Californien, Highway 1

Efter nationalparkerna Yosemite, Sequoia och Kings Canyon är det dags att åka ut mot kusten igen och åka den berömda kustvägen Highway 1 tillbaka mot San Francisco. Vi stannar några dagar i Pismo Beach för att bada och slappa men det blir inte så mycket med det. Det är inte speciellt varmt i luften, vattnet är ca 15 grader och det blåser rejält så vi får hitta på annat. För min del passar det egentligen ganska bra, kusten är rena djurparken med alla sjölejon, havsuttrar, sjöelefanter och en hel del fåglar, även späckhuggare fick vi se på nära håll. De sista två nätterna innan vi åkte tillbaka till San Francisco bodde vi i Carmel, den lilla kuststaden där Clint Eastwood var borgmästare ett par år på 80-talet och där han fortfarande har hus och äger en restaurang. Staden är som en liten äventyrsstad med små kråkslott i alla möjliga och omöjliga former, det blir nästan komiskt att gå runt i kvarteren och se de små "pittoreska" fantasibyggena men mysigt är det och staden ligger mycket vackert i en sluttning ner mot oceanen, nackdelen är väl dimman som ofta driver in.

Genom bilrutan. Det platta landskapet breder ut sig på väg ut mot kusten. En bevattningskanal utmed vägen, en och annan gård, annars inte så mycket att se och går man ut så är det som att stå framför en varmluftsfläkt.

En riktig håla, Kettleman City. En affär och mack, några kvarter slitna villor, något företag.

Inget till vänster, inget till höger, bara en väg...

Jack Ranch Café. Det enda huset man kunde se just där utmed vägen, ett riktigt västerncafé med klassisk inredning och klassisk mat. Här fick vi riktigt goda hamburgare och paj. Det visade sig att James Dean körde ihjäl sig bara några hundra meter därifrån och det kan ju alltid vara ett dragplåster.

Pismo Beach

Sjölejon under piren vid San Luis

Är detta rätt båt? Sjölejonen låg inte bara under piren utan hoppade gärna upp på båtar som låg för boj.

Pelikaner patrullerade kusten och dök efter fisk

Havsuttern har fått tag i något gott.

En gammal ärrad sjöelefanthanne

Två unga sjöelefanter mäter krafter när solen går ner

Solen har gått ner och sjöelefanterna bäddar ner sig

Den berömda Bixby Bridge bygd 1932

Liten vacker strand, McWay Cove, med vattenfall. här fick man inte gå ner på stranden. Själva stranden är ganska ny. Ett jordskred gick alldeles norr om platsen 1985 och förde med sig mängder av sand ut i oceanen som sedan drev tillbaka in mot land och bildade den lilla exotiska sandstranden, tidigare var det bara klippor.

Vy från Highway 1

Nere vid stranden i Carmel

Typiskt Carmel

Späckhuggaren simmar rakt mot båten

viker av och simmar alldeles intill oss. Jag hade handen en meter från den stora ryggfenan.

Tillbaka i SF, en gammal klassiker såg ut att ha använts som tillfällig bostad.

Konst på väggen i San Francisco International Airport. En vecka senare snubblade ett sydkoreankst passagerarplan vid inflygningen.

Sista bloggen från resan kommer att handla om djurlivet men detta var allt för denna gång.

Första delen Sista delen

/Frode

Fågelvecka i Norge

Veckan börjar lida mot sitt slut. Den började med tre dagar på Runde. Vi lämnade ett soligt och varmt Göteborg och hamnade i ett regnigt och blåsigt västnorge. Runde är en väderutsatt ö längst ut i havsbandet strax söder om Ålesund. Huvudnumret på Runde måste väl sägas vara lunnefåglarna som häckar i stora mängder på de branta klipporna ut mot havet. Där finns också mycket andra fåglar men denna gången kunde vi inte åka den fina båtturen runt ön på grund av vädret. Under båtturen kommer man riktigt nära fågelberget om vädret tillåter med mängder av toppskarv, sillgrissla, tordmule, tretåiga måsar och havssulor. Havsörnar cirklar runt och patrullerar luftrummet och längre upp finns korpar och storlabb. I tillägg kan man se de vanliga sjöfåglarna förstås. Vi hade mer eller mindre ständigt regn under våra tre dagar och med blåst upp till styv kuling. Uppe på fågelberget var det en utmaning att hålla sig själv upprest och kamera något sånär stabilt. Ändå blev resultatet litet kul just tack vare vädret, det blev bilder man inte hade kunnat ta i fint och lugnt väder.

