Skånes knasigaste träd

Till den inte helt nödvändiga kunskapen hör väl att känna till det "knasigaste" trädet i det egna landskapet. Det kan man få reda på hos  Skogssällskapet som har gjort ett urval av träd med ett "lustigt" eller ovanligt växtsätt på förslag från allmänheten. Det kan kännas frestande att avfärda kampanjen som ännu ett medialt jippo, men den bör snarare hedras som en uppmuntran till människor att gå ut och upptäcka mångfalden i naturen.

För Skånes del föll valet på det så kallade Drakträdet, som står i Trollskogen vid byn Torna Hällestad i Lunds kommun. Skogen har fått sitt namn efter det stora beståndet av vresbokar, som har ett krokigt och vridet växtsätt till följd av en genetisk variant (förr i världen lär man ha skyllt på trollen). 

Man får hålla med om att Drakträdet har fått ett passande namn. Däremot tycker jag att det gamla trädet med sin gröna mossväxt är vackert och ståtligt snarare än "knasigt".

I Trollskogen med alla dess vresbokar finns det förstås ett flertal tänkbara kandidater för kommande års omröstningar om knasigaste träd. Här är två förslag:

Det här trädet står som en graciös skulptur i en glänta i skogen och är unikt till och med för Trollskogen. Jag tycker att det skall kallas för Trollträdet. Bilden bör förstoras så att man ser ögat i "ansiktet".

De Dansande träden möter besökaren vid infarten till Trollskogen. Det är väl twist som de dansar? Träden gör sig allra bäst på bild vår och höst mot bakgrund av den skira grönskan respektive de starka höstfärgerna. Jag kom för sent för att fånga höstfärger och konverterade till svartvitt för att lyfta fram stämningen av grå november.

In memoriam

Till slut nådde den officiella hösten ner till Malmö den 14 november, vilket är rekordsent. Men naturens höst pågår för fullt, som hos den storbladiga murgrönan (?), som redan har tappat nästan alla sina löv. De sitter på långa stjälkar eller stänglar, som blir kvar en kort tid efter att löven har lossnat. Med sin röd-vita färg lyser de upp muren och skickar ett sista färgbudskap från sommaren. När även de är borta, finns bara den gråa murytan kvar. Då är hösten fullbordad.

Om det sista gulnande och slitna lövet kunde tänka, skulle det säkert påminnas om var och en av alla stjälkarna runt omkring om en kamrat (eller släkting), som redan har släppt taget. Och det skulle reflektera över sitt eget öde...

Dahliafestival i Malmö - och säsongens sista humla?

Mitt i Malmö ligger Slottsträdgården som är en vacker ekologisk trädgård med besökare året om. Den innehåller flera intressanta avdelningar med olika odlingsinriktningar. I en sådan avdelning pågår just nu en Dahliafestival. När jag var där under veckan för att fotografera med några vintageobjektiv fanns fortfarande det mesta av sommarens färgprakt kvar. På en blomma satt vad som kan vara säsongens sista humla och arbetade intensivt.

Enligt festivalinformationen finns det omkring 10 000 olika varianter av dahlior, i alla storlekar och färger. Många är vackra sedda rakt framifrån och lämpar sig för traditionellt "porträttfoto". Andra uppfattar jag som mer "barocka" i betydelsen översvallande i sina färger och former, och för dem kan det vara värt att prova andra kameravinklar. 

Först en klassisk porträttbild, vilket var den vinkel som passade bäst för den här blomman. Pentax Super-Multi-Coated Takumar 85/1,8 med 11 mm mellanring.

Med det här för dahlior ovanligt "grymma" utseendet måste man ju porträtteras framifrån. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8 med 11 mm mellanring.

Fast en släkting till föregående dahlia ser ganska tuff ut från sidan också. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8 med 11 mm mellanring.

En enkel, vit dahlia sedd bakifrån mot himlen. Tokina AT-X Pro Macro 100/2,8.

Den här dahlian blev mer intressant från sidan än framifrån. Meyer-Optik Görlitz Oreston 50/1,8.

Här börjar det bli barockt. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8 med 11 mm mellanring.

Mer barockt. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8.

Ännu mer barockt med massor av form. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8 med 11 mm mellanring.

Och här är den, säsongens sista (?) humla. Pentax Super-Multi-Coated Takumar 85/1,8.

Det sista höstlövet

I nästan hela Skåne har vi fortfarande metereologisk sommar enligt SMHI. Däremot är den biologiska hösten med trädens färgprakt i full gång, och många träd är i färd med att tappa sina löv. Utöver de vackra färgerna är det en sak som fascinerar mig med höstlöven, nämligen att enstaka löv kan sitta kvar ytterst på sin kvist när alla andra löv på trädet eller busken har fallit. Eftersom jag själv befinner mig på "livets höst", ligger det nära till hands att göra den existentiella tolkningen att det ensamma lövet vägrar släppa taget och falla. I sin dikt Höst verkar Stig Dagerman vilja trösta när han skriver: "Att dö är att/resa en smula/ Från grenen till/den fasta marken". Samtidigt erbjuder naturen själv ett ljusare perspektiv genom att det på alla kvistar finns anlag till löven för nästa växtsäsong. Men för årets sista löv är det möjligen en klen tröst...

Mera flugsvamp

Jag blev inspirerad av Morgan Karlssons fina flugsvampsbild i morse och har ägnat mig åt digital flugsvampsplockning med kameran under dagen. Håller med om att det är något fascinerande med den röda flugsvampen. Det finns en gammal tanketradition om ett samband mellan det estetiskt sköna och det goda, i vid bemärkelse. För den röda flugsvampen gäller motsatsen, eftersom alla vet att den vackra svampen är giftig. När jag hittar ett fint exemplar kan jag känna en spänning av kontrasten mellan det vackra och det farliga. Påfallande ofta stöter jag på söndersparkade flugsvampar, och det är kanske ett uttryck för att man upplever att skönheten måste förgöras för att inte ge upphov till skada.