen sig i konversationen ovan mellan Filippo Lippi och Giovanni di Cosimo de’ Medici.

1. Vi skickar en mockup, moodboard, inspirationsbilder, färgkarta mm så vår kund ska få en tydligare bild av vår vision som de ska godkänna.
2. Vi bestämmer en deadline och vilket pris som kunden ska betala samt vi specificerar vad denne ska betala för (kreativ avgift, studiohyra, extra utrustning, assistenter osv).
3. Tekniska krav från kunden (ska bilden för tryckbar, olika sociala kanaler, specifika färgkrav för varumärket, tidslängd på video).

Måste säga det är väldigt spännande att läsa hur det såg ut under (enligt mig) måleriets storhetstid. Hur tekniken för det visuella har förändrats men grunderna i hur affären och diskussionen om det kreativa är detsamma!

Kuriosa

På 1420-talet studerade Lippi fresker i Santa Maria del Carmine, det kloster där han var verksam. Den smått excentriske Lippi fick med nunnan Lucrezia Buti sonen Filippino 1457 (och även en dotter) och kom så i onåd hos kyrkan. Genom Giovanni di Cosimo de' Medicis beskydd kunde han dock fortsätta som konstnär och blev en av de viktigaste konstnärerna i Florens (så det verkar som Giovanni blev nöjd med sin triptyk och en återkommande kund)

Och  mig hittar ni som vanligt här:
Mail: Himself(at)johanstahlberg.com
Web: www.johanstahlberg.com
Instagram: www.instagram.com/Johan_Stahlberg
Facebook: https://www.facebook.com/Johanstahlbergphotography

Konsten att våga vara rädd och sårbar – del 4: lösningen (enligt mig)

Jag har fortsatt fundera mycket på det här med att våga visa sig sårbar som kreatör. Att våga vara sårbar och visa upp det vi skapat, för en ibland ganska så hård värld. För vissa är det steget inget problem alls, för många ett stort steg för mänskligheten. I de tidigare inläggen har jag pratat om hur denna rädsla sätter krokben för oss, får oss att konsumera workshops och kurser till oändlighet och hur att visa upp det vi skapat är en vanesak för vår självkänsla. 

En bild som egentligen inte har något att göra med texten (mer än utfyllnad). Men bergen gör mig glad att vistas i.

Jag frågade runt hos mina kreatörsvänner och kollegor och bad dem berätta hur de kände när de började publicera sina bilder och hur stort det steget var. Alla var de inne på det vi pratat om innan, att ta små steg åt gången och börja bland en grupp människor (eller människa) som man känner förtroende för om man tycker det är jobbigt. För att sedan kliva längre och längre från umgängeskretsen. Men vad det alla också var inne på är det som är den bästa lösningen på att våga visa upp sina bilder är arbete – hårt arbete. Med hårt arbete menar jag att du ska fortsätta skapa, skapa och skapa ännu mer. Fortsätta utvecklas, fortsätta nöta ditt hantverk och fortsätta göra fel, bli frustrerad och arg.

Varför skulle det göra det lättare för mig att våga visa upp det jag skapat kanske du tänker?

Jo, för ju mer du nöter och skapar, ju bättre på det du gör kommer du bli. Dina bilder och kompositioner kommer bli vassare och du själv kommer både känna och se att du blir bättre och bättre. Tillslut kommer du komma till punkten där du skapat något som du känner ­jävlar vad bra detta var. Istället för att känna är detta bra nog?

Hårt arbete och tålamod löser det mesta – även konsten att våga vara rädd och sårbar.

Och  mig hittar ni som vanligt här:

Mail: Himself(at)johanstahlberg.com
Web: www.johanstahlberg.com
Instagram: www.instagram.com/Johan_Stahlberg
Facebook: https://www.facebook.com/Johanstahlbergphotography

Konsten att våga vara rädd och sårbar – del 3: träna på dig själv

Självporträtt är alltid ett känsligt ämne. Man kanske inte gillar det man själv ser eller vad andra ska se, tycka och tänka. Tänk om man var lika modig som Cindy Sherman!


