Vårfågelsång och lite nya rön

Hannarna sjunger och sjunger. Det är väldigt mycket fågelsång på våren. När dagens nummer av Vår Fågelvärld damp ner i brevlådan och ett helt uppslag var tillängnat hannar tänkte jag på denna manliga fokusering. Och våren är verkligen en tid då fokus ligger på hannarna, ja i alla fall om man är fågelintresserad.

Näktergal sjunger i videsnår. Eldgarnsö, Uppland, maj 2009.

Detta kanske är en del av förklaringen till att vi vet så mycket mer om hur fågelhannar lär sig sjunga än om vad honorna tycker om fågelsång. Vi vet bland annat att hannarna har en genetisk mall som gör att de inte lär sig vilken sång som helst. En lövsångare lär sig lövsångarsång, en bofink bofinksång och en näktergal lär sig den skrika vilt och smattra ut sina rop samtidigt som den lär sig sina mjuka visslingar och de där grymtandena som man bara hör på riktigt nära håll.

När en fågel sedan hör en sång som passar den nedärvda mallen börjar den lära sig sången. Ofta följs detta av övning där fågeln sjunger och på så sätt kan lära sig genom att matcha sin egen sång mot den sång som den lärde sig under den första tiden. Unga lövsångare hör man ofta "övningssjunga" under den där brytpunkten mellan sen sommar och tidig höst. När våren kommer sitter de där och sjunger som fullblodsproffs.

Grönsångare sjunger i lövskogen. Eldgarnsö, Uppland, maj 2009.

Denna genetiska mall är viktig. Man har visat i experiment där man låtit hannar växa upp utan att få höra sjungande hannar av sin egen art att dessa hannar i mogen ålder sjunger "fel". Ofta har denna annorlunda sången likheter med den egna artens "riktiga" sång, men det blir ändå fel. Styrkan i denna genetiska mall har man visat i en nyligen publicerad artikel genom att studera sångutveckling under flera generationer av zebrafinkar. Experimentet startade med en generation av så att säga felsjungande fåglar. Alltså fåglar som inte fått höra andra zebrafinkar sjunga under sin uppväxt. Men efter detta fick hannarna av nästa generation höra dessa felsjungande zebrafinkar under sin uppväxt. De fick alltså höra en slags sång istället för ingenting. Fåglar ur denna andra generation sjöng inte heller perfekt zebrafinksång, men faktiskt en sång som var lite mer lik zebrafinksång än den sång deras föräldrar sjöng. Det skedde alltså någon form av rättning bara genom att denna andra generation fick höra sjungande fåglar under sin uppväxt. Och hör och häpna, efter fyra generationer av fortsatt experiment hade en successiv och kumulativ förändring skett så den fjärde generationens zebrafinkar sjöng en helt normal zebrafinksång!

Ännu en hanne... Här en lövsångare som sitter i ek och sjunger. Eldgarnsö, Uppland, maj 2009.

Men nu är det hannarna igen. Honorna då. Jo det är just poängen. De är ju med, de lyssnar, de känner igen och de väljer vem de ska vara förälder med. Men vi vet inte så mycket om hur honorna lär sig denna sång. Har de samma mall som hannarna? Vem lär de sig av? Attraheras de av någon som låter som deras pappa, eller kanske som någon av grannpapporna? Vad tycker de är vackrast? Man vet en del så klart. Till exempel att honor hos vissa arter där hannarna sjunger många olika varianter av samma sång också föredrar hannars sång om den är varierad. Men honor av andra arter verkar strunta fullständigt i hur varierat hannar sjunger. Men honornas syn på fågelsång vet vi inte så mycket om, än.

När jag går i vårskogen gör jag i alla fall samma sak som honorna, jag går och lyssnar. Jag behöver inte utbrista i någon sång. Personligen känner jag att dessutom har fördelen av att inte behöva välja, jag slipper fatta beslut, jag behöver inte väga en hanne mot någon annan. Jag kan gå där och bara njuta av alla arter och alla individer. Visst är det härligt med vår!