Hästarna har kommit!

Dom brukar hålla till bakom mitt hus ett par veckor varje sommar. Jättetrevligt! Inte för att jag är hästintresserad. Inte det minsta lilla faktiskt, men jag gillar när de är där. Det annars ganska ödsliga grönområdet blir mycket mera levande. Något som rör sig och låter lite ibland. Lite lantlig känsla blir det också. På köpet blir gräset slaget och jag kan gå där i vår och samla gödning till mitt lilla trädgårdsland
Tyvärr är kusarna inte det minsta samarbetsvilliga när jag försöker fotografera dem. Ibland tror jag nästan att de ställer sig bakom stolpar och buskar och gör sig till på rent jävelskap.

"Va! Det är ju han med kameran. Bor han här i år också?"

"En envis jävel det där. Jag ställer mig så här så kanske han ger sig."

Den lilla hästen både ställer sig bakom en stolpe och gömmer huvudet i gräset.

Så ja, det var bättre. Eller... nej, förresten.

Åter till den stora så har den hittat på ett ännu mera retfullt sätt att förstöra ett foto.

Men den kan ju inte gömma hela sig på en gång... Där fick jag den!

Och där!

Tråkigt att se, men ett bra foto

Så här vill man ju inte se de små vattenkusarna. Helst vill jag se dem i deras naturliga miljö. Det blev ändå ett foto jag tycker om, trots det tråkiga innehållet.

Fotograferat i fiskehamnen på den Vietnamesiska ön Con Dao.

Klädd som en magdansös

Den lilla hästens flugskrämma gick sönder i förra veckan så han fick en ny av sin husse. Röd-vit-blå. Är det franska, holländska eller amerikanska färger? Holländska kanske, i tider med VM i sparka-på-en-boll.

Med tanke på modellen på klädesplagget kan man ju undra om det är snott från någon magdansös.

Visst blev han fin?

Hästarna bakom huset har jag tidigare presenterat här.

Nu har hästarna kommit

Det är grannens dotter som har hästar. Både dottern och hästarna bor normalt i en annan by, men några veckor varje sommar brukar hästarna få  lite färskt bete i grönområdet bakom mitt hus.

Jag är inte någon större hästfantast, men tycker att det är jättetrevligt när de kommer. Lite liv och rörelse och känsla av lantlig idyll. Det är snälla och trevliga hästar, och nästan lite blyga. Tillhör definitivt inte den aggressiva människoätande sorten.

Här är de bägge två. Stor och liten. Goda kompisar.

Den lilla ser så glad ut att få beta av det gröna gräset så det måste vara en extra god sort.

Fast det än nog ännu godare och grönare på andra sidan...

Den stora ser också ut att vara en glad kuse, men vägrade tvärt att placera sig så att jag kunde ta ett foto utan att få med arslet på den lilla. (Delen närmast ovanför svansen heter nog inte så på fackspråk, men det språket kan jag inte.)

Lilla Gubben på riktigt

Jag hade sett den några gånger från bilen när jag har åkt förbi. Nu fick jag lite tid till att ta kameran med och åka till platsen där jag såg den. För självklart ville jag fota detta djur som ser så väldigt speciellt ut.
Tyvärr såg jag den inte när jag kom dit.

Men där... Långt där borta. På med telet!

"Hej Häst! Kom och bli fotad." Han lyssnade faktiskt och kom gående.

Ett snabbt byte till 28-70.

Astrid Lingrens "Lilla Gubben" kanske inte var så mycket sagovärld ändå.

Kusen var riktigt sällskaplig och ville gärna bli klappad på nosen eller vad kroppsdelen nu heter på hästar.

"Kolla, jag är prickig på andra sidan också".

Han hade en brun tjej till sällskap, men hon var inte lika sällskaplig.