Jag har funderat mycket på det här med att våga visa upp det man skapat. Eller snarare hur man ska finna modet att göra det. Man säger ju att man ska skilja på jobb och privat, men som enskild kreatör är det (enligt mig) nästan omöjligt. Vi lägger så stor del av vår själ i våra skapelser att det blir personligt, hur man än gör. Hur kan man då våga vara sårbar och kanske stöta på folk som inte gillar det man gör? Kort och gott handlar det ju om att bygga sitt eget självförtroende och bli bekväm i sitt skapande (och inse att man aldrig kan göra alla glada).

Jag kom och tänka på en sak som modellen Jamie Gunns sa under en av de otaliga gånger vi jobbade (och gapskrattade) tillsammans på Nelly.com:

”Att vara bekväm framför kameran är en vanesak. Du vänjer dig vid hur du ser ut på bild…”

I detta ligger det en hel del sanning! För vem av oss vanliga dödliga blir inte kall inombords när en notis på telefonen säger att xx har taggat dig i 7 bilder på Facebook? För vår egen självbild ser ju oftast inte likadan ut på bild som den vi ser i vår spegel på toaletten (i det ljus vi är vana i att se oss själva). Spegelbilden är ju också för den delen spegelvänd mot vad kameran fångar.

Vad som även styrker ovan är en fotografkollega med sitt projekt som vi kan kalla ”självbild”. Där hon jobbade med självporträtt, då hon precis som skrivet ovan inte alls gillade hur hon såg sig själv på bild. Genom en serie arrangerade självporträtt som togs under en 5 månaders period började hon sakta men säkert komma till frids med hur hon blev på bild. Det vill säga hon vande sig hur hon ser ut på bild. Idag tycker hon det är rätt kul att vara med på bild och att arrangera olika självporträtt. Klumpen i magen är borta.

Precis samma är det ju med att våga visa upp det man skapat för andra. Första gången är man livrädd, kallsvettig och mår illa. Men ju fler gånger man gör det ju mer inser man att det inte är farligt. Man inser också att de som inte delar samma smak som dig inte heller är exakt alla på hela jorden.

Vägen till utveckling är att visa upp det man skapat för andra. Det gäller att hitta ett sätt att våga. Den första gången är den tuffaste.

Och  mig hittar ni som vanligt här:
Mail: Himself(at)johanstahlberg.com
Web: www.johanstahlberg.com
Instagram: www.instagram.com/Johan_Stahlberg
Facebook: https://www.facebook.com/Johanstahlbergphotography

Perfektionisten som satt fast i ett hamsterhjul

Vi har alla varit där! Vi har ett projekt som ligger oss varm om hjärtat och som vi jobbat med länge. Vi har finslipat och inte lämnat något till slumpen. Varenda detalj har noggrant gåtts igenom. Det var egentligen klart för månader sedan, men du har fortsatt att finslipa och justera, in i minsta detalj (okej, Sickan!). Snart, snart är det färdigt för allmänheten att se. Bara lite till så kommer alla att älska detta och inte ha något att klaga på.

Hej på er! Hoppas ni har en fin fredag! Här kommer ett "extra" inlägg som spinner vidare på måndagens inlägg om att våga visa upp det man skapat och att att steget från Lightroom till offentligheten.

Vi har alla varit där! Oftast är det knutet till ett eget projekt, som är viktigt för oss personligen. Vi jobbar, vi sliter, vi skriver om, omformulerar, ändrar färg, justerar kontrast, beskär till ett nytt format, ändrar redigeringen – vi slutar aldrig ändra! Att vara noga med detaljerna och inte lämna slarvfel är såklart viktigt. Vi måste se till att det vi skapar håller en viss verkshöjd som vi känner är i linje med vad vi vill.

