Ao Nang februari 2015. Del 5: En pratande stare och mina första fundives

Måndag 23/2

Över 40 grader varmt. Jag strosade runt med kameran i det sköna vädret. En promenad åt "fel" håll från hotellet, d.v.s. från stranden, gav en del intressanta fotomotiv.

Först frukost och lite läsning på en malaysisk restaurang nära hotellet.

En liten bensinmack.

En ännu mindre bensinmack. När får vi se Happy Oil konkurrera med OKQ8 i Sverige?

Inte långt från hotellet sålde man burfåglar i alla möjliga former och färger. De flesta skygga, men den här pigga beostaren ville komma så nära som möjligt. Den pratade också, men bara på thai så jag vet inte vad den sa.

Det fanns ett par verkstäder där man servade motorer till longtailbåtar.

Promenad in till Ao Nang på kvällen. En riktigt chilistark green curry och sticky rice med färsk mango till dessert.

Den här fina bussen stod parkerad nära stranden.

Vägen som går längs Nopparattara Beach.

Tisdag 24/2

Dykutflykt med Kon-Tiki till Shark Point och Anemone Reef nära Phi Phi Island. Deras ordinarie båt var på varv, så det var en tillfälligt inhyrd båt med lite mera traditionellt utseende som vi hade.
Jag dök tillsammans med en tysk och en kines, och svenska Carolina ledde vårt lilla team. Härlig dykning! Nu började det verkligen funka med balans och bouyancy, och jag började känna mig lite så där svävande som det ser ut när man ser andra dykare på TV.
Vi simmade genom enorma stim med tusentals gula fiskar som rörde sig som en tornado. Bland allt vackert och intressant vi såg fanns Tigertail Seahorse, Fimbriated Moray Eel, nakensnäckor, Sand Lizard Fish, Blue Sea Star, Bearded Scorpionfish, Giant Trevally och Yellowback Fusilier.
Det var egentligen tre dyk på den här utflykten, men ett gick till ett vrak på närmare 30 meters djup, och så djupt får jag inte gå med mitt cert. Nu var jag som djupast till 18 meter.

Vi hade en systerbåt till den här.

Här kommer longtailbåten för att köra in oss till stranden.

Från stranden åkte vi pick-upflak till våra olika hotell.

Papayasallad och Panagcurry på kvällen.

Onsdag 25/2

Hotellägaren skjutsade mig till flygplatsen med sin bil tidigt på morgonen. Jag använde de sista bathen till kaffe, flaskvatten och några presenter på flygplatsen.

Hotellets katt hjälpte som vanligt till med att vakta receptionen.

Det första jag slogs av när jag hade landat i Sverige var inte av kylan utan bristen på färg. Allt bara grådaskigt och murriga mörka färger. Usch!

Sammanfattning

Det här var nog den bästa resa jag har gjort. Jag har besökt mer udda länder och sett intressantare platser, men det var just sett. På den här resan har jag upplevt. Dykning var den självklara höjdpunkten, men att simma, bada, paddla, leta snäckor, gå i djungeln (även om det var på stigar) och gå alla trappstegen upp till tigertemplet var också något jag verkligen tyckte om. Det var faktiskt inte ens första gången jag besökte Ao Nang, men det var den här gången blev en verklig fullträff.

Tyvärr riskerar resan att bli dyr i efterhand. Nu bara måste jag ju ska utrustning för att kunna dyka lite på hemmaplan. Fast det får bli lite i taget... Och en kamera med undervattenshus måste jag ju också ha. Nästa gång vill jag kunna fotografera allt vackert när jag dyker. Den lilla vattentäta kamera jag har duger bra vid snorkling, men mycket djupare än så ska den inte.

Nästa gång hoppas jag komma till Similan Islands. Jag har snorklat där för många år sen, och nu vill jag givetvis dyka där. De ställen jag har dykt på under den här resan var fantastiska, men som jag minns det så är Similan ännu bättre.

<  Del 4

Ao Nang februari 2015. Del 1: Snäckor, fiskar, fåglar och massage.

