Behålla färgen, eller få bli svartvit?

Ja det är frågan som  jag allt oftare ställer till mig själv nu för tiden då jag tittar på mina nytagna raw-filer. Och det är kul tycker jag, för det är en foto-utveckling för mig.

När jag började att fotografera för några år sedan, var det helt enkelt färg som gällde - att göra en bild till svartvit kändes väldigt konstigt. Kanske kan det vara så för oss som som missat den analoga fotografin? Färgen kom in direkt alldeles självklart bland pixlarna. Dessutom är det en konst att tänka om i svartvitt tycker jag. En konst att förstå vilka bilder som gör sig bra i svartvitt. Och när man sedan tror att en bild kommer att bli bra som svartvitt, ja då skall man få till det också. Och jag vet inte vilket som är lättast att försöka pilla själv i Photoshop eller välja bland alla pre-sets t.ex i Silver Effex....

Jag tycker inget är lätt förresten, men det är väl så det ska vara innan man tränat särskilt mycket....

...

Vitabergsparken nu i helgen...

...

...och Norrköpingsvägg jag passerade på väg hem från tåget.

...

...och så avslutningsvis jag i Thomas häftiga svartvita hall... :)

Vardagsvackert

Igår var Stockholm insvept i dis. Grått och trist tyckte nog de flesta, men jag gillade det. Vädret var skönt att vandra i dessutom, och diset tillsammans med snön och alla grå-svarta toner gifte sig fint. Diset dämpade kontrasterna och gjorde storstan vardagsvacker, tycker jag...

Jag tog en rejäl långpromenad med början vid Gullmarsplan. Jag gick över Skanstullsbron och följde sedan vattnet bort mot Årstabron.

...

Långpromenad 3/2-14

från tvärbanan mot Skanstullsbron

...

.... jag hittade fina linjer...

...

uppe på bron

...

februari-vackert vid vattnet

...

Och hem gick jag över Årstabron. Så, fortsättning följer...

..

En massa skitbilder blir det!

Jag har nu fotograferat varje dag i 18 dagar. Och det har jag gjort för att jag hoppade på ett 365-projekt nu till nyåret, där varje dags bild måste vara dagsfärsk. 

Jag hoppade på ett sådant projekt för att jag ville testa vad det kan göra med mig i mitt bildskapande. Kan ett visst tvång utveckla mig som fotograf...eller är allt man får en massa skitbilder, när man tvingas ut och jaga motiv av tvång och inte av lust? När man tvingas ut under tjugo minuter en lunchrast - rakt ut bland tristessen, eller vid sju på kvällen när man släpar sina ben hem från jobbet? Och dessutom regnet öser ned?

Visserligen kan man ju fota ett stilleben på sitt fruktfat eller liknande, men min idé var att hålla mig kvar inom de fotoområden som jag normalt brukar verka i, vilket är det som intresserar mig; Cityscape, street och människor.

Men visst får man en massa skitbilder! Absolut!!! Och man tvingas publicera en och annan också, vilket inte känns särskilt kul. Men då hoppas jag att skitbilderna helgar målet...

Den som lever får se.

...

i måndags på lunchrasten...

...och här gällde det att höja kameran uppåt, ovanför papperskorgar, parkeringsplatser och reklamskyltar.

.

...

Men, förstås...365-projektet fortsätter. Kanske jag lät lite väl negativ nyss...men själva idén är jättespännande. Det som känts lite jobbigt vissa dagar är tidspressen om man jobbar långa dagar i kombination med vintermörkret. Men, vi går ju mot ljusare tider!

Utan snus försmäktar jag på denna ö...

Så är det!

Eller inte riktigt. Men jag är utan en hyfsat fungerande dator sedan 14 dagar, och det känns verkligen som att jag håller på att försmäkta! Sommarens bildfiler ligger på rad och liksom ropar på mig; vi vill bli omhändertagna...

Men, en halvdan gammal laptop går ju faktiskt i alla fall att knacka fram blogginlägg på. Och så finns ju telefonen. Lite värre är det med de färska bilderna. Men några finns klara sedan tidigare.

T.ex. en och annan bild från Skogskyrkogården där jag varit flera gånger i sommar. Skogskyrkogården som blivit både en oas för mig, och lite av ett fotoprojekt. Ett pågående, fram till nästa sommar tror jag nog. Minst...

...

.

Rent visuellt var det de böljande gräsvidderna och det mäktiga korset förstås, som fångade mig allra först, när jag klev in på Skogskyrkogården i början på försommaren. Korset var det inte lätt att värja sig mot, även om jag inte är speciellt religiös. Det liksom ropade ut att här är ingen plats vilken som helst...

...

.

När jag sedan kom upp till Skogskrematoriet och de tre kapellen var det förstås arkitekturen som fick mitt hjärta att slå lite snabbare. Arkitekturen, utsökta detaljer och massor av tydliga linjer, vackert välvda och väldigt räta...Vilken fröjd för en som jag!

...

Fortsättning följer vartefter...

..

...

...

Vid Strömmens mörka yta

Jag har saknat att blogga här. Så nu gör jag ett nytt försök...

Igen.

Vintern har varit lång och våren hektisk, men idag har min sommarledighet börjat! Och det blir några sammanhängande dagar. Hela 21, närmare bestämt. Jag ser hur de ligger framför mig - dagarna, liksom i en lång rad och bara skall fyllas med helt andra saker än jobb. Oh yes!

Bloggat har jag inte gjort sedan i höstas. Ibland hinner man bara inte allt man vill. Men jag har förstås fotograferat av och till och bloggfunderingar har jag gott om också. De ligger i ett virrvarr innanför pannbenet och trängs. Skall försöka trassla fram ett och annat och fästa här.

Jag kommer att fortsätta mina funderingar omkring det här med att försöka streta sig fram med sin kamera i hopp om någon slags utveckling. Dessutom har jag några fotoprojekt, eller mer kanske fotoidéer som jag kommer att återkomma till. Några pågående - om än i långsam takt, och några som jag bara drömmer rosa drömmar om...

Men...vi startar i Industrilandskapet, vid Strömmens mörka yta.

" genom fönsterglas "

Jag gillar effekten av gammalt fönsterglas, det ger alldeles gratis snygg bokeh...

---

" morgonspegling "

Här tycker jag att Arbetets museums kända gula fasad med väldigt blå-grå fönster gav ett ganska nytt och oväntat uttryck i svartvitt. Jag lät bilden vara obeskuren och oupprätad, tycker att den fungerar ändå, kanske eftersom det är fråga om en vattenyta...?

Senaste året har jag funderat rätt mycket på det här med bildsyn. Om jag tolkar Göran Segeholm rätt så menar han att bildsynen förändras över tiden, vartefter man lär sig mer om bilders uppbyggnad, tittar på bilder och ju mer man använder sin kamera. Det verkar ju logiskt. Hjärnan påverkas förstås av nya intryck och nya möjligheter. Men...sker alltid den här processen, och hur mycket är man medveten om själv? Och leder förändrad bildsyn-förändrat bildtänk alltid till att man förändrar sitt sätt att fotografera?

---