Vad som inte är bra är att aldrig komma loss och våga visa upp det vi skapat.

Perfektionisten som sitter fast i ett hamsterhjul

Att hantera motgångar och framförallt hantera att bli avvisad är inte alltid det lättaste. Vi tenderar att ta det väldigt personligt, även om det oftast inte är anledningen. Att någon har en åsikt om exponering, contrast eller komposition speglar ju inte dig som person. Som kreatör lägger vi ju ner hela vår själ i det vi skapar, särskilt om det är ett personligt projekt. Att få negativ respons tar då extra hårt, därför tenderar vi att falla in i perfektionism – på ett dåligt sätt. Där det är osäkerheten och rädslan för motgångar driver oss i en oändlig loop av justeringar. 

Detta kan leda till att vi inte vågar skapa de bilder som kanske betyder mest för oss. Då vi inte vill lägga ner hela vårt hjärta i något, som någon i ett kommentarsfällt inte tycker är lika fantastiskt som vi själva tycker. Vi sitter därför i otaliga timmar, dagar, veckor och månader med att finslipa, förändra och bara göra det liiite bättre. Vi har tunnelseende i de små, små detaljerna, som för publiken, kanske inte har betydelse för hur de tar emot det du skapat, de kanske inte ens noterar det – men som för dig, perfektionisten, betyder allt. 

Hur mycket vi än micro-justerar kontrasten i bilden, ändrar på något kommatecken här och där i texten eller så kommer det aldrig ta slut. Du kommer aldrig bli nöjd nog för att våga visa upp det du skapat offentligt. Ditt projekt kommer, med alla de andra tidigare projekten, bara ta plats på din hårddisk.

Det tog länge innan jag vågad visa upp mina analoga bilder online. Just för att de inte var perfekta, utan hade sina små skavanker. Tillslut lyckades jag inse att dess asme skavanker och "fel" gav bilderna en speciell känsla och själ.

Lär dig göra fel

Hur konstigt det än låter, så är det att lära sig göra fel, som är vägen ut ur perfektionismens hamsterhjul. Inom psykologi och terapi använder man en metod som kallas för exponeringsterapi. Det vill säga att man under kontrollerade former och i små doser, utsätter sig för det man är rädd för. 

Samma metod kan du som kreatör använda för att ta dig ur loopen av oändliga justeringar. Med det menar jag inte att du medvetet ska göra ett dåligt jobb genom att slarva och göra avkall på ditt hantverk och vad som är branschstandard. Utan att du kan öva på att göra små, harmlösa fel i din vardag som en psykolog-vän till mig tipsad om. Till exempel stava fel på någrot ord i ett mail, öva på att bli avvisad i en harmlös situation som inte innefattar ditt skapande (tex fråga någon om en dejt, om du kan få en vara billigare etc.). 

Genom att utsätta sig för motgångar, avvisade och att göra fel, kommer du se att det inte är hela världen om inte alla älskar det du gör (för så är verkligheten). Du kommer märka att det nej på frågan om den där dejten eller på rabatten på nya kameran, inte var så farligt som du trodde eller att personen i fråga svarade på ditt mail även fast ordet något var felstavat. Steg för steg kommer du lära dig att det är okej att alla inte kommer gilla det du gör och att dessa små fel (oftast) inte har en avgörande betydelse eller ens uppmärksammas.

I slutändan så spelar det egentligen ingen roll om världen gillar det du skapat eller inte, det enda som betyder något är att du själv gör det! Men var inte rädd för att visa upp det du skapat – för ju mer du gör det ju mer motståndskraftig mot kritik kommer du bli. Win-win!

Och mig hittar ni som vanligt här:
Web: www.johanstahlberg.com
Instagram: www.instagram.com/Johan_Stahlberg
Facebook: https://www.facebook.com/Johanstahlbergphotography