GNESTABESÖK, GÄSTBLOGGERI OCH VACKERT SÅ ATT DET GÖR ONT...

Det blev en lite udda rubrik idag, jag vet, men dagens inlägg är lite udda; dels delar jag med mig av bloggutrymmet till Thomas och dels blir det ett litet ihop-plock av Gnesta och vackert...

Vi har alltså tillbringat dagen tillsammans, Thomas och jag och vi har varit en sväng till Gnesta och tittat på fotografier, vilket blivit lite av en tradition för oss. I Gnesta var det trevligt som vanligt men själva foto-evenemanget kändes en smula avslaget tyckte jag. Jag vet inte riktigt varför, men kanske Gnestaplanket behöver breddas eller utvecklas på något sätt? Fler utställare kanske?

(Och jag tycker fortfarande att det är dumt att två fotoevenemang, som Gnestaplanket och Säterdalen krockar med varann. Jag tror att vi som är glada fotoamatörer och fotointresserade är en viktig publik...)

.

Gnestaplanket och vägen dit och hem 25/7

.

.

Dagens största behållning blev faktiskt landskapet runt Gnesta, det vi susade igenom på väg dit och hem. Det var så vackert att det gjorde ont!!! Så vackert att till och med jag var tvungen att ge mig ut i grönskan med kameran...

.

.

.

Nu lämnar jag över tangentbordet till Thomas;

Gnesta. Platsen där jag en gång för fem år sedan lärde mig att videofilma, och samtidigt upptäckte att det är bättre med stillbilder....

Trots att jag varit där många gånger sedan dess har jag faktiskt inte sett något plank. Ändå är det ju därför jag oftast åkt dit, för att se planket! Det är något kryptiskt med språkbruket i fotokretsar, precis som i andra intressegrupperingar. Att bära omkring på en kamera innebär dock att man har legitimitet att röra sig i kretsar med helt andra vokabulär och intressen. Jag skulle ju t.ex. inte känna mig lika accepterad om jag gick omkring med en surfingbräda på nobelfesten, men med en kamera runt halsen är det mer OK.

Till nobelfesten lär jag aldrig bli inbjuden men till Gnestaplanket är det fritt att komma och naturligtvis ville jag det även i år. Och visst, jag hittade inget plank i år heller men brädväggar med bilder på är ju det man förväntar sig, och det hittade jag förstås.

Fotoutställning i all ära men för mig är det lika mycket resan dit och människorna på plats som har ett värde. Det finns många fina småvägar som leder till Gnesta, man kan vika av från motorvägen och uppleva det vackra jordbrukslandskapet på nära håll:

(foto; Thomas E).

Människor var det inte lika mycket av i år, kändes det som. Har "den svenska sommaren" skrämt bort många eller kanske jag bara inte var där vid rätt tid, eller så minns jag fel. Plankmästaren själv var såklart där, Bengt Björkbom här i samtal med John Arthur Ekebert:

(foto; Thomas E)

.

.

.

Hälsningar från mig;

(foto Thomas E)

och Thomas:

.

Gästblogg, med ”Wu”

"Allt mitt är ditt"...så även bloggutrymmet idag, som härmed förfogas av Thomas...

Lena och jag har bollat den här idén ett tag, och nu blev det av. Jag slutade blogga här på FS för länge sedan men läser bloggar fortfarande regelbundet, och ibland blir man sugen att skriva något…

Jag blir speciellt sugen att skriva när jag läser om något nytt sätt att förhålla sig till bilder och fotografering. Den här gången är det Philip K. Dick som i sin bok ”The man in the High Castle” låter en av karaktärerna tala om ett smycke. Det står ungefär så här:

”Här är ett stycke metall som smälts ned till oformlighet. Det representerar ingenting och har ingen design. Man kan säga att det endast har innehåll och helt saknar form.”
—Det kan man nog säga om en del bilder också.

”Verket är dock balanserat, det har kommit till vila och har slutit fred med universum.”
—Den frasen ska jag lägga på minnet till nästa gång jag är på fotografiska…

”Det har inte wabi och kan aldrig ha det, men det har wu. Den som gjorde smycket hade wu och lät detta wu flyta in i smycket. Därför får även vi wu när vi betraktar det.”
—Och det här gillar jag! Är det inte så det är med vissa bilder? Vi får wu av dem, eller vad vi nu ska kalla det. Jag brukar ibland ha svårt att förklara vad jag gillar med en bild men nu vet jag att det är wu som gör det. Bilden överför något till mig, något som jag mår bra av.

Jag undrar förstås också om jag besitter något wu som jag kan låta flöööda in i mina bilder. Ännu en sak att tänka på alltså, när man står där och kikar genom sökaren, pust! Det brukar vara tillräckligt svårt att fundera ut vad jag ska fotografera, ska man behöva krysta fram wu också?

Men det är väl det som är grejen? Om jag vet vad jag vill fotografera, kanske rentav tycker om det jag ser i sökaren, då finns det wu och det kommer att synas i bilden. Jag kan definitivt se i mina egna bilder att jag inte riktigt brytt mig om det jag riktat kameran mot, många av dem har bara ett innehåll och saknar allt annat.

Här är en bild som jag tog med min iPhone genom ett bussfönster i Istanbul 2012. Om den har wu vet jag inte men bilden har vilat så länge nu, så den har helt säkert slutit fred med universum.

.

.

.

Hälsningar Thomas Engström..

foto; Lena

Tredje december...

.

Minns ni värmeböljan i juli? Staden kokade av hetta och dagtid orkade man inget. Men kvällarna var ljuvliga...

"De hade tagit bilen till Skogskyrkogården. Där var det sällsynt vackert och stilla. De lågt inkommande solstrålarna färgade landskapet märkligt gyllene. Tjärnen låg spegelblank och mystisk, och bland monumenthallens pelare lekte skuggorna. Vilken kväll! Och tänk att det kunde vara så vackert på en kyrkogård...

Till och med stenbeläggningen nedanför Almhöjden skimrade som aldrig förr..."

.

Foto; Thomas Engström.

Det här är en bild som jag verkligen gillar...så jag delar gärna med mig! (Man har ju gått och blivit facebookare, och där får man lära sig att gilla, och dela minsann...:) Så nu delar jag med mig här i min blogg. Och förstås med tillåtelse av fotografen...

.

.