Efter de tre dagarna på Runde for vi vidare till Flatanger och den numera berömde örnmannen Ole Martin Dahle. Där handlar det om att åka ut med båt ett morgon- och ett kvällspass. Fisk kastas i vattnet och det dröjer inte länge förrän örnen, ibland örnarna, dyker upp och dyker ner (förlåt den dåliga), greppar fisken i sina klor och flyger tillbaka mot land för att mumsa i sig godsakerna eller mata sina ungar. Tyvärr var ju inte vädret bättre här, regnigt och blåsigt, en utmaning både för oss och utrustningen. Ole Martin guidar oss säkert och lugnt runt i skärgården och känner sina örnar väl, han vet var de håller till och hur han skall styra båten så vi får fina möjligheter att fånga dem på våra sensorer. När de väl dyker upp går det undan så det gäller att vara beredd. Ibland hänger man med och ibland inte. Ibland hänger autofokusen med och ibland inte. Nu var det ju inte heller de bästa ljusförhållandena i diset och regnskurarna men fina upplevelser hade vi. Inga sura miner och många goda skratt, han är underhållande att lyssna på, Ole Martin. Här kommer ett urval av alla bilder som blev tagna.

Lunnefågeln har fullt upp med att kompensera för de starka vindarna när den skall landa högt ovanför vågorna som slår mot klipporna.

Maten måste alltid bärgas i alla väder

En utmaning i blåst och regn

Det är inte bara sjöfågel utan en gärdsmyg smög runt i buskarna också

Fåren bryr sig inte mycket om regn och blåst

Fiskmåsen vakar över sitt barn

Strandskatan är vanlig på Rundes läsida

Ejdermamman med avkomma, stolt som en tupp?

Havsörnen skall precis greppa makrillen som kastats ut av Ole Martin, fångar den skickligt och flyger iväg.

Ole Martin med en av sina polare, han tar hjälp av trutarna för att skapa uppmärksamhet och locka till sig havsörnen

Trutarna skapar uppmärksamhet

Efter alla dagar med regn ser vi nu at det skall bli fint på måndag så vi funderar på om vi kan få oss en extra dag här uppe för att få uppleva det hela i litet fint väder.

Det var allt för denna gången...  /Frode

Californien, de enorma träden.

De enorma träden i Sequoia NP är verkligen enorma. Jag har läst om dem och sett bilder så storleken på dem var väl ingen direkt överraskning men man blir ändå tagen och fascinerad på plats. Några av träden, de berömda generalerna Grant och Sherman (träden alltså), är inhägnade så man kommer inte ända fram men på andra platser står träden utmed vägen och det är bara att stanna bilen, gå ut och låta sig imponeras. Sequoian (Sequoiadendron Giganteum) är helt beroende av skogsbränder för att frökapslarna skall öppna sig. Tidigare var man snabba på att släcka skogsbränderna i de stora nationalparkerna men upptäckte att de stora träden inte längre föryngrade sig. Nu låter man det brinna under kontrollerade former och över allt där uppe ser man spår efter bränder. De stora träden har en bark som skyddar dem mot bränder och insekter och som kan vara upp till 60cm tjock. Detta är inte världens högsta träd med det är de med den högsta sammanlagda volymen.  De kan bli upp till 70-75m höga och ha en diameter på 8m. Det sägs att de kan bli fyra tusen år gamla om de får stå i fred vilket de numera får så klart. De växer på 1000-3000m höjd över havet och volymmässigt lika mycket per år som ett stort träd här hemma. Marken under träden är helt kal på grund av bränder och att ljus inte kommer åt. Det enda som tar kål på dem är ålderdom eller i några fall extrema bränder.

Sequioan växer snabbt de första 100 åren för att nå upp och kunna fånga litet ljus, de unga träden är spetsiga och inte så vida medan de äldre brer ut sig rejält med upp till två meter tjocka grenar.

Topparna på de äldre träden är ofta brutna av titt exempel blixtnedslag

Här ser man den rundare siluetten av de större träden uppe på kanten och de yngre, spetsiga nere i skogen.

En ranger berättar med stor inlevelse om giganterna.

En chipmunk har gjort sig ett bohål i den tjocka barken.

Här beundras en bjässe

General Sherman, världens största träd volymmässigt.

med sin spretiga och avbrutna topp, det finns människor där nere någon stans ;o)

De här trivs bland jättarna. Black Tailed Deer.

Här hugger man inte ner träden för att anlägga väg.

Det kommer mera.

Del 1 Del 6

Californien, djur och fåglar så här långt.

Nu blir det litet djur och fåglar och annat som jag träffat på så här långt under det californiska äventyret.

Snöhäger vid Fishermans Wharf i San Francisco

Vilda sjölejon vid Pier 39, Fishermans Wharf i San Francisco. De är roligare att fotografera tillsammans med alla som står och tittar på dem.

Black-Chinned Hummingbird fotad i Yerba Buena Gardens i San Francisco

Kalkongam vid Golden Gate. Kalkongamen finns över allt i Californien, hur många som helst.

Steller's Jay i Yosemite NP. Denna var väldigt vanlig.