Jag reste ensam. En riktig spontanresa, jag bokade en torsdag och reste på tisdagen veckan efter. Jag fick sista platsen i planet och hade två enkla hotell att välja mellan, ett i Krabi Town och ett nära Ao Nang. Jag valde Ao Nang. Mitt i en stad vill jag inte bo.

Tisdag 10/2

Avresa från Insjöns järnvägsstation 09.21. Byte i Borlänge.
Eftersom alla former av rälsbundna färdmedel har den fula ovanan att haverera när jag finns ombord hade jag valt avgång med god marginal. Nu blev det dock inget haveri denna gång, bara lite obligatorisk försening, så det blev många timmars väntan på Arlanda.

Jag hade plats i planet i mittraden allra längst akterut. Skönt, tänkte jag, inga ungar bakom som sparkar på ryggstödet. Sant, men istället gick det inte att luta ryggstödet. Lite jobbigt på en långflygning. Ingen utsikt heller från mittraden. Men bokar man sent får man ta det som finns... Grannar i stolsraden var ett trevligt par från Frösön.

Onsdag 11/2

Landade på Krabi flygplats kl. 10 lokal tid. Lång och långsam kö till passkontrollen.
Jag tog taxi till mitt hotell, Baanthara Guest House en bit utanför Ao Nang. Hotellet visade sig vara väldigt enkelt och lite småruffigt, saknade pool, balkong, trädgård och restaurang. Det var dock skapligt rent och sköttes av en thailändsk familj som verkligen gjorde sitt bästa för att man skulle trivas. Deras engelska var inte den bästa så det blev en del pekande i broschyrer och kartor och  skissritande, men viljan att förstå var det inget fel på.

Baanthara Guest House. Rummet längst upp till höger var mitt.

Jag konstaterade glatt att jag hade en liten gecko inne på toa. Såna är vackra, kul att titta på när de jagar, och de käkar irriterande flygfän.
Jag sov en stund och gick sen de tre kilometrarna in till Ao Nang. Käkade en god curry och bokade en snorkelutflykt med det svenska företaget Kon-Tiki.

Jag såg och hörde de härliga fåglarna Common Myna och såg en Pied Fantail på mycket nära håll. Den hade sitt bo på utsidan av en restaurang där det passerade folk hela tiden på två meters avstånd.

Common Myna. En av mina absoluta favoritfåglar.

Pied Fantail (tror jag). Kul liten pippi. Lättfotograferad.

Torsdag 12/2

Med Kon-Tiki på dyk- och snorkelutflykt till några rev utanför Phi Phi Island. På vägen ut serverades vi färsk frukt. Vattenmelon, ananas och bananer. Speciellt ananasen är mycket, mycket godare här än den är när man äter den i Sverige.

Kon-Tikis största båt.

På väg ut mot Phi Phi Island.

Jag och en av dykinstruktörerna var de enda svenskarna, och jag var den ende som inte dök utan bara snorklade. Redan här började det dyka upp några tankar på att "tänk om, kanske man skulle prova på att gå lite djupare..?." Jag fick i alla fall se Moorish Idol, Emperior Anglefish, Neon Damsel, Parrot fish och många andra färggranna, vackra fiskar och koraller. Min vattentäta lilla Pentax var givetvis med.

Moorish Idol heter den gulsvarta. I överkant tror jag det är en Puffer Fish.

Papegojfisk. De käkar koraller och det hörs i vattnet hur de knaprar.

Massor av fisk. De är inte speciellt skygga heller, man får se dem på nära håll. Man kan nästan hamna mitt i ett sånt här stim.

Här har några av dykarna kommit upp. Den röda korven är en markeringsboj som de blåser upp med luft från tuben.

Fredag 13/2

Jag gick omkring på stranden närmast hotellet, Nopparattara Beach, och plockade vackra snäckskal. Många arter som jag aldrig hade sett förr. Tänk vad jag hade längtat efter just det! Gå på en sandstrand i sol och värme och titta på miljoner snäckskal och små krabbor. Helt underbart! Fast lite knäppt är det ju också.

Nopparattara Beach. Eller i alla fall en liten del av den 3 km långa stranden.

Massor av snäckskal!

