Nu har hästarna kommit

Det är grannens dotter som har hästar. Både dottern och hästarna bor normalt i en annan by, men några veckor varje sommar brukar hästarna få  lite färskt bete i grönområdet bakom mitt hus.

Jag är inte någon större hästfantast, men tycker att det är jättetrevligt när de kommer. Lite liv och rörelse och känsla av lantlig idyll. Det är snälla och trevliga hästar, och nästan lite blyga. Tillhör definitivt inte den aggressiva människoätande sorten.

Här är de bägge två. Stor och liten. Goda kompisar.

Den lilla ser så glad ut att få beta av det gröna gräset så det måste vara en extra god sort.

Fast det än nog ännu godare och grönare på andra sidan...

Den stora ser också ut att vara en glad kuse, men vägrade tvärt att placera sig så att jag kunde ta ett foto utan att få med arslet på den lilla. (Delen närmast ovanför svansen heter nog inte så på fackspråk, men det språket kan jag inte.)

Smart katt fyller på matskålen själv

Ibland kommer min Nisse stolt in med en nyfångad mus eller fågel. Naturligtvis måste bytet visas upp, så om husse sover jamar han sitt speciella titta-jag-har-fångat-ett fint-villebråd-jamande. Kan inte missförstås och hörs även om man sover djupt.
Problemet är att husse inte gillar nyfångade villebråd. Speciellt inte när de piper, flaxar och springer när Nisse släpper taget. En gång smet en mus och gömde sig i husses klädskåp och dog där en varm sommarvecka. Den var lätthittad efter några dagar... All egenfångad mat verkar smaka godast på fina mattor. Fåglar lämnar rätt mycket matrester i form av dun och fjädrar, av möss blir bara gallblåsan kvar. Lite musblod på fina mattan får man också räkna med.
Efter att ha försökt stå ut med ovanstående ett tag (det är ju ändå kattens naturliga beteende), så började jag kasta ut både katt och fångst när jag hade berömt honom lite för jaktframgången. Det fattade han snart... En natt när han hade väck mig för att visa en mus och jag kom upp tittade han först på mig med bekymrad min, sen på musen och sen på mig igen - och tog sen kvickt musen och la den i matskålen.
Nu har han lärt sig att husse inte slänger ut fångster som ligger i matskålen om man bara äter upp den snällt innan den börjar lukta.

En svår kränkning i djurens värld

Min Nisse älskar kattmyntan jag har planterat år honom. Den är en viktig del av trädgården och hans revir.

Nisse luktar på sin älskade kattmynta.

Någonstans i grannskapet bor ljus katt, som är ung och rask och lite större än Nisse. Ibland går han in på Nisses revir. Nisse gillar inte det alls, men inkräktaren är ju stor och stark... När jag har möjlighet brukar jag hjälpa Nisse med att schasa iväg fulingen. Det vet han nu, så han sticker direkt när han får syn på mig.
En dag när jag kom hem satt inkräktaren och luktade på kattmyntan. Nisse satt en bit ifrån och såg olycklig ut. Busen tittade på mig, vände sig om och kissade på Nisses älskade kattmynta och stack sen iväg som ett brunvitt streck. Markerade sitt revir där! Vilken taliban! Bandit! Terrorist!

Nisse och kattmyntan.

Lilla Gubben på riktigt

Jag hade sett den några gånger från bilen när jag har åkt förbi. Nu fick jag lite tid till att ta kameran med och åka till platsen där jag såg den. För självklart ville jag fota detta djur som ser så väldigt speciellt ut.
Tyvärr såg jag den inte när jag kom dit.

Men där... Långt där borta. På med telet!

"Hej Häst! Kom och bli fotad." Han lyssnade faktiskt och kom gående.

Ett snabbt byte till 28-70.

Astrid Lingrens "Lilla Gubben" kanske inte var så mycket sagovärld ändå.

Kusen var riktigt sällskaplig och ville gärna bli klappad på nosen eller vad kroppsdelen nu heter på hästar.

"Kolla, jag är prickig på andra sidan också".

Han hade en brun tjej till sällskap, men hon var inte lika sällskaplig.