Höstfärger, myskoxar och nysnö i Dovre och Rondane nationalparker

Lördagen den 15 september blev jag hämtad kl 6 på morgonen för vidare befordran till Rondande och Dovre nationalparker i Norge. Biofoto (biofoto.se) samlade ett fint gäng under Christer Johanssons http://cameradawn.se/ arrangemang. Fint boende på Putten seter och härliga turer i fjällvärlden där landskap och myskoxar brände sig fast på näthinnor och sensorer. Förra årets resa vid samma tid var en liten besvikelse vad gäller höstfärgerna. Då var allt brunt och redan avblåst men bortsett från det var det också en mycket fin tur. http://www.fotosidan.se/blogs/fwdfoto/pa-besok-i-myskoxeland.htm

Att vara morgontrött är inte så bra på de här arrangemangen. Det var upp kl 5 varje morgon för att få med sig morgonljuset och för att kunna ägna en hel dag åt att leta efter och förhoppningsvis fota myskoxarna. Kvällarna ägnades åt goda middagar och bildvisning med bildkritik.

Här följer ett litet utdrag ur mina bilder men vill ni se mer så finns det här och det kommer förmodligen mer från de som var med. http://www.biofoto.se/fototraff-rondanedovre/

Från Valdresflya in mot Jotunheimen

Bäcken vid Putten seter

Ravinen vid Hövringen

Betande myskoxe

Myskoxe i ett större perspektiv

Slicka sig om munnen

Tidig morgon på väg upp mot myskoxeland

I lä av Peer Gynthytta, jag själv till vänster, Curt Leidig, Dan Brannarp och till höger Anders Krüger, alla nya fina bekantskaper, litet snö i luften och småkallt

Det var väl allt för denna gång.  /Frode

På besök i myskoxeland

Vi var fyra som satte sig i bilen tidig morgon den 15 september för att ta sig de 65 milen från Mölndal till Dovrefjell. Målet med resan var framför allt att få se de mäktiga myskoxarna som strövar runt i nationalparken och i fantastiska höstfärger. Väl framme mötte en femte vän upp, han hade tillbringat hela veckan med fotografering i den norska fjällvärlden. Vädret kan vara precis hur som helst och vi hade en ofattbar tur. Fredagen var litet blåsig men solen sken och fjället visade sig från sin bästa sida. Lördag morgon var det ett par grader kallt och frosten låg vackert i fjällbjörkarna, höstfärgerna uteblev detta år på grund av mycket regn och kraftig blåst som rensade fjällskogen från löv. Senare på lördagen var det 12 grader varmt, solen sken och det var i princip vindstilla, inte svårt att njuta av livet då.

Den vackra Snöhetta ruvar hela tiden över oss i det mäktiga landskapet. Toppen är 2286 möh och har en vacker konisk form när man ser den från öst. Flera glaciärer på sidorna och toppar i en vacker båge ger tillsammans ett mäktigt massiv. Nu var toppen fint pudrad med nysnö som i lördagens relativa värme sakta smälte bort. Man trodde länge att Snöhetta var Norges högsta fjäll men det konstaterades senare att i Jotunheimen finns ett antal toppar som är högre varav Galdhöpiggen är den allra högsta.

Fredag morgon åkte vi upp mot Snöhetta, gick en fin tur runt en höjd, delvis i (litet) snö och spanade i terrängen efter myskoxar. Vi upptäckte också några grupper men på alldeles för långt håll för att komma nära. En flock fjällripor fick vi dock närkontakt med och även lämmel skymtades ett par gånger. Vi tog oss ner mot en av flockarna vi sett tidigare och kom på hyfsat nära håll men i ett hopplöst motljus blev det inte så lyckade bilder, inte mina i alla fall. Tillbaka vid vägen siktades en ny flock som efter ett tag satte fart neråt fjället mot vägen längre ner. Vi tog oss ner efter vägen och fick riktig närkontakt med flocken. Många exponeringar blev det, flocken tycktes lugn och hade full koll på oss utan att varken vilja gå i väg eller göra utfall mot oss. Nöjda och lyckliga med den fina dagen gav vi oss av hemåt.

Lördag morgon tog vi oss in på fjället från ett annat håll och fick se små grupper och ensamma tjurar litet varstans. En av tjurarna, mäktig men gammal och trött, hade lagt sig ner på en liten vacker platå för att ta sina sista andetag. Vi närmade oss försiktigt och kunde inte se att han över huvud taget andades. Jag gick i en båge runt och vid ett tillfälle orkade han precis lyfta huvudet för att titta på mig men efter en liten stund hade han lagt sig helt på sidan och kom förmodligen aldrig upp igen.

Söndag var det dags att styra kosan hemåt igen men vi kunde inte hålla oss utan tog en sista tur upp på fjället och fick se en grupp på litet längre håll. Uppfyllda av alla intryck och med många bilder på våra minneskort tog vi fatt på den långa vägen tillbaka till vardag och arbete.

Här finns några fler av mina bilder http://frodewendelbo.se/Galleri/Dovrefjell%20201109/index.html

/Frode