De små krabborna skapar såna här mönster.

Här bor en lite större krabba.

Strandpromenaden blev inte sämre av att det fanns många mynafåglar där. Som bonus satt jag och tittade på en jättestor svart fjäril medan jag drack kaffe på ett strandfik.

Fjärilen ville inte vara still för att bli bra på bild. Jag har inte lyckats identifiera den.

På eftermiddagen gick jag in till stan. Strövade runt bland souvenirbutiker, fotograferade mycket och käkade gott. Som alltid när jag besöker något spännande land besökte jag en frisör. Det är inte i första hand priset som gör att jag gärna klipper mig utomlands. Det kan vara en intressant upplevelse också, fast just den här gången gick det ganska normalt till. Jag unnade mig också en hel timmes skön fotmassage.

Det här är riktigt skönt!

Den här skylten fotade jag utanför ett annat ställe. Matmassage är inget jag vill prova.

Tuk-tuk tillbaka till hotellet.
Tyvärr hade min lilla gecko försvunnit.  :-(

Del 2 >

Det Polen jag ville se mer av.

Det här är Polen för mig, det jag ville se mer av. Samtliga foton tagna i och omkring Szczecin och på floden Odra.

Jag struntar i bildtexter den här gången och låter bilderna tala för sig själva. Det är snabbt framletade foton som jag inte har lagt ner något större jobb på. Det är motiven jag vill visa, inte fotografierna. Fråga gärna via kommentar om ni undrar om något motiv.

Angående ville se mer av så hänvisar jag till bloggdelen om Krakowresan.
Fotona här är tagna andra årstider än september, då vi gjorde resan till Krakow, men jag är övertygad om att ovanstående platser har samma härliga, ska vi säga patina, året runt. Något helt annat än de glättiga turistfotona från Krakow, som jag är övertygad om att det finns tusentals nästan identiska av.

Krakowresan var en besvikelse

Ända sen jag för första gången besökte polsk hamn i jobbet har jag velat åka tillbaka dit privat och gå runt och titta på den för oss svenskar lite speciella bebyggelsen. Szczecin blev en riktig favorit efter flera besök i den hamnen. Jag bara måste dit och se mer! Både själva stan och omgivningarna.

Efter många år verkade det äntligen som om den drömmen skulle bli verklighet i höstas. Min resekamrat ville också till Polen. Men... "Ska man till Polen ska man till Krakow, alla säger att det är så fint där". Jaha. Jag accepterade. Förmodligen ett av de dummaste beslut jag har tagit. Vad ska jag göra i Krakow när det inte intresserar mig ett dugg, och jag har en gammal dröm om att få se Szczecin ordentligt? Jag ångrade mig nästan genast, men då var resan redan beställd. Jag höll god min och följde med. I början av september 2014 flög vi dit. Det är först nu i februari jag har orkat gå igenom bilderna.

Här bodde vi. Hotel David i de judiska kvarteren. Inget lyx, men klart godkänt.

Boställen med roligare namn fanns, men de kanske inte var lika roliga att bo i.

Jag tyckte inte att bebyggelsen i Krakow skiljde sig så mycket från många andra ställen. Det kändes som om jag hade sett det förut.

Kyrkor fanns överallt, minst en i varje gathörn kändes det som. Inget som intresserar mig speciellt...

Den stora saluhallen på torget gillade jag dock. Såna brukar ofta vara härliga byggnader.

Insidan av saluhallen var också vacker. I "butikerna" fanns bara krimskrams. Sånt kan vara roligt att kika på, men jag hade hellre sett att det var en riktig saluhall med spännande fiskar och grönsaker i stånden.

Torget såg nog mest spännande ut på kvällen.

Musiker syntes på gator och torg. Dessutom....

...fan också. Varken musiker eller själva fan lät sig gärna bli fotograferade gratis.

Duvorna var rätt kul att fotografera med kameran på deras nivå.

Duvorna gillade glass.

Det här tror jag var självaste Kung Duva i sin fontän.

En eftermiddag var det veteran-rallybilsträff på torget. Wartburg rallybil var nog knappast någon vinnare.

Såna här ekipage fanns nästan hur många som helst.

