Rundresa i Vietnam 4: Över bergen till Hoi An

Torsdag 19/12

Buss från Hué direkt efter frukost. Färden gick genom risfält och över höga berg på slingrande vägar.

Ett stopp vid en sjö för lite fika. Fiske pågick.

I diset i bakgrunden finns bergen vi ska över.

Arbete vid vägen med traditionella metoder.

Fin utsikt över djungel och fina sandstränder. Massor av fina fotomotiv svischade förbi utan att vilja fastna på bild. (Jag försökte verkligen. De flesta försöken raderade jag redan i kameran. Några får duga av den enda anledningen att det var intressanta motiv.) Vi stannade en stund på en fin utsiktsplats som hette Hai Van Pass. Många stånd med krimskrams, men också många krigsminnen i form av betongbunkrar.

Krimskramsförsäljare, ruiner och bunkrar i Hai Van Pass.

"Butiken" byggd direkt mot bunkern. Fransk bunker, tror jag. Sandsäckarna på taket behövdes, det blåste friskt på toppen.

Den här vägen kom vi. Bröllopsfotografering pågick. Ser nu brudparet?

Här ska vi ner.

Nästa stopp var för lunch i Da Nang, sen vid ett stenhuggeri alldeles i närheten.

En kul bro i Da Nang. Fotad genom bussfönstret.

Det här är bara en bråkdel av statyerna.

En del var rätt stora... Passar en sån i trädgården hemma?

Tillverkningen Vinkelslip såg ut att vara det enda som användes. Gummistövlar verkade vara den viktigaste skyddsutrustningen. Några använde också munskydd.

Framme i Hoi An tidig eftermiddag. Incheckning på Green Field Villas & Spa. Lite lugnt strosande i den vackra staden under eftermiddagen. En helt annan typ av stad än de tidigare. Lugnare, mindre, mera bykänsla.

Äkta blomblad och handdukssvanar välkomnade på rummet. Fast kuddarna var samma cementsäckar som alltid...

Hoi An var en textilstad. Överallt fanns små skrädderier, öppna mot gatan.

Det kostade inte mycket att få ett plagg med perfekt passform uppsytt.

Friterade frukter som mellanmål fixades på en minut.

På kvällen samlades vi hela gänget för middag på en väl gömd restaurang som vår vietnamesiske guide hade fått tips om.

De dukade långbord i gränden för oss.

Gaffel är fusk!

< Del 3  -0-  Del 5 >

En envis liten jävel

Hur den här lilla björken har lyckats överleva i bropelaren flera år är nästan ofattbart. Speciellt med tanke hur överlevnadsovilliga växter som jag försöker odla är.

Bron är den gamla landsvägsbron i Leksand, byggd 1924-25, då den ersatte den gamla flottbron över Österdalälven.

Brohoppning

Förr hände några gånger varje sommar att folk hoppade från den gamla landsvägsbron i Leksand ner i älven, men nu har ingen gjort det på många år, så vitt jag vet. Den förra var en ung kvinna som landade fel och blev svårt skadad.

I går var det dags igen. Om hopparen anser sig vara för duktig för att riskera att bli skadad eller bara full och dum vet jag inte, men hoppade gjorde han. Två gånger när jag såg, kanske fler gånger senare. Den andra gången var jag redo med kameran.

Jag har använt high speed seriebild på K-5:an. Jag har aldrig tidigare haft anledning att testa det, men det funkar ju bra. Serien ovan är var annan bild.

Tåget kommer!

En dimmig dag i februari tog jag en liten promenad hemma i Insjön. Dimma är mitt favoritväder, så fotoväskan var naturligtvis med. Jag hade redan innan tänkt ut fotot jag ville ta, och hade någorlunda hum om tågtiderna. I god tid var jag på plats vid järnvägsbron och väntade. Jag stod ganska nära spåret, men inte närmare än att jag kunde känna mig trygg med ett tåg förbirusande, om det nu skulle komma i oväntat hög fart. Nu kom det i låg fart, men syntes inte i dimman förrän sekunderna innan det var dags att börja fota.

Det blev inte de fantastiska foton jag hade drömt om. Det ovan är det bästa. Lite dämpad dimstämning, men saknar den spänning och tysta mystik jag hade hoppats på.
Kanske jag ska testa att göra dem svartvita...?

Ett blått störande hinder

Dessa broar i Mora Noret är det som hindrar M/S Gustaf Wasa från att lämna Mashavet och ta sig upp i Orsasjön. Närmast kameran är den gamla järnvägsbron. Den var öppningsbar för båttrafik och faktiskt gemensam för biltrafik och järnvägstrafik långt in på 1960-talet. Jag minns när jag ibland fick följa morfar till Mora i hans Amazon och vi fick stå vid en bom och vänta på att tåget skulle åka över bron. Då var det också gatsten i stora delar av Mora och ett jäkla ruskande och skakande i Amazonen.
I mitten av 60-talet byggdes en fast landsvägsbro blev det stopp för större båtar, men biltrafiken flöt (!) smidigare.

Jag älskar gamla nitade stål- och järnkonstruktioner, men de ska ju för f-n inte vara blå! Denna vandalisering har gjorts relativt nyligen. Gamla stål- och järngrejor ska vara grå, gråbruna, grågröna, grågula eller till och med brunröda, men absolut inte blå. Hur har man kunna komma på en så idiotisk idé som att måla bron blå?Att man sen kompletterar med tivoliorange gör saken ännu värre!