Spår, avtryck och minnen av mänsklig aktivitet

Ibland tänker jag att jag befinner mig på scengolvet, i ett scenrum precis efter att skådespelarna klivit av och strax innan nästa grupp skådespelare äntrar scenen. I det tomrummet försöker jag vara så ofta jag kan där alla ekon av händelser för ett kort ögonblick hänger sig kvar. Ibland hinner jag inte med att fånga in dem och det blir bara tomma ”ord”, men ibland får jag tag i ett minne av en händelse innan nästa tar vid och då kan det i bästa fall bli en bild.

Det här är ett sätt att försöka beskriva mänsklig aktivitet utanför tid, något som länge drivit mig i mitt bildskapande. Jag vet att begreppet tidlöst, låter pretentiöst i överkant, men jag försöker i alla fall så gott det går. Alltså om det är möjligt försöker jag hitta det där som inte direkt markerar tid och plats, utan i stället är koncentrerat kring mänsklig aktivitet vid sidan av tidsmarkörer och platsmarkörer. Ingen lätt uppgift, och misslyckandena är många vill jag lova

Jag brukar jämföra mitt sätt med till exempel gatufotografens, vars metodik på sätt och vis är raka motsatsen till det jag håller på med, men där avsikten är densamma vad gäller idén om mänsklig aktivitet.
Skillnaden ligger i att gatufotografi i sanning handlar om tid, om att vara mitt i en händelse, att fånga in händelsen när den händer. Jag tar i stället hand om efterdyningarna, det som blir kvar efter att något har hänt. Det här är också en anledning till att jag helst undviker att fota människor. För vi är i sanning tidsmarkörer, med allt ifrån hur vi rör på oss, hur vi är klädda o.s.v.

Visst, miljöerna är självklart också tydliga tidsmarkörer, särskilt om det handlar om urbana miljöer, men man kan komma rätt långt beroende på hur man väljer att beskriva miljöer. Jag rör mig dessutom ofta helst på industriområden, eller på övergivna platser, där både tidsmarkörer och platsmarkörer är mindre tydliga än i stadsmiljöer. Fotar jag inne i stan ja då blir det nog ofta mer av minimalistisk arkitekturfotografi, eller rena abstraktioner.

Nu är det vinter och då blir åtminstone våra avtryck betydligt tydligare än annars, vilket i sig är en ganska skön genväg till att berätta något om mänsklig aktivitet. Den genvägen gillar jag att ta ibland, som ni kan se i följande bilder.

Gone	Sunday Walk	Hurry
Passers-by	Street View #3	Up and Down

2023-12-27 17:47   ylva_h

Intressant inlägg! En gång i tiden gick jag en konstkurs där de talade om "mellanrumsformer". Det blev lite av en uppenbarelse för mig - man tittade inte på föremålen som skulle avbildas utan på mellanrummen mellan dem. På så sätt fick man en annan referens för proportionerna.
Sen dess har jag försökt tillämpa samma filosofi på andra områden och insett att det är ganska ofta man tittar på det som INTE finns, i stället för det som finns.
Tänker att det du försöker fånga är lite av det samma - ekot av det som har hänt innan det ersätts med något nytt.

Svar från Poromaa 2023-12-27 21:08

Precis så. Intressant det där med mellanrumsformer, en pricksäker liknelse. Vi sysslade också mycket med idén om just mellanrummet under mina år i konststudier, så jag känner väl igen det och använder mig av det ständigt. För många, många år sedan såg jag en film som faktiskt inspirerat mig till det här sökandet efter ekon, att befinna sig i mellanrummet mellan händelser. Filmen i sig är väl ingen höjdare direkt, men den grep tag i mig. Filmen bygger på en novell av Stephen King som heter Langoljärerna. Kortfattat handlar den om ett antal passagerare på ett flyg som av olika anledningar hamnar just i mellanrummet mellan det som hänt och det som kommer att hända, och måste kämpa sig tillbaka ut ur denna limbo. Den idén har stannat kvar i mig, inte själva kampen, men väl idén om tomrummet, fyllt av flyktiga minnen av händelser; spår av mänskligt liv.

ylva_h 2023-12-27 21:27

En fundering som dök upp när jag läste ditt svar:
Människor fungerar i viss mån på "autopilot". När man bryter en vana så finns den gamla kvar ett tag. Man fortsätter leta på samma ställe som förut fast man har möblerat om. Man fortsätter höra ljudet från folk som har försvunnit ett tag osv.

Frågan är då om de här ekona kommer vara konstanta över tid, eller om de bygger på referenser som vi i vår generation har men blir obegripliga för de som är yngre?

Att det har försiggått en mänsklig verksamhet som nu inte är kvar kan man ju förstå, men om man inte längre har någon förståelse för sammanhanget hur upplever man bilden då?

Nu är ju dina miljöer väldigt renodlade, så jag tänker att det finns något allmängiltigt där som kan ge genklang i alla generationer.

Vi försökte spela ett 20 år gammalt frågespel i jul och insåg då att det var väldigt tydligt hur stor skillnad 10-15 år i ålder spelade på vilka referenser man hade. Jag blev förvånad att det var så stor skillnad.

Svar från Poromaa 2023-12-28 14:26

Du har säkert rätt i att vi refererar till vår tid, där vi är just nu, och jag tänker att om någon skulle se mina bilder om 100 år, så kanske dom på sätt och vis skulle verka obegripliga, så i den bemärkelsen rör jag mig självklart också i samtiden. Å andra sidan, tänker jag, så är kanske själva händelsens innehåll underordnad ekot av mänsklig aktivitet i en allmängiltig kontext. Alltså idén om mänsklig aktivitet som något universellt, som kan förstås oavsett generation, oavsett tid. Kanske är det just det jag letar efter, en idé om liv. Här hände något, vad och varför det hände är mindre viktigt. Att någon eller några lämnat ett spår är det intressanta. Här fanns mänsklig aktivitet.

Svar från Poromaa 2023-12-28 14:34

Jo, sedan skall jag säga att jag alltid upplevt att den bästa ingången till en bildidé, oavsett vad idén handlar om är estetik. Estetiken är dörren, det är upp till dig som betraktare att öppna den och ge dig ut på en resa i bildens inre.