Både hästar...

...och kuskar var fint uppklädda.

Att åka häst och vagn i den moderna trafiken kändes lite märkligt.

Det här var kul! En hel marknad med bara biprodukter.

Honung, vaxljus och mängder av annat som hade med bin att göra. Bina på disken var nog dock inte till salu.

Hmm..? Undrar hur det här gick till.

Jag försökte inte ens räkna hänglåsen.

Den här f.d. flodbåten var ett rätt trevligt fik. Troligen kajfast, med tanke på att vevaxeln ligger på luckan.

Den "fantastiska staden" tyckte jag att jag hade sett förr, fast jag aldrig hade varit där. Om den nu hette Malmö, Aalborg, Wolgast eller Dubrovnik förra gången jag såg den. Lite av varje kanske.

Vi följde med på en heldagsutflykt till Auschwitz och Birkenau. Efter alla filmer jag har sett och alla böcker jag har läst så kändes det som om jag hade sett det också förut, nästan varenda detalj. Det enda som var en överraskning var storleken på anläggningen. Den var ju enorm!
Det var jättefint väder den dagen. Solsken och riktigt varmt, men det hade man ju inte så mycket glädje av så långt från hav och strand.

Är det här världen mest kända skylt? Den mest ökända är det nog i alla fall.

Auschwitz I.

Varje guide hade mikrofon och alla besökare hörlurar på skallen. Varje grupp hade egen frekvens, så man hörde bara rätt guide. Fungerade utmärkt! Tjejen här var vår guide och hon pratade riktigt bra svenska.

Här ska ingen slippa ut!

Auschwitz II - Birkenau.

Här åkte många tåg in. Troligen inte en enda ut.

En av de ökända vagnarna finns kvar. Hela fältet bakom har varit fullt av byggnader.

Den här flitigt fotograferande nunnan hörde till en annan grupp i närheten.

Krakowresan som helhet tyckte jag var en stor besvikelse. Krakow var inte alls speciellt på något vis. Inte speciellt vackert, inte speciellt intressant. När jag kom hem ville jag helst av allt få tillbaka första veckan i september och pengarna för att kunna göra min riktiga Polenresa, den som jag har drömt om att göra så länge, men jag insåg snart att den drömmen är död. En ganska enkel dröm som var så nära att uppfyllas. Rent teoretiskt kan jag göra den resan nästa höst, men nej. Drömmen är förstörd.  

Hur jag än försöker tänka på de positiva upplevelser vi ändå hade där, så hamnar de i skuggan av att det stället tog död på min dröm. Skitkrakow!
Aldrig mer tänker jag låta någon ändra i mina drömmar.

Dagen då Siljan försvann

En julilördag för två år sen var det absolut vindstilla och lite fuktigt väder i Leksand. Vi lämnade kaj med M/S Gustaf Wasa och gick mot Rättvik.

Ute på vattnet var sikten någorlunda, men land såg man inte så mycket av.

Tjugholmen utanför Tällberg tittade fram ur dimman. Bakom finns hela Tällberg med 8 stycken stora hotell, men det såg man inget av.

När vi hade rundat Kärringbroudden utanför Tällberg och satte kurs in mot långbryggan i Rättvik försvann allt. 30-40 meter vatten runt båten var vad jag såg. Då var man glad för att vi har radar och elektroniskt sjökort med GPS! Försiktigt under största koncentration tog vi oss in mot Rättvik. Några hundra meter före långbryggan lättade dimman, så det var problemfritt att lägga till där.
Om möjligt ännu tätare dimma på tillbakavägen. Då skulle vi också in till ångbåtsbryggan i Laknäs för att hämta några passagerare. Sakta, sakta med blicken flaxande mellan radar, GPS och verkligheten smög vi in. Det var inte långt kvar när bryggan äntligen syntes, och vi kom precis rätt. Moderna navigationshjälpmedel är fantastiska.

Sakta glider vi in mot ångbåtsbryggan i Laknäs.

Det här var den enda gången under de 25 år jag har jobbat ombord på M/S Gustaf Wasa som jag har varit med om tät dimma sommartid.