Alanya del 4: Snorkling och parasailing

En snorkelutflykt är ett måste när man besöker varmare vatten. Jag följde med en av de mindre träfartygen (utan dödskallar) som organiserade snorkel- och dykturer. Magic Dive hette företaget. Låter stort...

Vi lämnade hamnen samtidigt som en av dödskalletöntarna. Det skulle vara spöstraff för sånt där!

Den lilla fina fyren på hamnpiren har de i alla fall inte förstört (än så länge).

Vi var rätt många ombord.

Min trogna lilla vattentäta Pentax var givetvis med, så jag kunde ta en selfie som inte liknar alla andra selfies. Vår båt i bakgrunden.

Några fiskar fanns det ju...

... till och med några med lite färg på.

Annars såg det mesta ut så här. Grått och brunt.

Det var roligare att titta på när dykarna matade fiskar. Då hade jag inte en tanke på att själv bli  dykare, men nu har jag blivit det.

Jag har pippi på att fotografera fotografer. Här fick jag en fotografbild av lite ovanligare sort.

Här nerifrån ser man hur svårintaglig borgen måste ha varit.

Parasailing har jag testat en gång tidigare och jag ville gärna upp i luften igen. Jag snackade med killen som sålde flygturerna, fick ett pris och gick till hotellet och bytte om till lämpligare klädsel. När jag kom tillbaka hade priset stigit en hel del, men då var jag så inställd på en flygtur så jag betalade i alla fall. Det hade naturligtvis den jäveln räknat ut. Hoppas han blev nedslagen och rånad på hemvägen!

Jag är på tur för nästa flygtur. Killen som ska sköta grejorna och borde hålla koll på skärmen verkar inte vara speciellt intresserad.

Här är jag på väg upp.

Nu börjar det likna nåt.

Folk på luftmadrasser är egentligen rätt små.

Utsikten över stranden och staden var rätt fin där uppifrån.

Någonstans mitt i bild ligger mitt hotell.

Här är jag på väg in till land i gummibåt. Nästa flygare är redan högt uppe.

< Alanya del 3 *** Alanya del 5 >

Alanya del 1: Vilket skitställe det hade blivit

Jag var i Alanya våren 2006 med ett större sällskap och vi hade jättetrevligt i den fina staden. Hösten 2013 var jag där igen. Själva staden och stranden var sig lik, men inställningen och attityden hos folket hade förändrats till det sämre. Mycket sämre!

De försäljare som tidigare var lite jobbiga var nu extremt påstridiga. Att titta på något man var intresserad av i en butik gick nästan inte eftersom försäljaren oftast envisades med att vilja sälja något annat som det antagligen var bättre förtjänst på. De gånger jag köpte något kändes det alltid som om jag hade åkt på en blåsning (vilket jag antagligen hade). Utflykter och evenemang som jag hade fått pris på var plötsligt dyrare när det var dags att betala.

I bazaaren, som förr i alla fall kunde ha något man ville ha, såldes nu i stort sett bara skräp med väldigt liten variation. Hade man sett 5 butiker hade man sett hela bazaarens sortiment.

Den här paraplytäckta bazaargatan var i alla fall lite kul.

Såna här fattigmans-segway var säkert kul att köra men livsfarliga för omgivningen. Nästan ljudlöst for de fram på trottoarerna i fyra gånger fotgängarnas hastighet. Olyckor var nog inte ovanliga.

Mitt hotell låg en kilometer från stranden och turistcentrum. Där var det en helt annan attityd och mycket trevligare stämning.

Utsikten från hotellet var inget att hurra för, men jag hade en fin balkong att sitta på och läsa.

Den lilla butiken precis vid hotellet drevs av ett trevligt par som hälsade mig och inte min plånbok välkommen. Turister och bofasta handlade till samma priser och alla blev lika väl mottagna.

Som alltid när jag är utrikes besökte jag en frisör. Jag valde givetvis en utanför turistområdena.

Alla restaurangerna vid hamnen och stranden hade ungefär samma meny. Pizza, pasta, några kött- och fiskrätter och turistanpassad kebab. Mat som kändes genuint turkisk lyckades jag inte hitta någonstans. Det fanns nog antagligen, men kan man inte turkiska så var det inte lätt att hitta rätt.

De tidigare så mysiga träfartygen hade försetts med jättelika dödskallar och andra pirattillbehör och liknade mest av allt förvuxna leksaksbåtar för små barn. De spelade musik på näst intill outhärdlig nivå ute till sjöss och skrämde bort allt djurliv. Troligen både över och under ytan.

Nej men fy fan!

Har svårt att föreställa mig att man kan fördärva ett fartyg värre än så här. Töntar!

Inte ens de hästdragna vagnarna hade sluppit äcklig discobelysning.

