Nu för tiden...

Det är mycket märkligt, men nu för tiden har jag dubbelt så många måndagar som övriga dagar i mina veckor...och så har jag ganska många torsdagar också, då jag alltid jobbar till klockan 18.

Helger...jaa, det har jag bara i några sekunder! Och...suck, dessutom...så är det kall jäkla vinter utanför min dörr...

Bilder från veckan, frusna Norrköpingsbor... 

Hälsningar Lena.

Bilder från en halvtimmas rast

I utkanten av Norrköping ligger det förortslikande bostadsområdet inbäddat i tystnad och dis. Novembervintern har svept in. Genom fönstret på förskolan jag arbetar i ser jag ut på den vitgråa världen. Och den ser faktiskt annorlunda ut. Så när det är min förmiddagsrast trär jag mössan långt ned och tar klivet ut, istället för att dricka kaffe i personalrummet. Och kameran har jag med.

Kylan biter mig i kinderna och under fötterna knastrar det iskalla gruset under mina fötter. Frosten har lagt sig överallt, på hustak och på staket. Den färgar gräsmattorna blekgröna och asfalten märkligt grå. Och på växterna bildar den konstverk.

Tjugofem minuter varar min promenad, sedan är jag tillbaka in i värmen bland de glada barnen. Med mig in har jag några få bilder och stelfrusna fingrar. Och en upplevelse.

En upplevelse av ett insomnat, inbäddat, fruset bostadsområde.

Hälsningar Lena. 

Blå, blå längtan...

Bå, blå längtan...men utsikten är sådär, kanske man kan säga.

Konferensdeltagande som har kaffepaus.

Längtan ut, kanske?

...just dit, där solen lyser.

Eller, längtan ut över hustaken och vidare...långt, långt bort?

...eller bara...längtan efter lite kärlek, helt enkelt? 

Bilder från den 16/11.

Fotograferat genom ett smutsigt tjockt fönsterglas från Arbetets Museum. 

Hälsningar Lena.

WE ARE A FAMILY

Blogga, blogga, blogga...

Visst är det roligt att se den vita sidan fyllas med de egna små krumelurerna...och av de egna nytagna bilderna? Visst är det lite spännande att posta ett alldeles färskt blogginlägg och veta att snart....snart kommer världen att häpna över min underfundighet och fotoskicklighet... 

Ehhh...världen??? Jaa, Fotosidevärlden...

För så är det ju, här på Fotosidan blir man läst. De flesta inläggen får ju uppåt flera hundra besökare, och det är ju inte så dumt. Sedan har vi det här med kommentarerna; visst är det väldigt roligt att ganska omedelbart få respons på sitt inlägg av andra Fotosidemedlemmar?  Respons i form av trevliga små hälsningar och ett och annat fototips. 

Och just det, de höga besökssiffrorna, kommentarerna och den vänskapliga tonen känns ganska unikt här på Fotosidan. Unikt och nästan lite familjärt. Ett bloggklimat att värna om tycker jag.

Och det tror jag att man gör genom att fortsätta att tillåta. 

Tillåta på alla möjliga sätt; bloggare, blogginehåll och inläggsfrekvens.

Samtidigt som vi som bloggar tar ansvar. Ansvar för det vi fyller ytan med, ansvar för hur vi kommunicerar med varandra och ansvar för hur många blogginlägg man postar inom en skälig tidsrymd.

Det skall väl inte vara så himla svårt?

 November står för dörren...minsann, i år igen... 

En två fyra

Det där med att räkna...det har jag aldrig kunnat...

en...

två...

fyra...

(lite Abbey Road...eller?)

Lägg märke till de Norrköpingsgula fasaderna...det finns bara sådana i Norrköping! Där jag går omkring i alla fall...

(Och undrar ni vad jag håller på med så kan jag berätta att jag rensar i hårddiskarna...å så tänkte jag att några bilder kanske kunde få tittas på innan de åker i papperskorgen...)