Fem minuter

Funderingar och fotografier från min vy i Vintergatan

Vid Strömmens mörka yta

Jag har saknat att blogga här. Så nu gör jag ett nytt försök...

Igen.

Vintern har varit lång och våren hektisk, men idag har min sommarledighet börjat! Och det blir några sammanhängande dagar. Hela 21, närmare bestämt. Jag ser hur de ligger framför mig - dagarna, liksom i en lång rad och bara skall fyllas med helt andra saker än jobb. Oh yes!

Bloggat har jag inte gjort sedan i höstas. Ibland hinner man bara inte allt man vill. Men jag har förstås fotograferat av och till och bloggfunderingar har jag gott om också. De ligger i ett virrvarr innanför pannbenet och trängs. Skall försöka trassla fram ett och annat och fästa här.

Jag kommer att fortsätta mina funderingar omkring det här med att försöka streta sig fram med sin kamera i hopp om någon slags utveckling. Dessutom har jag några fotoprojekt, eller mer kanske fotoidéer som jag kommer att återkomma till. Några pågående - om än i långsam takt, och några som jag bara drömmer rosa drömmar om...

Men...vi startar i Industrilandskapet, vid Strömmens mörka yta.

" genom fönsterglas "

Jag gillar effekten av gammalt fönsterglas, det ger alldeles gratis snygg bokeh...

---

" morgonspegling "

Här tycker jag att Arbetets museums kända gula fasad med väldigt blå-grå fönster gav ett ganska nytt och oväntat uttryck i svartvitt. Jag lät bilden vara obeskuren och oupprätad, tycker att den fungerar ändå, kanske eftersom det är fråga om en vattenyta...?

Senaste året har jag funderat rätt mycket på det här med bildsyn. Om jag tolkar Göran Segeholm rätt så menar han att bildsynen förändras över tiden, vartefter man lär sig mer om bilders uppbyggnad, tittar på bilder och ju mer man använder sin kamera. Det verkar ju logiskt. Hjärnan påverkas förstås av nya intryck och nya möjligheter. Men...sker alltid den här processen, och hur mycket är man medveten om själv? Och leder förändrad bildsyn-förändrat bildtänk alltid till att man förändrar sitt sätt att fotografera?

---

Postat 2013-06-24 12:17 | Läst 3424 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Jag får väl dra mitt strå till stacken...

Varför är vi så få kvinnor som bloggar här, undrade Rauni i ett blogginlägg. Det har jag också funderat på. Speglar bloggarna könsfördelningen bland medlemmarna, kanske? Eller har det mest med det här tråkiga rådande könsrollsmönstret att göra? Kvinnor har fortfarande mindre egen tid, så är det ju.

Men har det också att göra med rådande inriktning, hos de etablerade bloggarna? Eller om klimatet i bloggspalten. Hur är det med takhöjden, egentligen?

Jag funderar ibland på vad en blogg på Fotosidan bör handla om...men kommer bara till en slutsats; om vad som helst egentligen. Om livet här på jorden... Det är ju det vi försöker fånga, ringa in, förstå...och förmedla via våra kameror. Och att komplettera med lite text...om livet, kan väl aldrig vara fel?

Men, ibland kan det vara lätt att känna att man bör skriva om sådant som rör fotografi direkt. Att man bör hålla sig där...

Men mångfald är härligt, eller hur?

Tidig morgonspegling

(...vid stilla vattenfall )

Postat 2012-09-22 12:29 | Läst 5323 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Att ta upp tråden igen...

Det är nästan precis tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg här på Fotosidan. Och under främst 2010 var jag en ganska flitig skribent här. Tänka sig...

Men livet kom emellan på något vis.

Men även om jag inte haft så mycket tid och lust att blogga så har jag hela tiden fotograferat. Och funderat rätt så mycket omkring det här med fotografi. Dels omkring mina egna försök förstås med kameran, men också kring dagens fotograferande över huvud taget; vad har fotografi blivit för något? Vad står det för? Hur använder vi våra kameror och alla bilder idag?

Ett tag var jag mycket missnöjd med mitt eget fotograferande, jag tyckte inte jag utvecklades varken tekniskt eller i mitt bildspråk. Det var en tuff period, och jag var nära att lägga kameran på hyllan för gott. Idag har jag insett att fotografering är en konst. Det blir inte automatiskt bra bilder för att man lärt sig lite om exponering och kan lite om photoshop...- fast man bra gärna vill!

Å andra sidan kan man få till en kanonhäftig bild på två röda med hjälp av sin mobiltelefon och en fotoapp...

-------------

En bit av Norrköpings senaste bro-tillskott och av Campus Norrköpings tegelvägg.

Postat 2012-08-29 00:42 | Läst 4629 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Jag har kapitulerat...

Husväggarna, jag skulle låta bli dem - jag vet. Men det går inte. Jag har kapitulerat. Jag måste fortsätta här där jag står. Kanske kommer jag ner mer mellan husväggarna, bland människorna vartefter. I takt med vårsolen, och när gatulivet vaknar?

Så är mina intentioner i alla fall...

Staden - storstaden, den fascineras jag av ständigt. Jag tycker staden är oerhört vacker, intressant och fantasifull. Och ibland väldigt vilsam - som en tidig morgon. Jag tycker om dynamiken som finns överallt, i det konstruerade och förstås; bland människorna. I stadslivet. Och jag gillar tanken att allt är skapat av människor, för människor.

Jag tycker om stadens former och linjer. Jag tycker om den strama ryggraden, de stabila huskropparna och dess nät av vägar runt om. Jag tycker om blandningen av rakt och symmetriskt som då och då möter den totala motsatsen. Jag tycker om det sparsmakade, de plana ytorna...men också alla underbara små detaljer.

Och jag tycker om tidens spår; gammalt och nytt som möts. Eller kolliderar.

Jag kan nog säga att stadspromenader är som balsam för min själ. Jag kan bli riktigt lycklig av husfasader i morgonljus eller av kolsvart knottrig asfalt som blänker i försommarregn. För att inte tala om vassa vårskuggor, som nästan kan förtrolla mig!

Och när jag betraktar allt det här kan jag känna stor värme för människorna som lever och verkar i staden. Staden rymmer nästan allt; glädje och sorg, fantasi och flexibilitet. Storhet och oväsentligheter. I ett ständigt pågående skede. Allt i ett fantastiskt samspel. Eller i ett väldigt virrvarr...

Så, jag har kapitulerat; kameran får fortsätta följa med mellan husväggarna. Mot former och linjer.

Och mot stadslivet. Och mot människorna, förhoppningsvis.