Den 21a februari 2017, NoFo
Nu i den tidiga gryningen glänser kastanjernas grenverk i det lätta regnet, gatorna är tysta och tomma och jag funderar över hur det kunde bli så här.
I ett hett område på Södermalm i Stockholm, där kaféer kallas Coffice och är inredda med konferensrum, hipsters ägnar sig åt skypesamtal samtidigt som de arbetar på sina datorer och dricker exklusivt bryggkaffe. Priserna för bostadsrätter stiger i höjden och en del av de som bor i kvarteren kämpar för att området skall döpas om till NoFo.
I det tysta pågår en motrörelse, på söndagarna fylls Katarina kyrka av besökare. I de flesta kyrkor landet runt hålls gudstjänster inför tomma bänkar, men här på hippa Södermalm har de lyckats vända trenden så att Katarina är den församling som har överlägset flest gudstjänstbesökare i hela landet, dessutom ökar tillströmningen. Hur kan en kyrka på hippa Södermalm attrahera så många, beror det på att kyrkan är en av få platser i samhället där det finns utrymme för tvivel.
Detta händer alltså i det sekulariserade Sverige, en tid då vi skaffar allt snabbare bredband, vi får allt större valfrihet, allt extremare politiska åsikter hörs, vi får en ny president i världens största demokrati som med bestämdhet säger att jorden är platt, sociala sammanhang faller samman så att samtal snart bara kan föras mellan de som befinner sig i samma bubbla.
Det är en smula förvirrande och jag känner fortfarande tvivel, men så bor jag ju inte i NoFo.
Men vi skiljer oss ganska mycket från värdens största demokrati, där gudstro är en dygd.
Ett avsnitt av Homeland inleds med att Carrie Mathisonvår tids spröda superhjältinna, knäböjande tar emot nattvarden, hon är utmärglad och svag, fast ändå alltid den starkaste. Vår svenska motsvarighet Saga Norén från Bron har mycket gemensamt med sin amerikanska motsvarighet, de är båda bleka och utmärglade med svåra neuroser och en asocial livsstil. Men Saga Norén skulle aldrig ta emot nattvarden knäböjande eftersom en svens polis tror på tekniken inte på evangeliet.
🙂
Hälsningar Lena
Brukar få fråga barnbarnen när det är något nytt jag inte hängt med på.
Din text är läsvärd och trevlig, tackar för den och bilden är mycket snygg.
Lyckligtvis finns fortfarande de gamla fina kvarteren kvar, rivningshysterin nådde aldrig Södermalm, idag är det inte längre den slitna stadsdel som det var när jag själv växte upp, men atmosfären finns kvar.