Livet hänger på en tunn tråd.

2009-09-27

I dag var det återigen en händelse som påminde om att livet inte är för evigt och i detta fallet hänger på en tunn tråd. Ett litet misstag, hård vind och det går inte att reparera.

Varje gång jag är i Halmstad vill jag besöka en plats som har blivit en favorit och det är Laxvik söder om stan. Här finns mycket vackra strandängar med kullersten, på dessa ängar trivs fåglar av många slag och dessutom är det gott om kaniner. Det brukar alltid hända något på promenaderna.

I dag var det blåsigt och ganska grått. Storskarven satt i klungor på en liten udde och det var få fåglar som ville upp i vindbyarna, några måsar, ungtrutar, kråkor, grönfinkar och ett par falkar. På väg tillbaka till bilen såg jag något som hängde i en taggtråd, gick närmare och upptäckte denna som hängde där, upp och ner, i vinden. Den ena foten hade fastnat i taggtråden och sedan var det kört i den hårda blåsten.

Jag stod där och tittade och tankarna flög runt i huvudet. Synen var ganska makaber och jag funderade på om jag skulle ta loss den och kasta in den i någon buske, men lät bli. Den fick bli en påminnelse om människans intrång och påverkan i naturen. Snart skulle den förmodligen bli nerplockad av ett annat djur, en katt eller en räv kanske, som ordnade ett lätt byte.

Jag avslutar med en bild från samma plats i våras den 12 april som i stället är full av liv, en hämpling som jag inte lyckades få helt skarp.

/Frode

När kroppen inte längre orkar.

2009-09-18

Efter jobbet idag gick jag ner till dammen för att se om det var något liv i sländorna. Till min glädje såg jag flicksländor, röda och svarta sländor och även de stora mosaiksländorna. Kanske inte så konstigt, det var säkert 17-18 grader varmt och sol.

Efter ett tag hörde jag vingar som slog inne i vassen, ljudet försvann men kom tillbaka. Där inne i mörkret var det två mosaiksländor som kämpade för sina liv. De låg halvt nere i vattnet och försökte förtvivlat ta sig upp på en gren eller något annat för att komma undan vattnet. Kraften att hålla sig kvar när de väl kommit upp fanns inte så de ramlade ner igen. Till synes en hopplös kamp. Jag kunde inte annat än att titta på, funderade ett tag på om jag skulle hjälpa dem upp på något sätt men vad hade det hjälpt? Situationen hade snart varit den samma, deras tid var helt enkelt slut.

Kameran fanns med så jag kunde inte låta bli... Bilderna är inga mästerverk men det var verkligen inte lätt inne i mörkret och blänket.

Det kändes skönt att det fanns några kvar som visade full kraft.

/Frode