American Robin, också vanligt förekommande på de flesta platser. Här dock i Yosemite.

Black Tailed Deer eller Mule Deer med Yosemite Falls i bakgrunden, sen kväll.

California Ground Squirrel, fanns över allt.

Coyote i Yosemite

Golden-Mantled Ground Squirrel

Två fantasiskt vackra trollsländor varav den första är en Twelve-spotted Skimmer och den andra en Flame Skimmer.

och en liten snok.

En av alla små ödlor men vågar mig inte på vad det kan vara för art men är det någon som vet vill jag gärna ha svaret :)

Betande Black Tailed Deer

Det kommer mera djur och fåglar men detta är en del av det jag fick med mig så här långt. Vi såg också en svartbjörn som var på väg över vägen men vände och sprang tillbaka in i skogen när vi kom. Ingen chans att fota.

Californien Del 1 Del 5

/Frode

Californien, de stora Nationalparkerna 1

Några dagar i de stora nationalparkerna, Yosemite, Sequoia och Kings Canyon är förstås alldeles för kort tid men så får det bli när man vill hinna med mycket annat också. Jag har i många år beundrat Ansel Adams foton från bland annat just Yosemite och var bra taggad när vi närmade oss och visst är det enormt storslaget men det är också mycket folk och bilar. Hela Yosemite Valley är ett stort boende och parkeringsplatser även om skogen döljer det mesta ganska effektivt. För att hålla ordning på trafiken finns till och med egen trafikpolis och det behövdes stundtals. I dalen åker man med fördel gratis buss för att ta sig till de olika vandringslederna och annat. Efter att vi hittat vårt boende blev det en kortare promenad upp till Yosemite Falls som jag har sett på många bilder men jag blev besviken, inte speciellt högt och inte så mycket vatten nu på sommaren. Det är klart det är mer vatten på våren men jag som är norrman och sett de stora fallen i Norge tyckte det var rätt futtigt, men ändå vackert förstås. Fotografera var inte att tänka på framme vid fallet, där var folk över allt.

Nästa dag tog vi bussen inåt i dalen för att gå en av de populäraste lederna i dalen upp till andra vattenfall. Vi gick den så kallade Mist Trail upp till Vernal Fall. När du närmar dig fallets botten så är det mycket vatten i luften och det svalkar skönt. Man går upp en brant och smal stig utmed fallet och kommer upp till toppen där det är riktigt idylliskt men också här mycket folk. Vi fortsätter uppåt en bra bit till för att sena gå ner en annan väg och när vi är tillbaka har det mesta av dagen gått men en fin tur var det. På kvällen går vi ner till älven som rinner i dalen och badar och på vägen därifrån ser jag hjortar ute på en äng. Hem och hämta kamera och tele och iväg ner till hjortarna. De är kvar och väldigt vana vid människor men ändå vilda. De låter mig efter en timma vara mitt bland dem och jag har en som passerar mig bara på ett par meters avstånd. Vi pratade med en kanadensare som var där för att klättra och han föreslog att vi skulle gå ut efter att det blivit mörkt och spana uppåt klippväggarna där man ser skenet från pannlampor mitt i de lodräta klipporna, häftigt och fantasieggande att föreställa sig hur de tillbringar natten där uppe, hängande i mörkret.  Alla bilder är redan tagna så det gäller att hitta något annat. Här kommer en blandning av turistbilder och de kanske litet mera unika?

På väg upp mot Vernal Fall

Vernal fall och det är inte skit på sensorn utan en korp som flyger under fallet.

På kanten där uppe. Lugn, jag står bakom ett staket med kameran på stativ utanför staketet.

Här är vi som högst på vår vandring och dalen skymtar snett nedanför.

Halfdome nerifrån dalen. Halva det här berget har lossnat och ramlat ner en gång i tiden.

Här ser vi ljusskenet från pannlampor på en annan klippa

Klättrare på den nedre delen av El Capitan. Detta är taget med 300mm och är bara ett litet utsnitt av klippan som är 900m hög enligt klättraren vi pratade med.

Hela El Capitan, denna gång med 18mm nere ifrån vägen.

När vi lämnade dalen tog vi vägen upp till Glacier Point där man kommer upp 1000 meter ovanför dalen och tittar nästan rakt ner. Här ser vi Half Dome igen fotad med 300mm och tittar ni noga så ser ni människor på toppen.

Samma vinkel men med 18mm

Vi tittar ner i Yosemite Valley med mitt 300a

Här ser vi Yosemite Falls och uppe på i skogen en liten skogsbrand. Klippan till vänster har varit populär att fota folk på men där är det verkligen rakt ner så det är inte att rekommendera och nu är det förstås staket där.

Och nu är det godnatt Yosemite och vidare till Seqouia och Kings Canyon.

Tidigare avsnitt, del 1 och del 4

/Frode