Höst på Himmelstalund

Att ha små pågående fotoprojekt tycker jag är roligt och stimulerande.  Kanske ordet projekt i och för sig är lite missvisande för det jag håller på med, för jag låter det hela växa långsamt och har inget slutdatum. 

Men...jag kallar det i alla fall för projekt. Hittar inge bättre ord. Och...jag har två pågående sådana för närvarande. Det jag startade först var kolonilottsområdet. Tanken var att fånga miljön, människorna och det växande över en hel säsong. Idén fick jag första gången jag genade över Himmelstalunds kolonilottsområde. Det var flera år sedan...och det projektet har det gått lite sisådär med. Men ändå inte. Istället har det förändrats. Från att beskriva en säsong till att mer undersöka miljön. Och jag har fastnat för lite särskilda saker...som hur människorna ordnar det för sig och vilket sorts liv som det levs där på de små kolonilottsplättarna. Och så har jag upptäckt växthusen i plast...hur spännande de kan vara att fotografera.

Mitt andra och ganska nya projekt är Skogskyrkogården. Det är också ett projekt som får ta lite tid eftersom jag bara bor i Stockholm då och då. Men där ligger grundtanken kvar; att fånga Skogskyrkogården vid olika årstider.

...

Höst vid Himmelstalund.

..

...

...

...

Huka er...

...nu kommer gässen!

Idag på morgonen var det rejält dimmigt i Norrköping. Och sådant måste man ju ta vara på, när det är helg och allt. Så sagt och gjort, det blev en promenad längs med Motala ström. Jag följde dimman, upp mot Himmelstalund. Och när jag skulle korsa strömmen på den smala bron hörde jag plötsligt ljudet av en massa flygande fåglar...

...

Himmelstalund 13/10-13

...

Vilken tur att jag började blogga!

Kärlek tror jag inte att det skrivs om så ofta här på Fotosidan. Inte ens bland bloggarna. Men nu vill jag göra det. Dels kanske för att det känns väldigt trevligt att skriva om just kärlek, men mest ändå för att jag vill berätta hur underliga herrens vägar kan vara, och att det här med blogg kan vara mer betydelsefullt än man kan tro...

Det var under våren och sommaren 2010 som allt började. Började, mitt i ett stort nytt elände. Min dotter hade nämligen blivit allvarligt sjuk - igen.  Och jag for fram och tillbaka mellan sjukhus och hem och jobb. Världen rasade bit för bit och vattenhålen var få. Men här i bloggen kunde jag ändå skriva av mig lite tankar. Så mellan sjukhusbesöken och alla de andra bestyren satt jag hemma vid min laptop i Norrköping - ensammast i världen, och skrev. Jag skrev om sjukhusvistelser, om förtvivlan och om att försöka fånga de små lyckliga stunderna.

Ungefär samtidigt i Stockholm satt en man i sina bästa år och läste min blogg. Det brukade han göra. Han brukade kommentera i den också, då och då. (Små kommentarer om vitbalans och om objektiv. Små kommentarer likt andras. Och ändå inte. För när han skrev i min blogg blev jag så märkligt glad...men det visste ju inte han förstås.) Men där i Stockholm satt han i alla fall, framför den stora skärmen med sin katt i sitt knä. Sjukhus och förtvivlan visste han allt för mycket om han också...men det där med att fånga de små lyckliga stunderna, det ville han veta mer om. Men kommentarer i bloggen räckte inte längre till, tyckte han. Och förresten var han rejält nyfiken på mig vid det här laget. Så nyfiken att han inte nöjde sig med bara bloggkontakt...

Och så hände det som brukar hända när två ensamma själar möts. Två ensamma själar, man och kvinna, som dessutom är årsbarn och kan dela det mesta. Även om det behövdes lite brevväxling, en och annan Stockholmspromenad...och några trevliga foto-utställningsbesök först.

Vilken tur att jag började blogga!

...

Och vi fortsätter att gå på fotoutställningar förstås...

(Marabouparken och fina svartvita bilder av Malick Sidibé)

Farväl...

Min fantastiska mormor har jag ju bloggat om här flera gånger. Nu får hon ett sista inlägg...hon dog nämligen för ett par veckor sedan, stilla i sin säng på äldreboendet.

Men mormor blev 100 år hösten 2011 och bodde hemma själv i sin lägenhet tills hon blev 98, pigg och full av livslust! 

Min mormor och jag hade en speciell relation, jag bodde nämligen mycket hos henne och morfar när jag växte upp. Och hon fortsatte att skämma bort både mig och min bror med allt möjligt långt upp i tonåren. Behövde man en extraslant var det alltid till mormor man kunde gå...

När jag sedan blev vuxen och fick egna barn kom hon ofta farandes hem till mig och lyste upp tillvaron med sin livsgnista och generositet. Att åka buss mellan Söderköping och Norrköping, det var ingen konst för henne - inte ens när hon var 90 år! Mina barn spelade hon kort med så det stod härliga till och innan hon tog bussen hem igen hade hon fixat både stryktvätt och disk, så jag kunde få lite ledigt!

När jag fyllde 50 för fem år sedan fick jag min första digitala systemkamera. Då jag hälsade på mormor fick den följa med. Under tiden vi sörplade kaffe och småpratade om ditt och datt fick jag fotografera. (Och träna kamerainställningar) Och så kom det sig att jag lyckades fånga lite glimtar av mormors sista år hemma själv i sin lägenhet. Bilder som sedan blev till en liten fotoutställning, under en konstrunda här i Östergötland.

Idag har jag letat och tittat igenom mina hårddiskar för att välja ut foton som skall vara med vid begravningen. Det har varit flera timmar av minnen och eftertänksamhet. Liten skvätt har jag gråtit. Men mest har jag suttit med ett leende på läpparna...för min mormor har verkligen haft ett gott liv, tror jag.

Och vad glad jag är för bilderna jag tagit...

Under kastanjeträdet på min gård, Mors Dag 2009.

Det här var en av de första porträttbilderna jag tog på min mormor, och jag hade nog lite tur för det var stressigt för inne stod mamma och ropade att kaffet var färdigt...och mormor var kaffesugen!

Dessutom var det ett uselt kit-objektiv jag använde...

Men mormor gillade att bli fotad och hon tyckte mycket om fotografier. Och hon gillade att läsa om sig själv här i bloggen. Jag visade henne alltid blogginläggen och alla fina kommentarer...och hon brukade skina som solen över det hela.

Nu blir det inte mer foton...men flera lever kvar i cyberrymden! Jag tror hon gillar det.

Länk till mitt mormors-album här på Fs;

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=316534

Vissa motiv...

...måste bara fotograferas om igen. Det kan inte hjälpas. Särskilt när det är lördagsmorgon och dimma rullar in över Motala ström och Industrilandskapet.

Men när jag gick omkring och fotade funderade jag på det här med dimma. Landskapet förändras ju påtagligt, djupet försvinner och färger suddas ut. Det är spännande att uppleva tycker jag, och spännande att fotografera i förstås. Men det är ju långt ifrån att man får bra bilder, bara för att det är dimma. Är dimman tät och det är ljusfattigt är det lätt att bilderna mest blir grå och trista. Det gäller att passa på att höja kameran vid de få tillfällen som solen bryter igenom lite grann - om den nu gör det...då blir det varmare sken också i vattendropparna.

Jag gillar i alla fall det här med morgon-fotopromenader; man kommer igång rejält...och efteråt kan man känna sig lite nöjd med att ha dokumenterat en liten bit av världen. Som idag, morgonen den 21 september mellan sju och halv nio...

.

Industrilandskapet 21/9-13

...

...

...

...

.

...