Den glada pippins ägare tog fotot med min kamera. Han hörde till den sällsynta trevliga typen av försäljare, så han fick gärna ta en liten slant för det.

Mimosa Hamam, som var bra 2006, hade nu blivit en opersonlig människotvättfabrik. Jag blev tvättad ungefär som man tvättar en jeep efter en dags körning i lervälling och massagen bestod av vridningar och bankningar som när man försöker få ett par jeans torra. Hela hamambesöket var en riktigt obehaglig upplevelse och det var det i särklass sämsta hamam jag någonsin har besökt. Jag har besökt många, så jag vet vad jag talar om. Läs om hamam i ett av mina tidigare inlägg, Hamam, turkiskt bad, turkisk ångbastu.

Det här var ett ganska bra ställe. Här satt jag ofta och fotograferade folk och drack kaffe.

Goda mackor hade de också.

Det kommer mer om Alanyabesöket, men jag lägger inte upp det dag-för-dag som jag har gjort med andra resor, utan det blir olika temadelar.

Alanya del 2 >

En helt otrolig cykel

I går fick jag syn på den här extremt överlastade cykeln utanför en butik i Mora.

Lägg märke till de dubbla stöden. Det det behövs nog.

Synd att den stod parkerad mot en så rörig bakgrund.

Dubbla backspeglar, flera kartor och ett par gula diskhandskar är givetvis ett måste på en cykeltur.

Jag bestämde mig för att vänta på cyklisten. Han måste ju fotograferas!
Medan jag väntade började jag fantisera om vad för slags människa det kan som har ett sånt här åkdon. Jag räknade med att få vänta länge. Det tar nog tid att handla, för den här människan måste nog lusläsa alla texter på förpackningarna  så att inga e-nummer finns i maten och att bonden som odlade bönorna verkligen har kalsonger av ekologiska fibrer från ett land med vänsterregering.
Väntan blev mycket riktigt ganska lång, men till slut så kom han ut ur Lidlbutiken.

Alla inköpta varor skulle sorteras och läggas i rätt påse. Lägg märke till den extra lilla backspegeln på hjälmen.

Marmeladen fick plats i stora vänstra packväskan.

Här gick det ner lite till. En yoghurt i plastförpackning (!) ställde han bredvid sig.

Efter att ha ätit yoghurten och druckit ur en liten pet-flaska med vatten gick han in i en annan butik för att panta flaskan och få en krona tillbaka. Mer väntan.

Så var det då äntligen dags att äntra järnhästen och ge sig iväg mot nya djärva mål.

Här var det nära att gå riktigt illa!

För några år sen när jag var i Turkiska Alanya stod jag vid gatan och testade hur följande autofokus fungerade på den kompakt jag nyligen hade köpt. Jag siktade på en skoter som kom emot mig och tryckte av några sekunder senare.

I hög fart kom en idiot på cykel som inte hade den minsta tanke på att se sig för innan han korsade gatan från skymd position! Visst luras brännvidden lite vad det gäller avståndet i meter, men skotern höll rätt hög hastighet. Det var verkligen riktigt, riktigt nära att det gick illa. Kolla bara ansiktsuttrycket på passageraren! Idioten klarade sig med bara några centimeter tillgodo. Hoppas han sket på sig så kanske han lärde sig något av händelsen.

Autofokusen gjorde i alla fall sitt jobb bra.

Det här fotot höll på att kosta mig livet, och inte blev det speciellt bra heller.

I går kväll när jag åkte hem från Leksand mot Insjön fick jag se i backspegeln hur himlen riktigt brann norrut. Jag fortsatte hem, det var bara ett par kilometer, gav katten mat, hämtade stativet och åkte tillbaks. Jag hade siktat in mig på en parkering, och för att komma dit skulle jag svänga vänster i korsningen bortom. Jag stod still och väntade när några mötande bilar passerade och skulle sen korsa vägen. Då kommer en fullblodsidiot med släckta lysen! Fullständigt kolsvart. Inte det minsta lilla positionsljus. Fort gick det också, minst 90-100. Det var så nära att jag hade korsat vägen precis då...!
Vad jag tyckte jag såg under det korta ögonblick han passerade mitt halvlyse var en blå Volvo 740 med sänkt fjädring på ungdomars vis (eller ungjävel i det här fallet).

Jag satte kameran på stativet och tog två foton sen var minneskortet fullt. Jag hade flera tomma minneskort i väskan, men jag packade ihop grejorna och åkte hem. Lusten att fotografera var borta.

Jag borde naturligtvis ha ringt både till radions trafikvarning (020-999 444) och Polis för att få stopp på dåren, men jag blev så paff av händelsen att jag kom på det först långt senare.