#Blogg 100

Ok då...jag hoppar på tåget! 100 blogginlägg 100 dagar i rad från och med idag....

Det kommer förmodligen att bli mycket dagens bild, men också annat som det brukar här i Fem minuters-bloggen.

.

lite oskarpt, men i alla fall med....på bloggtåget...

.

På återseende!

imorgon... :)

För den som vill veta lite mer om #Blogg 100

http://bisonblog.se/2015/02/blogg100-fyra-i-rad/

Om åtta dagar är det vår...

Och man kan börja ta små promenader upp på kolonilottsområdet...

.

29/3-14

.

Ser härligt ut, eller hur?

Ser ni mig bland pixlarna?

Ja, nu är det ju inte jag som är ute och springer på Årstabron...men Alf Johanssons blogginlägg idag "En spårvagn i natten" satte igång en och annan fundering om det här med att alla ens bilder egentligen på sätt och vis är självporträtt?  

Och nog måste det vara så? Lite i alla fall?

.

.

Så jag återupprepar frågan i rubriken; ser ni mig bland pixlarna? :)

.

.

På återseende!

Tre vinterkvadrater...

...helt enkelt.

Och så hoppas vi på vår nu, eller hur?

.

.

.

.

.

God natt!

Gästblogg, med ”Wu”

"Allt mitt är ditt"...så även bloggutrymmet idag, som härmed förfogas av Thomas...

Lena och jag har bollat den här idén ett tag, och nu blev det av. Jag slutade blogga här på FS för länge sedan men läser bloggar fortfarande regelbundet, och ibland blir man sugen att skriva något…

Jag blir speciellt sugen att skriva när jag läser om något nytt sätt att förhålla sig till bilder och fotografering. Den här gången är det Philip K. Dick som i sin bok ”The man in the High Castle” låter en av karaktärerna tala om ett smycke. Det står ungefär så här:

”Här är ett stycke metall som smälts ned till oformlighet. Det representerar ingenting och har ingen design. Man kan säga att det endast har innehåll och helt saknar form.”
—Det kan man nog säga om en del bilder också.

”Verket är dock balanserat, det har kommit till vila och har slutit fred med universum.”
—Den frasen ska jag lägga på minnet till nästa gång jag är på fotografiska…

”Det har inte wabi och kan aldrig ha det, men det har wu. Den som gjorde smycket hade wu och lät detta wu flyta in i smycket. Därför får även vi wu när vi betraktar det.”
—Och det här gillar jag! Är det inte så det är med vissa bilder? Vi får wu av dem, eller vad vi nu ska kalla det. Jag brukar ibland ha svårt att förklara vad jag gillar med en bild men nu vet jag att det är wu som gör det. Bilden överför något till mig, något som jag mår bra av.

Jag undrar förstås också om jag besitter något wu som jag kan låta flöööda in i mina bilder. Ännu en sak att tänka på alltså, när man står där och kikar genom sökaren, pust! Det brukar vara tillräckligt svårt att fundera ut vad jag ska fotografera, ska man behöva krysta fram wu också?

Men det är väl det som är grejen? Om jag vet vad jag vill fotografera, kanske rentav tycker om det jag ser i sökaren, då finns det wu och det kommer att synas i bilden. Jag kan definitivt se i mina egna bilder att jag inte riktigt brytt mig om det jag riktat kameran mot, många av dem har bara ett innehåll och saknar allt annat.

Här är en bild som jag tog med min iPhone genom ett bussfönster i Istanbul 2012. Om den har wu vet jag inte men bilden har vilat så länge nu, så den har helt säkert slutit fred med universum.

.

.

.

Hälsningar Thomas Engström..

foto; Lena